20 år sedan styckmordet
Halmstad:
Dagen före nyårsafton 2002 hittade två barn ett fastfruset, avhugget människohuvud i Nissan nedanför Landfästet. Det blev inledningen på ett av de mest uppmärksammade mordfallen i Halmstad. Redan dagen efter hittades också Marcus Noréns båda underben i en svart plastsäck nedanför Örjans vall.
22-årige Marcus Norén anmäldes försvunnen den 29 december. Han hade arbetat sent på Videomix på Fredriksvallsgatan den 27 december. I ett telefonsamtal strax efter midnatt hade han sagt till sin mamma Agneta att han skulle gå in till stan för att ta en kaffe, äta en smörgås och sedan köra hem.
Men han kom aldrig hem. Och när föräldrarna började ringa runt på förmiddagen den 28 december berättade bekanta att de sett honom, bland annat utanför nöjesstället Daltons på Storgatan vid halv fyratiden på morgonen.
Han skulle ha börjat jobba igen klockan 10 den 28 december. Ungefär då hittade i stället familjen Marcus bil parkerad i centrum. Polisen fick besked om att Marcus varit deprimerad, men att han var mycket noggrann, ordentlig och snäll. Genom tandkort kunde polisen snabbt identifiera huvudet som Marcus
Noréns. Det fortsatta sökandet längs med Nissan ledde till att polisen hittade ytterligare en svart sopsäck, utan några likdelar. Man hittade bland annat också Marcus tröja, en blodig handduk, Marcus skinnrock och ännu en svart sopsäck med kläder i.
Kriminalkommissarie Lars Hamrén var chef för polisens rotel för grova brott. Han minns mordet väl. Det sticker ut, bland annat genom att kroppen styckades.
– Det förekom mängder av spekulationer kring ärendet. Men vi lyckades skärma av oss från det. Så småningom, när vi kartlagt de misstänkta, hittade två av mina kolleger byltet med delar av kroppen i duschutrymmet i den ene misstänktes lägenhet på Söderlingsvägen, beskriver Lars Hamrén som är pensionerad från polisen sedan 2014.
Fyndet av huvudet fick stor uppmärksamhet. Det var annars stillsamma, kalla mellandagar och en lika kall nyårshelg. Många var lediga och förfasades över nyheterna om likfyndet. Redan dagen efter att barnen hade hittat huvudet började tips strömma in till polisen.
Ett av dem kom från en kvinna som rastat sin hund längs med gångstråket intill Örjans vall. Hon berättade att hennes hund var intresserad av en systemkasse med kläder i. Intill den låg också en svart sopsäck.
Hon satte det i samband med huvudet i Nissan och redan någon dagar senare, 2 januari 2003, fick polisen in en märklig begäran. Det var en man som ville att polisen skulle ta hand om en mobiltelefon som mannen blivit ombedd att ”ta hand om”.
Mannen bidrog med en av de avgörande pusselbitarna i ärendet. Hans uppgifter var med och gjorde att polisen började granska männen som senare dömdes för olika delar av brottet, en 46-årig man och en 28-årig man.
Inlämnaren var 46-åringens pappa. Han hade fått mobilen av 28-åringen och gjorde ingen hemlighet av att han kände obehag inför vad de två männen kunde göra.
Han ville inte ”ha hand om telefonen längre, han ville inte ha någonting med den att göra”.
Samma morgon hade 46-åringen besökt honom och bett om att få låna 10 000 kronor. 46-åringen ”var tvungen att åka ifrån stan”.
Pappan tolkade det som att både hans son och 28-åringen behövde komma iväg och att det behövde ske samma dag. 46-åringen hade aldrig bett om så mycket
"Under de dagarna fick vi in mängder av tips, det gällde allt från svartrockar och rollspel.
Delar av Hallandspostens rapportering om mordet på Marcus Norén, från det makabra fyndet i Nissan till den avslutande rättsprocessen.
Samtidigt hade alltså andra poliser hållit det första förhöret med 46-åringen. Det inleddes klockan 14.49, nio minuter efter att förhöret med 28-åringens påbörjades. 46-åringen hade inga svårigheter att minnas det avgörande. Han berättade redan innan förhöret hunnit inledas att ”det är han som har sågat itu en person.”
Orsaken till det var att ”han blev attackerad av en okänd person när han kom hem”.
Personen skulle ha varit beväpnad med något knivliknande föremål och 46-åringen kände sig tvungen att försvara sig mot angriparen.
”Jag kommer hem och så står där en där inne med en lång rock och ska attackera mej med en sån sak.”
Han fortsatte:
”Det är som jag sagt. Det är jag och ingen annan.”
