Maria Prytz – curlingchefen som gillar att ha koll på läget
I curling krävs tålamod, laganda och förmågan att kommunicera. Allt detta har Maria Prytz, spindeln i nätet inom svensk curling. Hennes ordningssinne är också en tillgång, men fråga henne inte var hon förvarar sina medaljer.
Maria Prytz behövde inte fundera länge när jobberbjudandet kom för två år sedan. Ville hon bli förbundskapten och sportchef på Svenska
curlingförbundet, med huvudansvar för både dam- och herrlandslag och allt annat som hör till att vara högsta chef inom ett idrottsförbund?
Svaret var givet. Det här var ju en möjlighet att få arbeta heltid med sporten hon älskat i hela sitt liv. Hon har tolv VM- och Em-medaljer, ett Os-silver och även ett Osguld som coach.
Men för fem år sedan slutade hon plötsligt med all curling
på elitnivå.
– Det var ett beslut som växte fram. Och ju mer jag tänkte på att sluta desto sämre blev resultaten. Om jag ska
tycka att det är roligt måste jag vara på topp. Det duger
liksom inte att bara delta, jag måste prestera.
Du har den berömda vinnarskallen?
– Ja, du skulle kunna fråga mina barn. ”Hon ska alltid vinna vad det än gäller, i bowling, kortspel eller vad som helst.” Det tror jag de skulle säga.
Maria Prytz bor sedan många år i Härnösand men växte upp i Sveg i Härjedalen. Där testade hon en mängd olika sporter. Det stod och vägde mellan alpint och dans när hon som tolvåring kom i kontakt med curling
och kände att det var det hon ville satsa på.
Curlingklubben i Sveg var bra på att uppmuntra medlemmarna och Maria Prytz fick tidigt hänga med de lite äldre spelarna på tävlingar runt om i landet. Hon tyckte om det strategiska inslaget, att det inte bara handlade om fysiska prestationer. I curling krävs mycket taktik och precision för att få stenarna
att hamna på rätt plats vid rätt tillfälle.
– Och att man inte är långsur. Man måste kunna gå vidare efter en dålig sten. Sedan gillar jag att det är en lagidrott. Man pratar hela tiden med varandra där ute
på isen så det gäller att kunna kommunicera.
Det sistnämnda går igen i hennes yrkesval. Att leva på curling fanns inte på kartan för den unga Maria Prytz. I stället utbildade hon sig till kommunikatör och det har varit hennes huvudsakliga yrke under alla år, med vissa avbrott för större curlingtävlingar.
Att kombinera arbete och elitidrott med uppgiften som
förälder har inte alltid varit enkelt. I samband med en skilsmässa när de två barnen
var mindre tog hon en paus från curlingen.
– Jag har haft människor omkring mig som gjort det möjligt för mig att fortsätta. Min mamma, vänner och barnens pappa har ställt upp och det är jag jättetacksam för.
Antagligen har livspusslet också underlättats av hennes ordningssinne – Maria Prytz är enligt egen utsago mycket strukturerad. Hon har koll på läget, antingen det gäller i rollen som förälder eller som ledare.
På frågan vad som möjligen skulle kunna få henne att tappa balansen funderar hon länge.
– Vad skulle det vara… Om
något hände med barnen förstås. Eller att jag blev kär kanske, säger hon och skrattar. Men det finns faktiskt ett konkret område där hon inte håller särskilt sträng ordning. Under sin curlingkarriär har hon belönats med en mängd medaljer i olika valörer, och precis som alla saker man samlar på sig måste de förvaras någonstans.
Maria Prytz har sina medaljer i en gammal glassförpackning. De fina banden man ska ha runt halsen har hon klippt bort så att allt ska få plats.
– Det är nog det enda området i mitt liv där jag inte är strukturerad. Men de ligger ju i alla fall på samma ställe! Och för mig har det aldrig varit viktigt med troféer.
Som förbundskapten och
sportchef för svensk curling blir det en hel del resor, även om de var fler under hennes aktiva tävlingskarriär. Nyligen reste hon till Schweiz på tävling och för att förbereda ett träningsläger, och i februari väntar OS i Peking. För att nu nämna ett par av alla flygturer som finns i kalendern.
Emellanåt hinner hon faktiskt spela lite curling själv också, hemma i Härnösand.
– Jag har dragit ihop lag till
en serie som just har börjat. Och där är det faktiskt roligt att spela även om jag inte är på samma nivå som förr, bara för att jag gillar sporten.