Rheborg om Killinggänget – ”ett roligt helvete”
Det känns fint att Killinggänget uppmärksammas i en rak och öppenhjärtig dokumentärserie på SVT. Men tre timmar är alldeles för mycket. Det konstaterar GP:S Jan Andersson, tv-kritiker och gammalt Killing-fan.
”Berättelsen om Killinggänget” SVT1 och SVT Play, tre delar
Två stora saker hände i mitt liv hösten 1992. Jag började på Journalisthögskolan i Göteborg och ”I manegen med Glenn Killing” började sändas på SVT.
De hade kanske inte så mycket med varandra att göra, inte alls faktiskt, men tillsammans stärkte de ändå min vilja att lägga det tradiga arbetet på speditionskontoret bakom mig och i stället ”jobba med media”. Lite oklart på vilket sätt. Kanske skriva recensioner för Nöjesguiden eller varför inte busringa i riksradion, precis som Killinggängets samtida kompisar i P3:s ”Hassan”. De båda programmens gemensamma nämnare hette Henrik Schyffert – utan honom inget ”Hassan” och definitivt inget Killinggäng. Det står klart efter att ha tittat på SVT:S nya dokumentär ”Berättelsen om Killinggänget”.
BILD: STELLAN HERNER
Den tredelade och tre timmar (!) långa dokumentärserien inleds med att Schyffert står i ett tomt och öde kontorslandskap någonstans i Stockholm och pekar ut ground zero för svensk tv-ironi, det vill säga platsen där han och kompisen Andres Lokko satt och skrev på ”I manegen med Glenn Killing”.
Sedan får vi följa med när Schyffert och Lokko växer ihop med Robert Gustafsson, Johan Rheborg och Jonas Inde (som inte medverkar i dokumentären) och lite senare även med Martin Luuk och regissören
Tomas Alfredson – även om ”växer upp” nog är en bättre beskrivning.
För efter ett intensivt decennium med två liveshower, tre tv-serier och fyra små tv-filmer tycktes ironin ha tjänat ut som drivkraft. Kanske var det rent av dags för Killinggänget att låta allvaret ta plats? Att utvecklas eller dö.
Så kände de allihop och resultatet blev den betydligt mörkare långfilmen ”Fyra nyanser av brunt”. Den kom 2004, hyllades unisont och blev Guldbaggeprisad flera gånger om. Men filminspelningen gjorde också i princip slut på Killinggänget. Johan Rheborg ville bli skådis på riktigt, Andres Lokko flyttade till London, Robert Gustafsson blev ... well, Robert Gustafsson med hela svenska folket och Jonas Inde valde att lämna gruppen och kliva ut ur rampljuset.
Kvar fanns Henrik Schyffert och hans ensamma, molande osäkerhet. Den som Schyffert jobbat hårt för att dölja och som några år senare resulterade i hans personliga och ärliga uppgörelse med 1990-talet, föreställningen ”The 90's – ett försvarstal”.
Men det är inte bara Henrik Schyffert som känns befriande rak och närmast öppenhjärtig i den här dokumentären, det gör de allihop. Och det råder ingen tvekan om att Killinggänget knakat i fogarna vid flera tillfällen.
Henrik Schyffert och Jonas Inde råkade ofta i luven på varandra. Robert Gustafsson skällde ut den väldigt säregne Martin Luuk och ville till varje pris att gruppens humor skulle vara begriplig, medan Andres Lokko vägrade att uppfattas som folklig. Inte konstigt att den luttrade regissören Tomas Alfredson ser ut att falla i gråt i flera gamla klipp.
Och, ja, redan i slutet av 1990-talet var Johan Rheborg dödligt trött på sin rollfigur Percy Nilegård och ville inte alls spela honom i ”Torsk på Tallinn”. Och Rheborg var nog rätt trött på sina humorkollegor över lag. I slutet av dokumentärens första avsnitt sammanfattar han arbetet med Killinggänget på följande sätt:
Den här dokumentärserien är dock inget helvete. Tvärt om är ”Berättelsen om Killinggänget” en kär och nostalgisk tillbakablick för oss som tog plats i den ironiska generationens rälsbuss med Henrik Schyffert som stins, lokförare och konduktör.
Men den är på tok för lång. En timme hade fungerat. Två hade varit lagom. Men tre timmar känns som en sista ironisk hälsning från 1990-talet.
” Inte konstigt att den luttrade regissören Tomas Alfredson ser ut att falla i gråt i flera gamla klipp