Striden om staden Soledar splittrar Kreml och Wagner
Slaget om Soledar har blottlagt en spricka mellan Vladimir Putin och hans hejduk Jevgenij Prigozjin, även känd som ”Putins kock”. Mitt i de blodiga striderna pågår en parallell drabbning – en inrikespolitisk maktkamp där ryska fängelseinterner sägs offras för Prigozjins ärelystnad.
Triumferande meddelade Jevgenij Prigozjin i tisdags kväll att hans legostyrkor intagit staden Soledar efter månader av strider.
”Jag vill understryka att inga enheter förutom Wagners krigare var delaktiga i stormningen av Soledar”, skrev Prigozjin, grundare av ökända paramilitära Wagnergruppen, via meddelandetjänsten Telegram.
Men påståendet tillbakavisades snabbt – både från ukrainskt och ryskt håll, som bägge meddelade att striderna om staden i öst fortgår. Svaret från det ryska försvarsdepartementet kan enligt bedömare ses som Kremls sätt att hävda sin auktoritet över Prigozjin, som upprepade gånger kritiserat den ryska militären och till och med vågat sig på att hylla den ukrainska.
– Det är ett tecken på splittring inom de ryska styrkorna som nog inte minst handlar om en inrikespolitisk maktkamp, om Prigozjin som försöker etablera sig politiskt i Ryssland, säger Ilmari Käihkö, docent i krigsvetenskap på Försvarshögskolan.
Jevgenij Prigozjins legostyrkor – som i åratal anklagats för övergrepp i bland annat Syrien och Centralafrikanska republiken – är ökänt brutala, och mycket riktigt har slaget om Soledar liknats vid en köttkvarn och kallats för ”sinnebilden av galenskap”. I Wagnersoldaternas första led går krigare hämtade direkt från ryska fängelser, män utan militär utbildning som lovats frihet och benådning i utbyte mot deras kroppar på slagfältet.
– Fångarna är utbytbara. Det spelar inte så stor roll om de dör, så då kan man använda dem lite hur man vill, säger Ilmari Käihkö.
Eftersom Ryssland lidit stora materiella förluster försöker de förmodligen spara på materiel under striderna i Soledar och närbelägna Bachmut, tror han.
– Mina kontakter som stridit i Bachmut har hamnat i närstrider där de behövt slåss rent fysiskt mot motståndaren. Det är mycket infanteristrider, närstrider, där man bokstavligen är öga mot öga med motståndaren. Det upplevs naturligtvis som fruktansvärt.
Samtidigt som Vladimir Putin sannolikt vill begränsa Wagnergrundarens makt behöver han Prigozjins män, menar Käihkö.
– Prigozjin erbjuder något som Ryssland behöver, men han vill också ha något i gengäld: makt. Min uppfattning är att han har fått något, men inte fått komma så nära Putin som han vill.
Under onsdagen meddelade det ryska försvarsdepartementet att man återigen byter befälhavare för kriget. Nedgraderingen av den tidigare befälhavaren, Sergej Surovikin, kan enligt Ilmari Käihkö utgöra ytterligare en passning till Prigozjin.
– Surovikin var Prigozjins favorit, men nu har han inte makten längre. Det går att tolka som att man har försökt balansera situationen och ge Prigozjin mindre makt, säger han.
Att Ryssland lägger så mycket fokus på just Soledar, en liten stad med en befolkning på runt 10 000 före kriget, handlar enligt Ilmari Käihkö troligen framför allt om dess närhet till hårt omstridda Bachmut. Samtidigt har Jevgenij Prigozjin ögonen på samma sak som i flera afrikanska länder där Wagner verkat: naturresurser.
Soledar och Bachmut ligger i mitten av en sned triangel i östra Ukraina där Kramatorsk, Luhansk och Donetsk utgör hörn. Området är känt för sina stora saltgruvor, och striderna rapporteras vara särskilt hårda runt ingångarna till de underjordiska gruvgångarna.
Ilmari Käihkö tror dock att det i slutändan främst kokar ner till Prigozjins makthunger.
– Han vill visa att han kan åstadkomma något den reguljära ryska militären inte har lyckats uppnå på länge: framgång.