Nina Persson: Håll ut, småbarnsföräldrar

Håll ut, alla småbarnsföräldrar – er tid kommer! Häromdagen smygstartade jag min semester, och tog med mig barnen på en tågresa till min bror i Stockholm. Ni vet en sådan där klassisk, långväga utflykt, med fullproppade rullväskor, varsin ryggsäck och rejält med picknickmat. ”Tågresa med barn” tänker kanske ni. ”Är det verkligen en avkopplande semester…?”

Hade ni ställt samma fråga för tio år sedan hade nog svaret varit annorlunda, men i den ålder mina söner är nu är det helt fantastiskt. De reder sig själva, och jag slipper släpa på deras väskor. Nu har jag dessutom en son som är längre och starkare än jag, och som lätt svingar upp tung packning bagagehyllan.

Under vår visit hos min bror blev jag dock påmind om att det inte alltid har varit lika smidigt att resa med barn…

Mina brorsbarn är ett år respektive tre och ett halvt, och jag älskar dem av hela mitt hjärta. Mellan gångerna vi ses – vilket av naturliga skäl blir för sällan, då de bor 50 mil bort – hinner jag nästan glömma hur mycket energi det ryms i ett litet barns kropp. Jag kommer inte ihåg att en treåring orkar rusa runt som en duracellkanin hela dagarna, utan att knappt äta eller sova mellan varven.

” Numera kan jag ägna tågresor åt att småslumra och kanske ta ett glas vin, och jag vet att ingen kommer att kissa ner sig eller försvinna.

Eller att en bebis, som knappt kan gå, ändå kan förflytta sig snabbare än blixten - och man måste se varje dörr eller trappa som en potentiell risk. Jag kan förstå att deras föräldrar kan vara lite småtrötta den här perioden.

Att inte få sova ostört på nätterna, eller kunna äta i lugn och ro - utan att behöva sitta redo för utryckning i någon slags jägarvila vid matbordet. Jag själv har nog förträngt just dessa tuffa småbarnsår.

Som faster och storkusin är det härligt att kunna få komma till undsättning, och bistå med lite hjälp då och då. Att vara med och leka outtröttliga kurragömmalekar, eller vara den som stadigt håller en liten varm barnhand när man promenerar utmed hamnen där de bor. Låna ut sin mobiltelefon så att treåringen kan titta på Nicke Nyfiken kl. 5.30, så att hans mamma och pappa får ligga kvar i sängen en liten stund till.

Eller att visa att de gamla takterna sitter i, och lyckas söva minstingen i vagnen inför eftermiddagsvilan – trots att det absolut inte tillhörde hennes planer.

På kvällarna, när mina brorsbarn (och ibland även någon förälder) hade somnat, försökte jag även övertyga de trötta småbarnsföräldrarna att det kommer bli lättare. ”Om sisådär fem, sex år kommer det vara annorlunda. Jag lovar! Då kommer ni få sova och äta i lugn och ro. Prata till punkt.” Om de inte väljer att skaffa en ”trea” då vill säga…

Men annars kommer livet med barn bli lite enklare – även om stora ungar också kan innebära oro och bekymmer såklart. Men numera kan jag ägna tågresor åt att småslumra och kanske ta ett glas vin, och jag vet att ingen kommer att kissa ner sig eller försvinna under tiden. Håll ut, alla småbarnsföräldrar – er tid kommer!