Florence Welch övertygar med sin starka röst
Pop Florence + The Machine ”Dance fever” (Universal)
Det som har gjort att i alla fall jag fångats av brittiska Florence + The Machine tidigare är en kombination av flera saker. Dels är det Florence Welchs röst, som visserligen är unik i sitt slag, men som ändå ekar av klanger från legendariska sångerskor som Patti Smith och Kate Bush. Dels är det allt det dramatiska, storslagna och känslosamma som alltid funnits i hennes musik. På förra skivan ”High as hope” sjöng hon till exempel om ätstörningar på ett sätt som var fullkomligt hjärtskärande, men lyckades samtidigt få det att svänga. På nya albumet ”Dance fever” fortsätter hon enligt samma recept. Och det funkar fantastiskt bra. Florence Welch har själv sagt att albumet handlar om hennes önskan att bryta sig loss efter pandemin. Och det hörs. Den här skivan får en verkligen att längta efter de stora festivalkonserterna igen. Låtarna byggs upp undan för undan, går från nedtonade till bombastiska. Synthrockiga ”Free” lär bli otroligt mäktig live och har samma kvaliteter som de stora hitsen ”Dog days are over” eller ”Shake it out”. Här sjunger hon enastående vackert om den kraft musiken kan ha: ”I hear the music, I feel the beat, and for a moment when I’m dancing, I am free”
Rösten är stark och klar och har det där perfekta darret som får det att knyta sig i bröstet. Även inledande ”King” ger rysningar när den, efter en avskalad start med i princip bara bas och trummor, plötsligt tänder till och exploderar. ”Dream girl evil” börjar lite ”Eye of the tiger”-aktigt men når till sist ett skönt rockgroove och ”Girl against god” är drömmig flower power-rock med underbar stämsång. Florence Welchs texter har alltid varit väldigt direkta och dessutom djupt personliga. Så även här. ”Sometimes I wonder if I should be medicated” konstaterar hon i början av ”Free”. Det är rakt på sak, inga omskrivningar. ”Never really been alive before, always lived in my head” säger hon i den mer lågmälda ”Back in town” som handlar om hur hon åker tillbaka till New York efter pandemin. Man kommer nära henne, egentligen på ett ganska skoningslöst sätt. Men det är också det som gör att man berörs. Två låtar sticker ut åt ett håll jag inte riktigt uppskattar. ”Heaven is here” rör sig i någon slags keltisk folkstämning och är liksom rivig på ett fånigt vis. ”Daffodil” i sin tur, inleds med att hon teatraliskt drar efter andan och fortsätter sedan i en mörk och släpig stil. Det är mystiskt och gåtfullt men låter tyvärr allt för mycket som en Muse-låt.
Som tur är nås albumets stora klimax strax därpå med ”My love”, en houselåt à la Jamie xx som får en att förstå varför albumet heter ”Dance fever”. Herregud, vad jag vill dansa till den här i sommar. Därefter avslutas skivan med den episka, men också smärtsamma ”Morning Elvis”. Det är ett väldigt vackert slut på en välavvägd och dynamisk skiva där du som lyssnare hela tiden kastas mellan eufori och förtvivlan. Florence Welch visar gång på gång vilken urkraft hon är, och nu har hon gjort det igen. Det är nästan så att jag blir sugen på att dra till Stockholm i sommar för att uppleva detta live, för flera av dessa låtar kommer bli magiska på en stor scen.
Florence Welch visar gång på gång vilken urkraft hon är, och nu har hon gjort det igen