Malin Rockström: Den svanskotan blev sig aldrig riktigt lik igen
Ibland måste man köra mer eller större grejer än vad som får plats i en bil. Då måste man hyra en släpkärra. Nu har vi kört med släp tre helger i rad, och när jag säger vi så menar jag min sambo. Mitt ansvar är att se till att släpet blir bokat, det betyder att jag har en avgörande nyckelroll och ett stort ansvar. Det är en roll jag axlar med bravur, och jag känner stor ödmjukhet. Tänk att jag har förtroendet att gå in på macken och fråga:
”Har ni ett ledigt täckt släp på lördag? Det största med ramp?”
Det är inte alla som klarar det, men jag fixar det. Inga problem.
Vad jag inte fixar är att sätta fast släpet på bilen, köra med släpet, backa med släpet och lämna tillbaka släpet utan att skada människor eller egendom. Men jag tänker att det är lite så chefs- och höga positioner brukar fördelas. Den som bestämmer har inte en aning om hur arbetswuppgiften egentligen ser ut.
Det är faktiskt så att jag har haft körkort tio år längre än min sambo, och jag är en extremt bra bilförare. Förmodligen en av världens bästa, om jag får säga det själv. Och det får jag eftersom jag är bokningschef. Släpkärra har faktiskt ingenting med bilkörning att göra, det vill jag verkligen förtydliga. Det är mer ett specialintresse eller ett tillval. Om körkort är grundkurs i matte så är släpkärra den där stencilen med extra kluringar som man kan göra om man vill smöra för läraren. Jag fokuserade på att bli bäst på högerregeln istället för att hetsa igenom allt för att impa på fröken.
En gång körde jag med kärra en gång. Det var väldigt traumatiskt och eftersom jag tycker att livet ofta är utmaning nog i sig självt så har jag inte känt att det är värt att testa igen. Jag hade köpt bokhyllor på nätet. Trevliga saker i teak, tyvärr så höga att det behövdes släp. Min sambo hade inte körkort och på grund av någon naiv övertro på min egen förmåga så bad jag inte någon om hjälp, utan bokade ett släp.
Dagen till ära så var det snöstorm à la västkust – dasslocksstora kladdflingor som vräkte ner på lurigt vis. Under det fina vita var det tio centimeter tjockt slask. En sån dag var det. Framme hos säljaren upptäckte vi båda att möbeln gick att plocka ner i beståndsdelar. Jag hade kunnat ta fanskapet i bagaget! Väl tillbaka på macken insåg jag att min hjärna bara funkar på rätt håll. Alltså inte backa med släp-spegelvänt. Jag såg ingenting för snön, jag skulle backa upp för en kulle och jag hade ingen aning om vag jag höll på med. Då kom jag på den eminenta idén att koppla loss släpet och putta in det på sin plats. Men släpet hade en egen vilja. Det rymde. Släpet gled av kullen och for ut i vägen med mig studsande på svanskotan efter. Med hjälp av sån där kraft man kan uppbringa när man skäms väldigt mycket och måste skynda sig att ställa allt till rätta fick jag tillslut ordning på skiten.
Den episoden spelas upp för mitt inre varje gång vi hämtar en kärra. Jag sätter mig i baksätet och chefar. Man ska hålla sig till sånt som man är bra på, det har jag alltid sagt.
I dag har Tore och Tor namnsdag. Tore stammar från det fornnordiska Thorir. Det är bildat av namnet på åskguden Tor och är ett ord för ’man’. Tore förekom redan på 1000-talet och var populärt under 1910- till 1930-talet. Omkring 16 900 bär namnet (med eller utan h), cirka 5 600 har det som tilltalsnamn, med medelåldern 64.
Tor är namnet på den vid sidan av Oden förnämsta guden i nordisk mytologi. Först på 1800-talet började namnet användas som personnamn. Omkring 8 500 heter Tor eller Thor, cirka 4 200 kallas så, med medelåldern 33.
” Vad jag inte fixar är att sätta fast släpet på bilen, köra med släpet och lämna tillbaka släpet utan att skada människor eller egendom
” Jag sätter mig i baksätet och chefar. Man ska hålla sig till sånt man är bra på.