Mattias Karlsson:
I Sverige utgår all offentlig makt från folket, och i en sådan demokrati finns det ingen plats för ärvda privilegier. Avskaffa monarkin och inför republik.
Det är en ung kronprins som sammanbitet stegar ut genom porten på sjukhuset i Helsingborg. Det är i september 1973 och beskedet har precis kommit att kung Gustaf VI Adolf har avlidit. Alla vet vad som nu väntar, kronprins Carl Gustaf ska bli Sveriges nya kung.
Så inleds den nya tv-dokumentären ”Sveriges sista kungar” som ligger ute på SVT Play (sänds på SVT1 12/1 och 19/1).
Dagen efter kungens död landar kronprinsen på Bromma flygplats där han möts av statsminister Olof Palme och får motta folkets jubel. I en intervju kommenterar kungen den omtumlande känslan av att möta folket på Bromma.
”Jag sa nog till mig själv, jag kan inte ändra mig, jag är den jag är helt enkelt”, säger han, och menar att han får göra det bästa av situationen.
Det är på ett sätt ett ärligt och öppet påstående om sig själv, och sagt i ett sammanhang om hur det var att bli kung i unga år. Det är som att människan bakom kungen träder fram. Men uttalandet får också en annan klang när kungen senare i dokumentären säger det som förhand har väckt mest uppmärksamhet, att han tycker det är orättfärdigt att Carl Philip berövades sin kronprinstitel bara ett halvår efter att han föddes. Det är som att det finns två olika personer, människan Carl Gustaf och kung Carl XVI Gustaf.
Dokumentären ”Sverige sista kungar” ger en bra inblick i hur det svenska kungahuset har utvecklats under 1900-talet genom dess tre kungar, Gustaf V, Gustaf VI Adolf, och den nuvarande regenten Carl XVI Gustaf. Det som framför allt är intressant att se är hur det svenska kungahuset successivt har avlövats sina maktbefogenheter allt eftersom demokratin har växt fram i Sverige till att makten i dag utgår från folket. Kungahuset har helt enkelt fått anpassa sig till de stora samhällsförändringarna under det förra seklet. I dag har kungen endast i stort sett en ceremoniell funktion.
Men det går ändå inte att komma ifrån det faktum att kungen och andra medlemmar i kungahuset fortfarande har en särställning i det svenska samhället. Dels har kungen ärvt sin titel som Sveriges statschef, dels kan personer som begår brott mot kungen dömas till hårdare straff i så kallade högmålsbrott.
Det är alltså i det avseendet skillnad på folk och folk i Sverige. Ett exempel på detta var när en 16-årig pojke 2001 kastade en tårta på kungen när denne var i Varberg för att titta på fåglar. Pojken dömdes till 100 dagsböter för ofredande och högmålsbrott. Det var då första gången någon i modern tid dömdes för högmålsbrott. Givetvis är det fel att kasta en tårta på vem det än må vara, men att straffet kan bli betydligt strängare för att det råkar vara kungen som träffas är inte rätt.
I den nu aktuella tv-dokumentären får tittarna som sagt följa tre svenska kungar under 1900-talet, och hur kungahuset har anpassat sig till nya tider. När Carl Gustaf föddes 1946 blev han kronprins, trots att han var yngst i syskonskaran. Denna successionsordning ändrades 1980 till att det är det är det äldsta barnen som ärver titeln, inte den äldste sonen. Det innebar att den nyfödde Carl Philip som föddes som kronprins förlorade den titeln och i stället blev Victoria kronprinsessa. Denna förändring gillades inte av kungen då. Men det som förvånar är att han i dag, drygt 40 år senare, står fast vid sin uppfattning.
”Min son, prins Carl Philip, han var född. Sedan helt plötsligt ändrar man och han blir av med det hela, det är märkligt”, säger kungen och menar att det är orättfärdigt.
Efter intervjun vill hovet genast ha en ny intervju med kungen, eftersom det behöver förtydligas vad kungen anser om successionsordningen. Men även i den nya intervjun vidhåller kungen sin inställning i stort, att ändringen i successionen inte var rättvis.
”En grundlag har jag svårt att se hur den kan verka retroaktivt. Prins Carl Philip föddes ju som kronprins. Sex månader senare så stämmer inte det här längre, det är nya förutsättningar”, säger han.
Detta alltså sagt av en person som sedan födseln har haft privilegier som ingen annan svensk har varit i närheten av.
Det finns mycket att glädjas över när det gäller utvecklingen av demokratin i Sverige de senaste hundra åren. Men demokratin har likt solen sina fläckar. Det är inte värdigt en demokrati som Sverige att göra skillnad på folk och folk. Det är inte värdigt en demokrati som Sverige att statschefen är ett ärvt ämbete. Visserligen har kungen i dag i stort sett bara en ceremoniell betydelse men det är ingen naturlag att Sverige fortsatt ska vara en monarki. Så som regeringsformen stipulerar utgår all offentlig makt i Sverige från folket, och i en sådan demokrati finns det ingen plats för ärvda privilegier. Särskilt inte när det gäller statschefen.
Kungen är, som han själv konstaterar, den han är. Men han har också blivit den han är, och på grund av monarkin, det vill säga att han har ärvt sitt ämbete. Sådan monarki, sådan kung, skulle man kunna säga.
Vi borde på allvar ta upp frågan om monarkins framtid. Den parlamentariska demokratin kan i någon mening aldrig bli perfekt men vi får aldrig vara rädda för att utveckla den till det bättre. Avskaffa monarkin och ersätt den med en republik med en statschef som inte har ärvt sin titel. Det är ett steg i rätt riktning – för en demokrati i tiden.