Tre kvinnor berättar om julmiraklet i Gottröra
Eva Björnemark kände på sig själv från fötterna och uppåt – var hon i ett stycke? Karin Gustavsson trodde att hon var död. I ett litet hus vid skogsbrynet, några hundra meter från planet som kluvits i tre delar, sov Liv Westermark. Det har kallats julmiraklet i Gottröra – flygkraschen den 27 december 1991 då alla 129 ombord överlevde.
Det låg ett tunt lager snö på marken när Eva Björnemark, som då arbetat som flygvärdinna i 23 år, åkte mot Arlanda den där tidiga morgonen i december 1991. – Utöver att jag blev stoppad i poliskontroll och fick blåsa började dagen precis som vanligt, minns hon. Jag hade varit ledig över julen. Kvällen innan hade vi haft familjemiddag.
Ombord på Dana Viking flight SK751, med destination Warszawa via Köpenhamn, var Eva purser, det vill säga arbetsledare för kabinpersonalen.
– Vi var på väg att stiga när jag hörde ett ljud jag aldrig hört tidigare. Det lät som stenar som tumlade runt i en tvättmaskin och med så många års erfarenhet förstod jag att något var fel.
På den här flygningen befann sig även 30-åriga Karin Gustavsson som passagerare. Men hon kunde lika gärna inte ha varit där.
– Jag bodde i Oslo då och jobbade för SAS på marken, berättar Karin. Jag hade varit hemma för att fira jul och skulle till Aten över nyår. Dagen innan hade jag försökt få en standby-biljett, men jag kom inte med. Jag funderade på om jag skulle åka tillbaka till Oslo eller stanna en natt till hos syrran i Stockholm. Jag åkte till syrran och sov där. Det var många moment som ledde till att jag satt på det där flygplanet.
När planet lyfte och landningsställen gick in hörde Karin ett märkligt ljud, som om något drogs på utsidan av planet.
– I ett års tid hade jag haft mardrömmar om att störta. Jag tänkte direkt ”vad händer?”.
Eva Björnemark, som vid tillfället var 46 år, visste vad hon skulle säga i ett nödläge men gick ändå för att hämta en nödchecklista.
– När jag hörde ”emergency, emergency” från cockpit bad jag passagerarna böja sig fram och hålla om knäna.
Efter en kort paus fortsätter Eva:
– En motor stannade. Sedan nästa. Vi hade alltså ingen motor alls. Jag var så fokuserad på vad jag skulle säga och göra så jag hann inte riktigt tänka. Men det uppstod aldrig panik. Jag upplevde det som lugnt och sansat hela tiden.
Karin Gustavsson har en liknande minnesbild.
– Ingen reste sig upp. Men det hördes explosioner, som kanonskott. Någon ropade ”det brinner i motorn”. Det var mer så att man slutade andas. Jag var så rädd, alldeles kallsvettig. Bredvid mig satt en ung tjej jag inte kände. Vi tog varandra i händerna.
Karin minns hur hon tänkte ”nu är det snart slut”. Samtidigt var det som om alla sinnen förstärktes.
– Jag kände mig så levande, jag kan inte riktigt förklara det. Alla tankar som snurrade runt var väldigt positiva. Jag tänkte på mamma och pappa, på min
pojkvän, på andra människor jag mött. Jag kände ”jag har haft ett bra liv, men det var synd att jag aldrig fick barn”. När vi kom ur molnen såg jag skogen närma sig. En vinge bröts av. Ångesten var outhärdlig.
Karin tystnar ett ögonblick innan hon lägger till:
– Jag vet att jag tänkte ”nu vill jag bara dö”.
Flygplanet hade befunnit sig i luften endast fyra minuter när det klockan 08.51 kraschade och bröts i tre delar på en åker i det lilla samhället Gottröra.
– När vi stannade efter att ha glidit ut på åkern kände jag på mig själv, från fötterna och uppåt, för att få veta om jag var i ett stycke, minns Eva Björnemark. Det var jag. Jag hade i och för sig brutit en kota i nacken, men det visste jag inte då.
Eva beskriver hur en passagerare satt fastklämd. Hela hans stolsrad hade svängt ut från planet.
– Jag såg till så att någon stannade hos honom tills hjälp kom, sedan gick jag runt och kollade hur folk hade det.
Karin Gustavsson svimmade för en kort stund då hon fick en hylla i huvudet. När hon vaknade trodde hon först att hon var död.
– Men så puttade den här tjejen jag hållit i handen på mig och sa att vi måste skynda oss ut på grund av explosionsrisken. Men jag kom inte upp, jag kunde inte röra mig… Jag tittade ner och såg jord och snö på mina skor, men jag kände inte kroppen. Det var fullt av fotogen på kläder och säte.
Några hundra meter bort i ett litet hus vid skogsbrynet låg 26-åriga Liv Westermark och hennes dåvarande man Johan och sov. Liv jobbade även hon i flygbranschen, som markvärdinna på Arlanda. Hon hade arbetat tidiga pass hela julen, men just den här dagen skulle hon börja vid lunch.
– Ingen av oss reagerade, inte vår lilla hund Snorpan heller – vi hörde ingenting av kraschen. Men plötslig vaknade vi av att någon panikringde på dörrklockan.
Liv berättar att de bara hade bott i huset i knappt 14 dagar. Vid inflytt hade de investerat i en parabol och nu trodde de att det var Livs syskonbarn som ville in för att titta på tecknat.
– Johan gick ner och ryckte upp dörren. Men då stod där en blodig, jordig och fotogenindränkt man med slipsen på sniskan. Han sa ”vi har störtat med ett Sas-plan men jag tror att alla lever, kan jag få låna telefonen för att ringa 90 000?”. När Johan öppnade dörren lite till såg han planet i tre delar. Han ropade till mig ”ta på dig kläder, det ligger ett Sas-plan på åkern”.
