Samlar bevis för krigsbrott – nu tar hon emot fredspris
Hon har kämpat för en mänskligare lagstiftning i sitt hemland Ukraina, men sedan kriget kom 2014 har fokus skiftat. Nu dokumenterar hon krigsbrott i våldets spår och i Oslo ska hon nu ta emot Nobels fredspris. Samtidigt är hennes medpristagare tystade i Ryssland och Belarus. – Putin kommer att sitta i Haag en dag, säger hon.
Tidigare stod Oleksandra Matvijtjuk på scenen i Stockholm för att ta emot Right Livelihood Award. Hon möttes av applåder, visslingar och jubel när hon förklarade vidden av de krigsbrott som regimen i Moskva, med Vladimir Putin i spetsen, begår mot Ukraina.
– Men vi ger oss aldrig, säger hon. Nu tar hennes organisation, ukrainska Centre for Civil Liberties, emot Nobels fredspris i Oslo. De gör det tillsammans med ryska Memorial och belarusiska Ales Bialiatski som driver organisationen Viasna. Medan Oleksandra Matvijtjuk turnerar i Europa och berättar om krigsbrotten så är de andra två tystade.
– De är våra partnerorganisationer. Deras jobb har varit ovärderligt, säger hon. Det är verkligen en skam att de inte kan vara i Oslo, precis som vi.
Centre for Civil Liberties grundades av Oleksandra Matvjitjuk 2007 för att granska det orättvisa rättsväsendet i Ukraina.
– Det var föråldrat och tog inte höjd för många brott, berättar hon.
Fram till Majdanrevolutionen 2014 var deras primära område att på juridisk väg verka för utökade mänskliga rättigheter. Därefter tog arbetet en annan vändning.
– Kriget med Ryssland började, säger hon.
Hon är konsekvent i att betona att kriget började 2014 och att det som pågår nu är den ”större invasionen”. Med den ryska annekteringen av Krim och ockupationen av delar av Donbassregionen vände livet upp och ner för många.
– Jag och mina volontärer begav oss ut i fält för att dokumentera krigsbrotten som begicks. Varje dag fick vi höra fler och fler hemska historier. Barn som blivit våldtagna eller en person vars öga tagits ut med en sked. Vi var tvungna att tänka om: tänka större, säger hon. Vad gjorde ni?
– Två saker. Det ena var att hitta en metod för att effektivisera dokumenteringen. Det gjorde vi genom att utarbeta en metod, ”screening”, kallar vi den. Vanliga människor kan skriva ner eller spela in intervjuer med drabbade utefter fem konkreta frågor. Dessa skickas till oss. Det andra var att gå tillbaka till lagboken. I den är inte krigsbrott straffbart. När konstitutionen togs en gång i tiden tog man inte höjd för att det skulle bli krig.
Sedan 2015 har de varit drivande i att förändra lagen. Ett utarbetat förslag, som gått igenom alla remissinstanser, antogs av parlamentet 2021.
– Det enda som saknas är president Volodomyr Zelenskyjs underskrift, berättar Oleksandra Matvjitjuk frustrerat.
– Kriget kom i vägen, säger hon även om hon tycker att det borde vara prioriterat.
Sedan kriget började, alltså 2014, har de genom sin metod dokumenterat uppemot 50 000 krigsbrott, senast hon kollade.
– Antalet ökar naturligtvis hela tiden, säger hon.
Hur ser du på omvärldens reaktioner?
– Att få priser för vad vi gör är givetvis en ära och bekräftelse för att vi gör något rätt. Däremot ser jag att internationella institutioner så som OSSE och FN har visat sig maktlösa när det väl sker krig. Med det sagt är det viktigt att fortsätta kämpa för krigstribunalerna gentemot Vladimir Putin och de ansvariga.
Centre for Civil Liberties är en av organisationerna som ligger bakom skapandet av krigstribunalerna. Olekandra Matvijtjuk betonar att det är tid nu.
– Krigsbrotten som Ryssland begår har även begåtts i andra länder som Syrien, Mali och Libyen – till och med i Tjetjenien och Ingusjien som ligger i Ryssland, säger hon.
– I slutänden handlar det om att få någon sorts rättvisa: att kräva ansvar av dem som begår krigsbrott. Ungefär som man gjorde efter andra världskriget vid Nürnbergtribunalerna. Då var det en långsam process som behöver gå snabbare. Många säger att Vladimir Putin är onåbar, men i historien har vi lärt oss att till och med de värsta förövarna faktiskt kan åka fast. Jag vet inte hur, men han kommer att sitta i Haag en dag.
Du talar om juridisk rättvisa, men när känner man rättvisa?
– Det är en bra fråga. Rättvisa är en lång process som kommer ta decennier och generationer att åstadkomma. Det är bekräftelsen på att den som farit illa slutar att vara ett orättvist offer.