Klassikermötet – en hint om att vägen tillbaka är lång, Drott
Nästan 3 600 personer i Halmstad arena. Och svensk handbolls två giganter HK Drott och Redbergslids IK på planen i dubbla möten. Visst kändes historiens vingslag från en svunnen storhetstid när de prestigefyllda finalerna lockade drygt 5 000 personer till ishallen med sitt ”apberg” på andra sidan Halmstad arena.
Speciellt med legendarer som Magnus Andersson, Mattias Andersson, Magnus Weberg, Bengt ”Böna” Hansson, Einar Jakobsson, Jörgen Abrahamsson, Göran Bengtsson, Ljubomir Vranjes, Peter Gentzel och Martin Boquist på planen i legendarmatchen och många kära återseenden några kilon senare.
Klubbarna hade broderligt beslutat att dela på vinsten, uppskattningsvis bortåt 700 000 kronor, men RIK var sedan ändå ofint nog att vinna båda matcherna.
18–21 i första matchen må vara hänt med fler missade ”japaner” än skott, fler leenden än lyckade inspel men också några läckerbitar som Andreas ”Ante” Nilssons patenterade jämfotaskott, Larsmagnus Jönssons vikskott (nästan), Magnus Anderssons instick och den bejublade son-pappakombinationen när en sopren Tobias Bengtsson spelade fram en Göran i sämre läge som ändå satte bollen och bjöd på en (ofrivillig?) kullerbytta efteråt.
– Fast vi hade faktiskt kommit överens båda lagen före matchen om att bjuda publiken på lite fler finesser. Men den höll inte RIK, muttrade Böna med glimten i ögat efteråt när publiken fick se RIK:S vinnarskallar kliva fram med den evigt unge Ljubomir Vranjes, 50, i spetsen.
Då sved den andra förlusten mer. 32–33 mot jumbon RIK.
I allsvenskan.
För det är där som jättarna som på 1980- och 90-talet hade ”lekstuga” med resten av handbolls-sverige numera håller till.
HK Drott som med sina elva Smguld och 22 Sm-finaler inför matchen låg på samma poäng som Västerås Irsta ovanför kvalstrecket till Handbollsligan.
Och RIK som med sina 20 Smguld inför klassikermötet låg sist efter att i fjol ha ramlat ur Handbollsligan efter 40 raka säsonger i den högsta serien.
Därför blev det en smärtsam påminnelse om att vägen tillbaka till handbollens finrum blir lång. Både för Drott. Och för RIK.
För när väl Drott – efter en höst kantad av sjukdomar och skador – nästan var ordinarie fallerade både målvakts- och försvarsspel varpå ett annat streck, det negativa neråt blev kusligt närvarande bara tre poäng bort.
– Vi visste om RIK:S attackspel, men klarade inte av att stå emot det vilket var nyckeln trots att vi provade alla möjliga försvarsuppställningar, analyserade Johan Hedlund, tränare ihop med Thomas Sivertsson.
Och med fem ynka målvaktsräddningar vinner man inga matcher.
– Nej, för 32 mål framåt är helt okej, men inte 33 bakåt. Trist när vi ville bjuda den stora publiken på en seger, inflikade Hedlund.
Samtidigt visade RIK – på väg att ”göra en Drott” när laget rasade rakt igenom seriesystemet – att göteborgslaget är betydligt mycket vassare än vad tabellen visar.
Speciellt med Linus Lövgren som spelmotor som bar familjens fana högt när pappa Stefan aldrig kom till spel i legendarmatchen och några avgörande räddningar av Axel Winström vid 25–25 när RIK ryckte till 28–25, där hemmalaget ändå bara var ett bortschabblat anfall i slutminuten från 33–33.
Medan Redbergslid har en tunn spets som sliter hårt på nyckelspelarna har Drott när Calle Almander, Jesper Järlfors, Niclas Närenborn och Jack Månsson är fullt återställda en större bredd som bör göra att laget i vår, trots fyra raka förluster, ska vara med och slåss om en kvalplats tillbaka till Handbollsligan.
Att sedan 700 personer valde bort det allsvenska sekunddramat på riktigt genom att gå hem efter den 2 x 20 minuter långa matchen med, låt vara legendariska, motionärer trots att inträdet gällde båda matcherna är för mig en lika stor gåta som Drotts försvarsspel.
Fast 20 minuter mellan matcherna i stället för en dryg timme – då hade fler garanterat stannat kvar.