Eva Björnemark konstaterar:
– De som bodde i slutet av åkern… det blev lite som Gevaliareklamen för dem. Plötsligt kom över 100 människor och knackade på. Det där huset var den enda tryggheten som fanns i närheten, så att säga. Jag tror att många kände så. Det tog ju ett tag innan hjälp kom.
Liv Westermark var inte riktigt vaken men hade ändå sinnesnärvaro att låsa in Snorpan i sovrummet så att hon inte skulle smita mitt i allt.
– När jag sedan kom ner försökte den här passageraren ringa från vår telefon. Men han kunde inte beskriva var han befann sig så jag tog över samtalet. Samtidigt sa han ”jag tror att några sitter fast”. Då rusade Johan i väg mot flygplanet med ett spett. Det sprutade fotogen, det stod som fontäner. Jag tänkte ”det kan smälla när som helst”.
Sedan hann Liv inte tänka mer, för i nästa stund började fler och fler människor komma. Först en barnfamilj.
– De hade en liten flicka på tre till fyra år. Hon sträckte upp armarna mot mig som den mest naturliga sak i världen. Jag lyfte upp henne – det är nog mitt starkaste minne från händelsen, den lilla flickan.
"Han sa 'vi har störtat med ett Sas-plan men jag tror att alla lever, kan jag få låna telefonen för att ringa 90 000?'.
Liv Westermark, boende i Gottröra
Under tiden hade några killar fått ut Karin Gustavsson från flygplanet.
– Jag minns att folk applåderade när kaptenen sa att alla levde. Men just då önskade jag att jag sluppit.
Karin insåg att hon var allvarligt skadad. Misstanken att hon var förlamad skulle hon senare få bekräftad på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Hon hade ont
och var i chock, men andra passagerare försökte värma och trösta henne. På kvällen, efter att ha hämtats med helikopter, opererades Karin.
– Tiden som följde var jättetung, säger hon. Det var en sådan stor sorg, både det traumatiska jag upplevt och att inte kunna gå. Jag var mitt i livet och hade massor av planer när allt plötsligt rasade. Jag var ledsen och arg på ödet.
För Eva Björnemark slutade dagen med att hon fördes till Karolinska sjukhuset och sent omsider kom hem till sin familj.
– Mina barn hade inte märkt någonting av dramatiken. Ena sov när planet kraschade och den andra jobbade. Men min man som stod hemma och diskade hörde plötsligt på radion om en olycka. Han gick för att titta på mitt schema och såg att det var flygningen jag var på...
En tid senare fick Eva och resten av besättningen på Dana Viking ta emot medalj av kung Carl Gustaf.
– Vi gjorde bara vårt jobb, tyckte vi. Men det kändes ändå fantastiskt att få komma till slottet och ta emot en medalj från kungen.
Eva konstaterar vidare att det som hände gjorde henne mer ödmjuk.
– Det kändes som om jag hade fått ett nytt liv. Man var så tacksam över att ha fått en andra chans. Vi hade tur – det kallas ju för julmiraklet. Det kunde ha varit stenar och skog, men vi landade på en åker.
Liv Westermark, som bor kvar i området, minns att även hon tänkte att det var ett mirakel att alla ombord hade överlevt.
– När jag först såg planet tänkte jag ”alla kan inte leva”.
Liv funderar lite men fortsätter snart: – Det var en ovanlig händelse som vi bara hamnade i. Jag hoppas att vi gjorde något bra för de här människorna i den svåra stunden. Men vi kunde inte göra mycket annat än att ge filtar, kaffe och vatten.
Senare på dagen, när alla passagerare kommit i väg från olycksplatsen, samlades i stället journalister vid Livs hus.
– Vi kände oss förföljda. De var kvar till sent på kvällen och knackade på dörren, tittade in genom fönstren. En utgav sig till och med för att vara passagerare. Men vi ville inte tala med media. Vi ville inte lämna ut passagerarna. Det kändes för privat att prata om dem.
I efterhand tänkte Liv inte nämnvärt på det faktum att planet hade kunnat krascha rätt i deras hus.
– Jag tänkte mer på att det kunde ha slutat med att alla i planet dog. När jag gick runt på åkern och tittade kände jag tacksamhet över att alla överlevt. Men jag kände mig även tacksam för vår skull. Hade det blivit en plats förknippad med tragedi tror jag inte att vi hade kunnat bo kvar. Nu blev det en plats där alla fick leva.
Eva Björnemark fortsatte jobba ombord ett tag, men upplevde snart att hon blivit för petig med säkerheten.
– Det blev jobbigt för min omgivning. Man ska vara petig, men det får inte bli för mycket. Jag kände ”jag ska nog inte hålla på med detta mer”. Men jag var också huvudskyddsombud, så jag fortsatte sedan med det i stället.
Karin Gustavsson, som förra året gav ut en bok om miraklet i Gottröra, tänkte länge ”varför flög jag trots mina drömmar?”.
– Varför, varför, varför? Men så tänker jag inte längre. Fyra år efter kraschen blev jag gravid. Då vände allt på en sekund. Sedan dess har jag inte sörjt olyckan, jag tänker inte på den på det sättet längre. Det är inte lätt alla gånger att sitta i rullstol, men jag tycker inte synd om mig själv. Jag önskar mig inte ett annat liv.
"När vi stannade efter att ha glidit ut på åkern kände jag på mig själv, från fötterna och uppåt, för att få veta om jag var i ett stycke.
Eva Björnemark, purser