Salim höll sitt knarkande hemligt
Han gick från att inte ens dricka alkohol till att ta tramadol, amfetamin och kokain i smyg. Men när fasaden rasade blev skuldkänslorna övermäktiga. Till slut ville Salim Abdulahad överdosera för att dö. – Skammen var så stor – jag hade brutit så många löften.
En dag tog han en överdos hemma i vardagsrummet. Innan dess hade han länge dolt sitt drogmissbruk. 35-årige Salim Abdulahad lutar sig fram och berättar om tillfället då han till slut inte längre orkade leva ett dubbelliv.
– Jag hade varit på semester, men messat min langare så att det skulle finnas droger under dörrmattan. Min sambo Minna kom hem från jobbet och hittade mig däckad. Efter det bestämde jag mig för att berätta. Hon bröt ihop. Men hon tänkte aldrig tanken att hon skulle sticka. Direkt ville hon hjälpa mig. Hon är en fantastisk människa.
Salim tystnar ett ögonblick men fortsätter snart:
– Många gånger, efter att ha tagit droger, hade jag skyllt på att jag känt mig sjuk. Men där och då berättade jag att alla tillfällen när jag mått dåligt berott på avtändning. Jag var så nedbruten och kände att jag behövde berätta allt – att jag knarkat i flera år.
Salim beskriver sin uppväxt som ett dysfunktionellt kaos. Hans mamma försvann tidigt ur bilden. Men när Salim var 14 år hittade han boxningen, vilket kom att bli betydelsefull.
22 år gammal skadade sig Salim dock och tvingades lägga handskarna på hyllan.
– Där började min depression, även om jag nog levt med ångest hela livet, säger Salim dröjande.
– En person som såg att jag mådde dåligt gav mig en tablett och sa ”testa det här”. Det kändes som om jag fick en kram, en kram jag saknat … den kärlek man behöver som liten.
Salim förklarar att han tidigare varit rädd för droger. Han drack heller inte alkohol.
– Men därifrån till att jag började missbruka stora mängder av främst opiater gick det snabbt. Det pågick i åtta–nio år. Ingen märkte, inte min sambo heller. Man blir väldigt manipulativ.
Salim skötte jobbet för att kunna knarka ifred. Dagen då allt brast trodde han att han skulle kunna sluta, men det gick inte. Vid tillfället bodde han och sambon Minna i Ljungby. De hade träffats när Salim var 18 år och Minna 15.
– Jag bestämde mig för att flytta tillbaka hem till Borås där jag aldrig knarkat, Minna skulle komma efter. Men det hjälpte inte. Jag började anmäla mig sjuk. Jag var uppe hela nätter utan att kunna sluta ta droger. Till slut ville jag överdosera för att dö. Skammen var så stor. Jag hade brutit så många löften. Jag hamnade på akuten flera gånger men det hände att jag gick direkt därifrån till min langare.
Efter en kort paus lägger Salim till:
– Samtidigt var jag rädd. Innerst inne ville jag inte dö.
Salim överdoserade igen och skrevs in på psykiatrisk avdelning. Läkaren han mötte sa ”du ska tacka Gud att du lever”.
– Jag tog hans hand och sa ”snälla släpp inte ut mig, jag kommer dö”. Det var första gången jag bad om hjälp. Jag orkade inte med skammen och ångesten längre.
Att ringa sin chef för att berätta varför han inte kunde komma till jobbet kändes svårt. Men till slut sa Salim som det var. Därefter ordnade hans arbetsgivare så att han fick åka på behandling.
– Problemet var bara att jag behövde vänta för att få en plats på behandlingshem. När jag släpptes ut från psykiatrin efter två veckor dröjde det ett par dagar innan jag tog droger igen.
Men slutligen kom Salim i väg, vilket blev starten på en krokig väg tillbaka.
– Jag fick veta att jag hade en sjukdom. Till en början var det svårt att acceptera. ”Du har en sjukdom du aldrig kommer bli av med”. Men min terapeut hjälpte mig.
När det blev dags att åka hem efter 30 dagar kände Salim sig rädd.
– Jag gick på mina tolvstegsmöten. Det höll i fem månader. Sedan skrev jag till min langare. Till och med han frågade ”är du verkligen säker, Salim?”. Jag lades in ännu en gång på psykiatrisk avdelning. Men då var det mer destruktivt – jag ville bara ut och fortsätta knarka. På något sätt förstod jag ändå att ”nu har du tappat det på riktigt”.
Salim bad om att få åka på behandling igen – och han fick en till chans.
– Jag grät. Det är känslosamt att tänka på. Det var glädjetårar. Från den dagen har jag inte använt droger. I januari har jag varit drogfri i fyra år. Det är bara fyra år, men ändå mycket.
Tiden på behandlingshem nummer två beskriver Salim som fantastisk. Gemenskapen var stark och i behandlingen ingick sorgbearbetning.
– Jag förstod då att det inte var mitt fel att mamma lämnade oss. Jag tror att jag skulle behöva gå igenom allt på djupet, kanske i en traumabehandling. Men allt har sin tid.
Salim konstaterar att vissa dagar fortfarande är tuffa.
– Fast det är livet. Jag tar en dag i taget och går på mina tolvstegsmöten.
I våras kunde man se Salim som en av deltagarna i tv-programmet Elitstyrkans hemligheter. Hans främsta anledning att söka till programmet var att få en chans att nå ut med sin historia.
– När jag knarkade i min ensamhet trodde jag att det bara var jag som hade de här problemen. Men sedan insåg jag att det finns en hel värld med människor som mig.
– Att förstå att man inte är ensam … jag tror att det hjälper många. Jag blir jätteglad när människor skriver till mig och vågar vara sårbara. Det finns hopp och det finns hjälp att få.