Strax lade han till:
”Jag tog isär han och kastade han i Nissan.”
Under de avgörande nio minuterna hann han också berätta att han använde en bågfil för att stycka Marcus Noréns kropp. Vart den tagit vägen sedan dess visste han inte. Han beskrev mordet som att ”han fick frispel” när han angreps. Han hade inget vapen, utan använde knytnävarna.
Eftersom han druckit stora mängder hembränt var hans minnesbilder diffusa, men han mindes att han slängde kroppsdelar i Nissan, medan resten av kroppen låg kvar i lägenheten.
Förhörsledaren delgav honom misstanke om mord direkt. 46-åringen nekade och hävdade att han handlat i självförsvar.
I förhör med 46-åringen dagen efter, 4 januari, inleddes det som gjorde att erkännandet kom att ifrågasättas. I var och varannan mening fällde 46-åringen kommentarer som ”det måste ha varit så” eller ”det måste ha varit inne i min lägenhet” och ”jag slog honom i huvudet, men jag vet inte med vad”.
Kommentarer som var långt ifrån så tvärsäkra som hans inledande erkännande. I förhörsledarnas jakt på avgörande, fällande detaljer, möttes de i stället av tveksamheter och det återkommande konstaterandet att ”jag har inget minne alls.”
När de gav upp tanken på ett rent dialogförhör frågade en av poliserna: ”Minns du något mer av den här händelsen, utöver vad du har berättat nu?”
Svaret blev kort: ”Nej, sen... det är stendött.”
Tre veckor och flera förhör senare benade förhörsledarna vidare i olika detaljer som inte gick ihop. 46-åringen var mer bestämd när han konfronterades och påpekade att han då var helt nykter och fri från tabletter.
Men fakta kvarstod: han kunde inte beskriva avgörande delar kring brottet. Dessutom nekade han bestämt till att ha använt kniv mot Marcus.
Ändå var Marcus kropp skadad av ett flertal knivstick.
Den 1 april hölls det sista förhöret med 46-åringen. Inget som förändrar något kring skuldfrågan kom fram. Drygt två veckor senare väckte chefsåklagare Ingela Sörgård åtal mot männen, den då 47-årige mannen åtalades för mord alternativt till försök till mord. 28-åringen åtalades för skyddande av brottsling. Under rättegången yrkade hon på tio respektive ett till ett och ett halvt års fängelse för männen.
Halmstad tingsrätts friade 47-åringen. Onsdagen den 14 maj 2003 meddelades domen där slutsatsen var att rätten inte trodde på erkännandet. Rätten ansåg inte att bevisen emot honom var tillräckliga.
Det fanns luckor som öppnade för alternativ, ansåg rätten.
Den fäste stor vikt vid att mannen varit kraftigt berusad, levde i ett tungt missbruk och att han till och med kunde ha dragit den felaktiga slutsatsen att han begått mordet.
Tingsrätten pekade bland annat på det faktum att 47-åringen under rättegången ”inte kunde lämna några som helst konkreta uppgifter om hur det gick till när Marcus Norén dödades.” 47-åringen dömdes bara för brott mot griftefriden. 28-åringen dömdes för skyddande av brottsling.
Men när målet prövades i hovrätten ansågs 47-åringen skyldig till dråp samt brott mot griftefriden. Han dömdes till nio års fängelse.
28-åringen dömdes till ett år och nio månaders fängelse för bland annat skyddande av brottsling.
Drygt ett år senare benådades 47-åringen, han hade en dödlig sjukdom och gick bort kort efteråt.
Efter avtjänat straff återföll 28-årigen i ny brottslighet. Året efter hotade han exempelvis en affärsidkare i Halmstad och nämnde då själv att han var styckmördare.
Vid ytterligare minst två andra tillfällen under åren som gått har mannen agerat med våldsamma hot som skrämselvapen. I båda fallen rörde hoten socialsekreterare som på olika vis varit inblandade i ärenden som gällde honom. När besluten gick emot honom hotade han att utsätta båda två för kraftigt våld.
Lars Hamrén, hur minns du de två männen?
– De hade två olika historier bakom sig. Den ene var yngre och den andre äldre. Sedan om man betraktar dem som att de befann sig i utkanten av samhället, på ena eller andra sättet, det är svårt att säga. Men den ene erkände ju så småningom. Och erkännandet kom ju ganska direkt.
Tror du att det stämmer, att den ene gjorde det och att den andre inte ens var på plats?
– Jag törs inte svara på om det stämmer till 100 procent, men jag utgår ifrån att domstolarna har tänkt rätt.
Läs mer på sidan 10.