Gammalt som gatan men gokart håller än
Sätt dig i en gokart och hornen börjar automatiskt växa i pannan. I ett försök att besegra banan och samtidigt göra upp med sitt förflutna tryckte HP:S reporter plattan i mattan på Östra strandens gokartbana.
HP:S jakt på adrenalin fortsatte på Östra strandens gokartbana. Få fartfyllda aktiviteter är så lätttillgängliga, men full gas är inte alltid att föredra.
Gokart är gammalt som gatan, men håller det som aktivitet fortfarande? Det tänkte vi ta reda på under ett besök på gokartbanan på Östra stranden.
Få fartfyllda aktiviteter är i alla
fall så lättillgängliga som gokart.
Du kan komma i dina vanliga kläder, allt du behöver finns på plats, det tar kort tid och näst intill vem som helst kan köra.
– Vi har tusentals besökare på sommaren, även om alla inte kör. Från 6–7-åringar och uppåt, så vi täcker väldigt många. De äldsta har varit närmare 80, det är häftigt, berättar Mikael Malm, som äger och driver anläggningen ihop med sin fru Jennie Malm och Peter Emmot samt Christina och Jessica Malm.
De stora bilarna har en topphastighet på 75 kilometer i timmen, men det finns även en mindre modell för barn från sju år och 120 centimeter som går i 35 kilometer i timmen. Barnen har dessutom en egen mindre bana de kan köra på.
Är det motordriven fart och fläkt man är ute efter finns det heller inte så många andra aktiviteter än gokart att välja på.
– Man får komma utanför Halland i så fall eller en bra bit norrut. I Halmstad finns ingenting annat, menar Mikael Malm.
På banan finns digital tidtagning – och varvtiden är viktig. I alla fall för många. De snabbaste klarar av den 550 meter långa och 7 meter breda banan på 35 sekunder.
– Genomsnittstiden för den som vill köra fort är 39 sekunder per varv. Kommer man under det så tycker jag att man ska vara nöjd.
Det är väldigt svårt att komma ned på 35, då ska man vara väldigt van och kunna banan väldigt väl, menar
Peter Emmot.
Ett glatt gäng har precis avverkat det inledande tidskvalet. Vissa är mer belåtna än andra.
– Det går bra, men nu är det finalen som väntar så det blir hårt. Men vi är ju nära pallen allihop i och med att vi bara är fyra, berättar Daniel Claesson som hade bästa tid.
På frågan om vad som är tjusningen nämns tävlingsmomentet och att det inte är allt för svettigt. Sedan bryter Pontus Wittzell in.
– Äh, ska jag säga det eller? Det är kul att köra snabbt. Fan, vad ni håller på att försköna, säger Pontus och skrattar.
En barnfamilj har precis kört färdigt. Efter att ha tagit av sig hjälmarna är det idel glada miner som pryder deras ansikten.
– Jag råkade sladda runt. Men det gick bra, säger minstingen i gänget, åttaåriga Ellie Norén, vars sladd berodde på att en drivrem gick av.
Strax därpå kommer grabbgänget i
mål efter finalen.
– Jag vann! Och det var bra tid också, under 37 igen. Men man får vara ödmjuk, jag blev lite stressad
ändå eftersom jag bara var pyttelite snabbare, konstaterar Daniel Claesson.
Väl förbi höjer hon höger arm för att med knuten näve sedan vinkla ut sitt längsta finger. Jag kom aldrig tillbaka efter det. Förödmjukelsen var total.
När det är dags för undertecknad
att ratta gokarten finns det inga fysiska motståndare. Bara reportern mot banan – och tiden.
Gokart-erfarenheten är begränsad och senast jag körde banan var över tio år sedan. Men fastetsat i minnet finns ändå sekunderna då
jag, på näst sista varvet, blir omkörd
av en kompis.
Väl förbi höjer hon höger arm för att med knuten näve sedan vinkla ut sitt längsta finger. Jag kom aldrig tillbaka efter det. Förödmjukelsen var total.
Trots en gedigen taktikgenomgång av Mikael Malm går det inte som jag har tänkt mig den här gången heller. För mycket gas, för mycket broms, för mycket sladd – för många sekunder.
Ett varv på 38 känns ändå okej och på sista varvet sätter jag nästan alla svängar och är på väg mot vad som måste vara ett 37-varv.
Men precis innan målgång blir jag invinkad – tiden är ute för den här gången och vad varvtiden skulle bli får jag aldrig veta.