”Mamma är deprimerad men vägrar söka hjälp”
Stina Hindström, leg. psykolog, svarar på frågor om föräldraskap och emotionella problem
Hej.
Mamma har i flera år varit otroligt låg i långa perioder. När hon hamnat i de här svackorna har hon pendlat mellan att vara ledsen och nedstämd – ibland har hon legat och sovit hela dagar – och elak och ibland rent aggressiv. Jag och mitt syskon är vuxna och har egna familjer. Mamma och pappa är gifta och bor tillsammans. Båda arbetar men mamma har varit sjukskriven i perioder. Hennes nedstämdhet drabbar såklart även pappa som blir utskälld för minsta lilla men även jag och mitt syskon blir utfrysta av mamma i perioder.
Jag är övertygad om att mamma behöver hjälp, skulle inte bli överraskad om hon är deprimerad. Men hon vill inte ha hjälp. De gånger jag tagit upp att jag tror hon skulle må bra av att få hjälp av vården med sitt mående blir hon bara arg. Vad kan vi, som hennes anhöriga, göra? Jag är rädd att det kan sluta riktigt illa.
Hej!
Vilken svår situation ni är i, alla fyra. Tyvärr är den inte helt ovanlig. Många söker stöd automatiskt när de mår dåligt. De berättar för nära och kära och tar sig självmant till vården. De tar emot hjälp och prövar de råd och insatser som de får med en grundläggande, ofta omedveten, tillit till sig själv och andra. Människor som kan se att de har det svårt och söker hjälp litar på att andra kan vilja dem väl, att de förtjänar att må bra och att de klarar att förändras.
Men för andra är det svårt att erkänna, till och med för sig själv, att man behöver hjälp. Att man har stora problem och att ens mående påverkar de runtomkring. De kan finnas tusen skäl till varför man hanterar svårigheter så. Ibland är det för att man saknar den där omedvetna, grundläggande tilliten. Ibland att man känner en förlamande skam över att inte fungera normalt. För några kan de handla om att helt sakna tilltro den egna förmågan att förändras. Det är rätt ovanligt att verkligen vilja må dåligt och trivas med det, oavsett hur många kortsiktiga vinster en sjukdom kan ge.
Så istället för att se sanningen i vitögat kan det bli så att man lägger svårigheterna utanför sig själv. Kanske är det vad din mamma gör när hon ömsom häver ur sig elakheter, ömsom ger er kalla handen. Ena stunden attackerar hon, nästa drar hon sig undan. Och blir rasande när du tar upp att hon behöver hjälp. Det är väldigt plågsamt att bli behandlad så. Du är verkligen stark och klok som inte gör samma sak tillbaka. Du skuldbelägger inte din mamma fast hon beter sig illa. Du struntar inte i henne och låter henne sköta sig liv bäst hon vill. Du förstår att något är fel. Det är beundransvärt.
Jag tror att du, ditt syskon och pappa behöver samarbeta konsekvent och med tålamod för att få er mamma att förstå vad ni ser och upplever. Ni behöver ärligt och gemensamt genom exempel förklara vad som visar på att något måste förändras. Låt er inte avledas när hon attackerar er med elakheter eller försöker ignorera er. Stötta varandra i att hålla ut.
Jag tror alltså ni behöver vara kärleksfullt tydliga mot henne. Ni behöver säga att ni vill henne väl, att ni finns kvar och att ni ser att hon försöker lösa lidandet på sitt sätt. Och att läget är helt ohållbart. För henne och för er. Att alla mår dåligt av hennes svängningar.
Påminn henne om att hon är viktigt. Som fru, mamma, far- eller mormor. Att hon kanske inte fattar det eftersom hon mår som hon mår. Men att ni säger sanningen.
Detta är smärtsamma samtal att ha. Sällan räcker ett. Men använd kraften i att vara fler. Jag tycker även att din pappa, eller ni tre tillsammans, ska kontakta Göteborgs stads anhörigstöd för rådgivning: 031-365 50 30.
Jag önskar dig och de dina god fortsättning, trots att det svåra.
"
Du skuldbelägger inte din mamma fast hon beter sig illa. Du struntar inte i henne och låter henne sköta sig liv bäst hon vill. Du förstår att något är fel. Det är beundransvärt.