Fakta: Medverkande
kavalkaden”, till Lotta Engbergs tv-signatur ”Kär och galen”, eftersom han vigde ett 50-tal par utan att ha förnyat sin licens som vigselförrättare.
En tredje Vallarna-profil blir inte bara omnämnd utan imiterad, nämligen Annika ”Andersson” Korenado (strålande bra av Anna Carlsson, precis som 2019). Hon ska känna igen politiker på bara deras underkroppar, alltså lite som ”Naked attraction” men utan dejting.
Det är inte svårt att gissa vems partiorgan som växer, vem som har drabbats av krympflation och vem som har en falukorv med sig.
Ännu fler parodier blir det i ”Artistparaden”, det nya stående inslaget som i år överträffar den återkommande ”Årskavalkaden”. Numret stegras från den gamle Tomas Ledin (Bernt Bengtsson) till den deppiga Melissa Horn (Emelie Alm) som skriver mindre och mindre eftersom hon mår bättre och bättre, innan fullträffen med en nervös Anders Bagge (Bertil Schough).
Linnéa Lexfors får leta efter en lins som Mello-vinnaren Cornelia Jakobs innan familjen Wahlgren med Pernilla (Anna Carlsson) dundrar in som roliga karikatyrer (och ett plus för att den okände brodern Peter nämns).
Sångerna är sedan länge den jubilerande revyns verkliga styrka. I år smygstartar allt redan framför ridån, när den återkommande sångkvartetten (Bernt Bengtsson, Bertil Schough, Lena Petersson och Linnéa Lexfors) snyggt sjunger fram information om mobiler, toaletter och nödutgångar i en ny text till ”Glad så som fågeln”.
Numret känns som en trevlig bonus och smart uppvärmning inför den stora välkomstsången. Men först visas ett sångnummer från ”Rena snurren” (1998), debuten i Falkenbergs stadsteater efter 15 år med revy i Gällared/krogsered.
Skillnaden märks direkt. Inget var ju dåligt då, men allt har förbättrats – kostymer, scenografi, koreografi, musik och sång.
Även om det finns gammal Glenn Miller-jazz i årets uppsättning också, är det något helt annat att höra hur Theoz Melodifestivalfinalist ”Som du vill” får i gång publiken jämfört med ”In the mood”.
Kul att på skärmen återse några av trotjänarna som har bytts ut, ibland mot sin vilja. Kvar är bara Lena Petersson och revybolagets tre grundare Magnus Wernersson (utanför scen), Schough och Runevad.
Min favoritsång handlar om att ”Inget kan få oss att skippa skärmen en stund”, till ”Stanna världen en stund” av och med Ges. Där finns massor med fina detaljer, som ljusdesignen, ”like”-ljudet och att
Aktörer, musik & manus: Bertil Schough, Håkan Runevad, Lena Petersson, Bernt Bengtsson (även kapellmästare), Anna Carlsson, Beppe Wackelin, Linnéa Lexfors, Daniel Träff och Emelie Alm.
Koreografi: Emil Söder. Peruk & mask: Tiina Bengtsson och Ronja Sandell. Kostym: Caroline Eriksson. Scenografi, ljus & projektionsdesign: Fredrik Dillberg.
Scenkonsult: Hans Karlsson. Scenmästare: Christer Carlsson. Scentekniker & statist: Karin Svensson. Ljudtekniker: Olle P. Redlund och Christian Olsson. Ljustekniker: Emil Andersson.
Anna, Lena och Daniel ser ut att gå in och ut ur led-skärmarna.
I alltid pålitliga ”Årskavalkaden” festar Finlands statsminister Sanna Marins till ”Säkkijärven polka”. Fastlimmade aktivister, Englands Kung Charles, koranbrännaren Rasmus Paludan, flygköerna och ett reaktorstopp finns också med.
Hyllningen till Anders Tegnell känns ett år för gammal, men slutet är toppen, med räntehöjningen till ”Längtan till landet” (”Vintern rasat”) och ”Do lord remember me” (”Räck mig din hand”) om att Sveriges andra vice talman Julia Kronlid
(SD) inte tror på evolutionen.
Falkenbergsrevyns höga nivå visas genom att ”På pumpen” kan lyftas ut ur ”Årskavalkaden” och bli ett eget nummer till Louis Primas 50-talshit ”Buena sera” om hur regeringspartierna och SD svek vallöftet om att sänka drivmedelspriserna med tio kronor.
Flera andra sånger är i grunden okomplicerade, men snyggt gjorda shownummer med starka sånginsatser. Några exempel är när Storbritanniens tidigare premiärminister Boris Johnson (Daniel Träff) festar till ”Ballroom blitz”, när Bernt Bengtsson sjunger Elvis-låten ”Devil in disguise” om sabotaget gasledningen Nord Stream och aktfinalen handlar om vårt regnbehov och musiken är Östen med Restens ”Hon kommer med solsken”.
Årets minneshyllning går till Sven Melander och hans komiska figurer, framför allt från Nöjesmassakern” 1985: Steve med Lloyden, trollet Rulle, kocken Werner och Olle med ”pocenten”.
Snurrscenen utnyttjas även när 1980-talshiten ”Den makalösa manicken” blir en sång med stepdans om svårigheten med att få nya pass i Sverige (”en evighetsprocess”).
Första stora shownumret byggs på en av fyra Mellofinalister från 2022, Medinas ”In i dimman”. Med fezar, lösmustascher och Runevad som Erdoğan skojas det om hur ”ett medeltida” Turkiet motarbetar Sveriges Nato-ansökan.
Bara två nummer har små skönhetsfläckar i min bok. I shownumret till Glenn Millers ”Chattanoga choo choo” ska framför allt Linnéa Lexfors och Anna Carlsson trassla till det och skada sig, men live är slapstick och stunts svåra att få så verkliga att publiken hajar till eller skrattar. Tyvärr låter det även lite klent musikaliskt, med (om jag hör rätt) bara piano och trummor till en förinspelad basgång.
Andra akten inleds med ny skönsång i ”The velvet glove” (som Hasse & Tage gjorde till ”Blå Stetsonhatt”) av gruppen The Rabarbershops (som Anna väl borde ha uttalat på engelska) men det blir mest en medveten förevändning för billiga skämt, och sådana har revyn redan tillräckligt många.
Den höga lägstanivån ”Upp & ner – med ett jubileende” och omsättningen på omkring 15 miljoner kronor visar varför Falkenbergsrevyn behåller sin position som största nyårsrevy i Sverige och säkert säljer omkring 25 000 biljetter till sina 58 föreställningar även i år.