Till sist vill Sverige leva i Europa
Sverige kommer att söka medlemskap i Nato. Något verkligt alternativ fanns egentligen aldrig.
HP Ledare 17/5. De flesta kommer nog ihåg Arja Saijonmaas svensktoppsklassiker ”Jag vill leva i Europa” som en fredssång, en dröm om en kontinent som lämnat Kalla kriget bakom sig och lever i frihet och harmoni. Men Saijonmaas text är tillputsad för att passa svensktoppen. I en bil på de tyska hedarna sitter fyra svenska turister och begrundar ”döden i en stålgrå parad”. En konvoj av Natoraketer blir en påminnelse om det kalla krig de ständigt lever i skuggan av.
I proggprofilen och viskompositören Jan Hammarlunds originalversion är passagerarna mer rättframma. Där kan döden i form av en långdistansrobot lika gärna komma från Texas som från Sibirien. Nato-konvojen är inte bara en generell påminnelse om krigets fasor utan en specifik om stormakternas kapprustning, om Sveriges utsatthet mellan dem och om behovet av oberoende från dem.
Denna lite mer välformulerade kålsuparteori är en av flera viktiga beståndsdelar i den officiella berättelsen om svensk alliansfrihet. Misstron mot USA, oavsett om den grundar sig i Vietnamkriget eller Donald Trump, har varit ett starkt skäl att gå en egen väg.
Att Sverige i praktiken ändå haft USA:S uppbackning har det inte pratats högt om, och denna bedräglighet kan sägas utgöra ett annat element i den alliansfria doktrinen. Som Dagens industris politiske redaktör PM Nilsson konstaterade i våras (10/4) var det speciella med Sveriges säkerhetspolitik under Kalla kriget inte att vi var på amerikanernas sida utan att vi låtsades att inte vara det, och vilseledde allmänheten kring det militära samarbetet västerut.
Den tredje beståndsdelen i berättelsen om alliansfriheten är det som historikern och konfliktforskaren Wilhelm Agrell kallat ”det säkerhetspolitiska önsketänkandet” (SVD 3/314): trots upprepade varningssignaler om att Ryssland inte tvekar inför att använda våld i säkerhetspolitiska syften tolkas agerandet alltid på ett optimistiskt vis.
Sverige minskar försvarsutgifterna under 1990- och 2000-talen eftersom Ryssland anses ointresserade av väpnad konflikt. Terrorbombningarna i Tjetjenien och invasionen av Georgien förklaras med att Putin tillmäter den södra flanken betydelse, snarare än Östersjöområdet. Försvarsberedningen 2008 anser inte ens att det är ”nödvändigtvis negativt” att det sker en modernisering av det ryska försvaret. När Socialdemokraternas partistyrelse på söndagen (15/5) enhälligt röstade för ett medlemskap – ett historiskt beslut och en mycket illa dold hemlighet – hade de sista månaderna gått fort. Men skiftet skedde inte främst snabbt för att ”allt förändrades” den 24 februari, i samband med den ryska invasionen, utan för att händelserna i ett svep klädde av berättelsen om alliansfriheten. Det gick inte längre att lägga fram kålsuparteorin, att påstå att Kalla kriget fortfarande pågick med ett varsamt Sverige mellan stormakternas poler, eller att bortförklara Rysslands upprustning och aggression. Det gick inte längre att låtsas som om ett partnerskap med Nato
BILD: FREDRIK PERSSON
eller ett djupt militärt samarbete med Finland var lika mycket värt som medlemskapets artikel 5. Alliansfrihetens tunna var tom; det var därför den skramlade som mest. Nu är den eran över, och Sverige närmar sig ett Nato som även det är i förändring. Som Michael Claesson, generallöjtnant, och Zebulon Carlander, säkerhetspolitisk programansvarig hos Folk och Försvar skriver i boken Vägval: framtiden för svensk säkerhet (Ekerlids, 2021) håller USA:S försvarspolitiska fokus på att skifta tillbaka från operationer i Mellanöstern och Nordafrika till att fokusera på stormaktskonkurrens främst gentemot Kina. Även om inte en Nato-kritisk president tar plats i Vita huset kan man inte räkna med att den amerikanska närvaron här blir fortsatt lika stor. Sverige och Finland får söka roller i ett Nato där andra förväntas kliva fram, och där främst Europa kommer att behöva ta ett större ansvar för sin egen säkerhet. Där kan det svenska försvaret bidra med sina kunskaper, försvarsindustrin med sin teknik, och politiken med ett nyvunnet säkerhetspolitiskt engagemang – ett utan skygglappar och föreställningar om att Sverige inte ska blanda sig i det som händer på kontinenten. Till sist verkar det som att vi verkligen vill leva i Europa.
"Alliansfrihetens tunna var tom; det var därför den skramlade som mest