Dags för Statkraft att bekänna färg
Tankesättet att tillgången Lagan ska förvaltas som Statkrafts egendom är förkastlig. Det skriver Kent Nyman och Krister Joneken från föreningen Lagans vänner.
HP Debatt 20/12. När vattenkraftsbolaget i början av 1900-talet beviljades tillstånd att exploatera Lagans forsområden i Laholm så fanns en allmän förhoppning om att ålen skulle klara av att passera vattenturbiner vid sin utvandring till Sargassohavet för lek.
Om så inte var fallet så skulle enligt dom bolaget vara tvunget att vidtaga åtgärder som kompenserade för skadorna för ålfisket. Bolaget hade då att rätta sig efter vad Hallands länsfiskeintendent bestämde. I motsats till skadorna för ”laxfiskena” som reglerades direkt så uppsköt man på regleringen av skador på ålfisket.
Alltsedan turbininstallationerna gjorts har sedan vattenkraftbolaget hävdat att det var svårt att lösa problemet med ålen och att det skulle bli för dyrt samtidigt som skadornas storlek förnekades.
Under nittio år har man drivit denna linje och kommit undan ersättning.
Martin Falklind har i sin internationellt prisbelönta serie ”Fiskarnas rike” visat hur ålen slaktas i turbinerna. Denna vetskap har också funnits redan åren efter installationerna av turbinerna i Laholms kraftverk.
På 1940-talet fångades det cirka 1,4 miljoner ålyngel i nedersta delen av Lagan. När Statkrafts Anders Bergman går ut i television och menar att det ger mest ”bang for the bucks” att köpa ålyngel utomlands för att inplanteras i Lagans vattensystem så visar det bara på att vattenkraftsbolaget fortsatt vill komma undan så billigt som möjligt med ”green washing” utan mijöhänsyn.
Eftersom ålyngel inte går att odla så flyttar bara Statkraft på miljöskadeproblemet. Statkrafts pseudoåtgärder och Anders Bergmans uttalande blir ett hån mot de goda krafter som strävar efter maximal samhällsnytta av Lagans förvaltning. Tankesättet att tillgången Lagan skall förvaltas som Statkrafts egendom är förkastlig. Även om ålyngel i dag också fångas i Lagans mynning för att flyttas upp i systemet för artens överlevnad så är det självklart inget hållbart system som kan återskapa ett kustnära ålfiske.
Med kunskap om vad det betalas för ålyngel på den internationella marknaden så kan den upparbetade miljöskulden hos Statkraft i dag beräknas till mångmiljardbelopp.
Laholms kraftverk är ett typexempel på när samhällsnyttan av ett miljöingrepp blir mindre än skadan som ingreppet orsakar. Man kan beskriva det som att den relativa samhällsnyttan blir negativ.
Föreningen Lagans vänner har lagt fram konstruktiva förslag till Statkraft i diskussioner med den avgående kraftverkschefen Henrik Jatkola som skulle ge bolaget ”goodwill” och trovärdighet i miljöarbete och som i slutändan också ger positivt ekonomiskt utfall för Statkraft. Med tanke på de mångmiljardbelopp som de elproducerande vattenkraftsbolagen fått i skattelindring via sänkt fastighetsskatt så har Lagans vänner funnit det rimligt att Statkraft tidigarelägger och bekostar den miljökonsekvensbeskrivning (MKB) av dammutrivning som bolaget ändå i ett senare läge kommer vara skyldigt att bekosta när verksamheten kommer att miljöprövas i domstol enligt den nationella planen.
Kostnaden för en MKB är klart lägre än de pengar som Statkraft lägger på sin improduktiva ”green washing”. Det är dags för Statkraft att bekänna färg. Gäller de framsteg som vi upplevt i de positiva samtal som förts med den avgående kraftverkschefen Henrik Jatkola? Frågan är relevant efter Anders Bergmans utspel i media.