Att spela teater förändrade allt
Om man inte gillar en rollfigur, borde man då som skådespelare avstå från att gestalta den? Tvärtom, menar Peshang Rad. Det han spontant vill tacka nej till är ofta det mest intressanta.
Peshang Rad har just avslutat ett drömprojekt, hans största upplevelse som skådespelare över huvud taget. Han gör huvudrollen i Viaplays kommande tv-serie ”Maffia” som handlar om hur cigarettsmuggling blev stort i Sverige på 1990-talet. Det har betytt mycket att få axla en sådan roll, en rollfigur som utvecklas mycket under de tio år som skildras i serien. – Jag har fått stärkt självförtroende och har också lärt mig mer än jag brukar på jobbet. Här har jag fått vara delaktig i processen på ett helt annat sätt än tidigare och insett hur bra det kan bli när alla är synkade och jobbar mot samma vision. Nu har han klippt sig, vilket är ett sätt av mentalt tvätta av sig rollen, och sitter på ett fik med en kopp kaffe och sonen Hero, ett och ett halvt år, sovande bredvid sig. – Namnet betyder mod på kurdiska. Men det kan också betyda en blomma. Han får välja när han blir större.
Att tillvaron skulle
förändras av att bli pappa förstod han ju på förhand. Men hur mycket kunde han inte ana. Förr brukade han läsa manus lite när han ville inför en filmning eller en föreställning. Nu gäller det att passa på när Hero sover. – Mitt arbete är en passion och jag har lagt nästan all min tid där. Nu styr jag inte över tiden på samma sätt längre. Nästa steg i livspusslet är att hitta en balans mellan karriär, familj, vänner och träning, de saker man tycker om. Det är det jag jobbar på just nu. Om livet ibland känns som en utmaning kan han jämföra med vad hans föräldrar en gång gick igenom. Då finns det plötsligt inte så mycket att klaga på längre. Peshang föddes när familjen befann sig på flykt från den persiska delen av Kurdistan. – De flydde från krig med tre barn och under åtta år hade de ingen fast punkt. Vi kom till Sverige 1986 när jag var två år så jag minns inget av det, men jag är förstås präglad av att människorna i min närhet minns.
Han har aldrig
åkt tillbaka till Kurdistan men hoppas kunna återvända en dag i sällskap med sin familj. Han bär dock med sig den kurdiska kulturen, och pratar kurdiska med både sin son och flickvännen Rojda som har samma ursprung. Som liten älskade Peshang Rad att kolla på film. Han minns den fascinerande känslan av att kasta sig in i en annan värld. Men det tog ett tag innan han kom på tanken att bli skådespelare. – Efter gymnasiet var jag rätt vilsen och visste inte vad jag ville göra. Brorsan som var skådespelare tipsade om en audition på en teater och tyckte jag skulle gå dit. Jag som aldrig hade läst en teatertext. Jag gick dit och provade för en liten roll och det slutade med att jag fick huvudrollen. När premiären närmade sig förbannade han sig själv. Varför hade han gett sig in i detta? Han var så nervös att han skakade. – Men i slutet av pjäsen hade jag en lång monolog. När jag stod där ensam på scenen var det som om allt oroligt i mig tystnade och jag kunde höra mina egna tankar. Det låter jätteklyschigt men i det ögonblicket förändrades mitt liv totalt och jag har följt den vägen sedan dess.
För Peshang Rad fungerar skådespelandet som terapi. Han blir närvarande, återhämtar sig och läks. – I perioder när jag inte jobbar ifrågasätter jag mig själv och allting. Jobbet hjälper mig att hålla mig på banan. Han har jobbat med film och tv, men också på Dramaten, Stockholms stadsteater och flera andra scener ute i landet. De gånger han har erbjudits fast tjänst har han tackat nej. – Jag vill vara fri att komma och gå. Min första teaterpedagog uppmanade oss som var unga att ta vara på vår starka glöd. Jag tror att den där lågan kan slockna om man går mycket på rutin. Visst, man måste betala hyran, men det finns en risk i det också.
Han har på
senare år lärt sig ett bra sätt att avgöra om ett uppdrag verkar intressant. När han börjar hitta på ursäkter för att säga nej till ett jobb, trots att hjärtat bultar för det, då ska han slå till. – Man dras först till det lätta, det är en överlevnadsmekanism. Men jag gillar utmaningen i att ge mig in i det som är svårt eller avskräckande. Om jag inte gillar en rollfigur eller känner att det här inte passar mig, då bör jag göra det.
"När jag stod där ensam på scenen var det som om allt oroligt i mig tystnade och jag kunde höra mina egna tankar.