Han öppnar lådor med ångest
Skådespelaren Johan H:son Kjellgren har ett förråd av minnen och känslor att ösa ur på scenen och framför kameran. Det är när han hittar känslorna i sig själv som det blir på riktigt.
Hur lyckas man gestalta en annan människa – varifrån hämtar skådespelaren allt? – Man får ta så mycket som möjligt ur egen erfarenhet. Det finns lika många metoder som det finns skådespelare, säger Johan H:son Kjellgren.
När han gjorde kungen i Shakespeares ”Hamlet” skulle han i en scen be till Gud, ångestfylld över att ha dödat Hamlets pappa. ”Det enda du behöver göra är att gå in och ha ångest”, sa regissören. Så det gjorde han.
Efteråt undrade folk hur han hade burit sig åt, det var så realistiskt.
– Man kan inte spela en känsla. Jag bestämde mig för att tänka på när min pappa gick bort. Han hade fått hjärtstillestånd och de ringde från sjukhuset och sa att det var nära slutet. När jag kom fram var det för sent. Han låg där och... han var fortfarande varm. Den bilden framkallade jag på scenen.
Johan H:son Kjellgren stod sin pappa mycket nära och blir fortfarande berörd av att prata om händelsen.
Han beskriver det som att han har olika lådor i sig med erfarenheter, lådor att dra ut vid behov. Häromdagen spelade han in en scen i en kommande tv-serie och skulle drabbas av en panikångestattack.
– Då tänkte jag på en annan jobbig händelse. Och då funkar det så underligt att ena hjärnhalvan är fullständigt förkrossad och den andra bara: ”Snyggt Johan! Så där ja! Det här blir bra film!”.
Vilken tv-serie det handlar om får han inte säga. Han har hur som helst medverkat i ett flertal populära serier på senare år, som till exempel ”Fartblinda”, ”Bröllop, begravning och dop” och ”Rebecka Martinsson”. Mycket film har det också blivit genom åren och rollen i ”Veranda för en tenor” (1998) gav en Guldbaggenominering.
Ofta får Johan H:son Kjellgren spela människor med pondus och hög status. Under sina 20 år som anställd på Stockholms stadsteater kämpade han för att få ta sig an andra typer av personer. Kanske har uppväxten i ett högborgerligt hem gett honom en framtoning som rollbesättarna tycker passar för vissa karaktärer.
– De som känner mig kan tycka att jag är lite borgerlig. Se bara hur jag har det här hemma, en märklig blandning av konstnärshem och Östermalmsvåning.
Johan H:son Kjellgren bor med hunden Atlas i ett litet hus i Nacka som en gång varit trädgårdsmästarbostad. Här finns det en del att fixa med och händigheten har kommit med åren.
– Jag växte upp med en pappa som på sin höjd kunde sätta upp en tavla. När jag köpte träbåt vid 21 skrattade vännerna, de hade aldrig sett mig med ett verktyg. Långt senare köpte jag en gård på Gotland, ett vrak till gård, då skrattade de ännu mer.
Numera bor han lika mycket på gården i gotländska Grötlingbo som här i Nacka.
Skådespelandet började tidigt för Johan H:son Kjellgren och här var pappan i hög grad inblandad. Han var vd i näringslivet men hade helst velat bli skådespelare, något som hans föräldrar inte tillät.
– Pappa grät i två veckor när jag kom in på scenskolan, det gick inte att prata med honom. I hela sitt liv drömde han på nätterna om hur han blev antagen, senast vid 80 års ålder. ”De tyckte jag var så jävla begåvad”, berättade han. Förstår du vilken livsdröm.
Vilka förväntningar kände du på dig själv?
– Jag tror inte jag hann känna några förväntningar. Yrkesvalet föll sig rätt naturligt eftersom pappa satte mig i Thomas Funcks teaterskola när jag var fyra, säger han och skrattar.
Vid 65 års ålder har Johan H:son Kjellgren inga planer på att dra sig tillbaka. Det är en fördel med yrket, att man kan hålla på hur länge som helst. I alla fall så länge det går att minnas replikerna.
– Annars kan man jobba med Colin Nutley, då behöver man inte komma ihåg. I ”Bröllop, begravning och dop” fanns storyn och karaktärerna, men själva scenerna improviserades fram. Jag var livrädd i början men ingen kunde säga fel. Och man slapp plugga repliker. Det gör jag gärna om.
"Man kan inte spela en känsla. Jag bestämde mig för att tänka på när min pappa gick bort.