Det är dags för en artighetsrevolution
Ohövligheten och narcissismen har gått för långt. Många människor behöver träna på att möta andra med intresse, öppenhet och respekt.
HP ledare 3/1. Expressen publicerade för en tid sedan ett par artiklar av kulturjournalisten Jens Liljestrand som drog i gång en debatt om vikten om att vara omtyckt och vad som är autentiskt och inte. Liljestrand hade läst psykologen Björn Hedensjös bok ”Omtyckta människor: forskningen, knepen och övningarna som gör dig likeable” och beslutat sig för att prova på att följa Hedensjös råd.
Jens Liljestrand började le mer än han brukar, visade större intresse för människor och ställde följdfrågor. Han märkte med tiden att all typ av social gemenskap blev enklare och roligare. Och konstigt vore det annars. Människor är flockdjur och det betyder något hur vi bemöter och behandlar varandra. Att se andra i ögonen bekräfta deras existens, visa respekt och uppskattning är goda saker som alla borde ägna sig åt.
Ändå väcker Liljestrands försök att bli omtyckt kritik. Bland annat från serietecknaren och konstnären Liv Strömquist som i podden ”Stormens utveckling” (21/12) kallar att lära sig och använda sig av beteenden som andra gillar för “cynisk manipulation”. Andra ifrågasätter teknikerna för att bli omtyckt utifrån devisen att det gör individen mindre autentisk. Är man en surkart bör man få vara det med andra ord.
Det finns mycket som är bra med den ökade individualiseringen i vårt samhälle. Alltifrån större valmöjligheter att forma sitt liv, ökad frihet och vidgade horisonter. En riktigt dålig sak med den utveckling som fick fart i slutet på 60-talet är dock en form av egocentrering och narcissism som numera gått så långt att människor lever sina liv styrda av ett berättigande som innebär att de aldrig bekymrar sig om att behöva ta hänsyn till andra.
Förr i tiden var det ofta självklart att säga tack, inte avbryta när andra pratade, anpassa kläder efter situationen, resa sig för äldre, hälsa och se andra människor i ögonen. Det ingick i grundläggande uppfostran att unga fick lära sig artighet och hur man uppför sig i sociala interaktioner. På köpet kom insikten om att man själv inte är världens mittpunkt.
Idag uppfattar många det som en kränkning om läraren ber dem ta av sig jackan i klassrummet. Till och med vuxna går med mössa inomhus, omedvetna eller i alla fall ointresserade av de signaler det skickar.
Att säga tack, hålla upp dörren eller lyssna på andra människor är inget man behöver ägna sig åt om man inte har lust. Den som blir bjuden på fest eller bröllop behöver inte följa klädkoden av respekt för värdarna och det högtidliga tillfället, det viktiga är att kunna visa upp sin unika personlighet.
Vad som gått förlorat i navelskåderiets tidevarv i individualismens högborg Sverige är också insikten om att sociala smörjmedel inte utvecklats och existerar bara “för att” utan för att det påverkar både vår vardag och vårt mående. Det finns till exempel forskning som visar att hövlighet på jobbet ökar sådant som arbetslust, välmående, kreativitet och prestation. Ohövlighet leder tvärtom till otrygghet och stress.
Om fler människor gjorde som Jens Liljestrand och tog tag i sina tillkortakommanden skulle betydligt fler människor må avsevärt bättre. Vi behöver med andra ord en omvänd revolution. Det är dags att göra upp med 68-vänsterns ideal vilka gjorde det omodernt att lyssna, visa hyfs, säga tack eller ursäkta. Det är varken modernt eller autentiskt att vara oartig. Bara dumt.
"Idag uppfattar många det som en kränkning om läraren ber dem ta av sig jackan i klassrummet.