Brexit stängde dörren för många svenskar i London
London har lockat generationer av svenskar, för studier, jobb i butik eller som au pair. Men så kom brexit och stängde dörren. – Så som jag kom hit en gång, bodde i ett kollektiv, jobbade på en pub och hade lite kul. Det går ju inte längre, säger Emoni Hansson, svenska som bott i London i femton år.
Emoni Hansson visar runt i kvarten kring Leicester square. Lyfter armen och pekar mot His Majesty's Theatre på Haymarket.
– Där gjorde jag ett och ett halvt år bakom scenen på Fantomen. Han som startade teatern en gång i tiden bodde där uppe i kupolen.
Och så vidare till Shaftesbury Avenue där hon började efter tiden med Phantom of the opera, för att få vara med om nyuppsättningen av Les Misérables på Sondheim Theatre.
– Det finns fortfarande lösningar där som jag gjort. Det känns lite mäktigt.
Emoni Hansson växte upp i Surte och gick musikklass på Hvitfeldtska i Göteborg. Efter gymnasiet åkte hon till London för att jobba på pub, som många andra svenskar gjort i väntan på att de ska komma på vad de ska göra sedan.
– Det är synd att det inte går längre. Jag kan tycka att det är en jätteviktig sak när man är ung, att se andra delar av världen.
Hon återvände till Sverige och 2008 när finanskrisen kom byggde hon lastbilar på Volvo. Med ett avgångsvederlag i bagaget vände hon blickarna mot London igen.
– Jag var 30 år och hade inte så mycket som höll mig kvar i Sverige. Det kändes som en bra chans att få bo i London. Det var teaterbranschen som drog. Jag ville in bakom scenen.
Hon började med att sälja glass och program på föreställningarna och jobbade sig in i branschen efterhand. Sedan några år tillbaka är hon fast anställd som scentekniker på ett bolag som driver åtta av de klassiska Londonteatrarna. Just nu är hon på Noël Coward Theatre på St Martins lane.
– Nu river vi ut en show och sätter upp en annan, så nu är det allt det tekniska som är med att få in allt som behövs. Ljus, scenografi.
Medan Storbritannien var en del av EU kunde svenskar och andra Eu-medborgare röra sig fritt över gränsen och studera eller ta ett tillfälligt jobb i ö-riket. Inte minst London har lockat genom åren. Enligt en kartläggning som organisationen Svenskar i världen gjorde för ett par år sedan lever omkring 100 000 svenskar i Storbritannien.
Det är färre än i USA där flest svenskar bor, men ungefär i nivå med Spanien som är på andra plats.
Men med brexit försvann öppenheten och ersattes av hinder och byråkrati.
Göteborgaren Sofia Fredin, 25, pluggade biomedicin på högskolan i Skövde efter studenten på Hvitfeldtska gymnasiet. Våren 2020 tog hon en utbytestermin på King's college i London. Men pandemin kom i vägen och tvingade henne att åka hem i förtid.
Ett år senare var hon tillbaka. – Jag hade träffat en professor i bioinformatik som erbjöd mig att komma tillbaka och skriva mitt kandidatarbete.
Men än en gång ställde pandemin till det.
– Det var lockdown, så jag satt hemma i mitt studentrum och skrev. Det var en speciell tid och vi fick anpassa arbetet efter förutsättningarna. Tanken var att det skulle vara labbaserat, men det fick bli bioinformatik och datavetenskap istället.
Tillbaka i Sverige började Sofia Fredin masterstudier på Karolinska institutet – när nästa erbjudande kom. Ett forskningsprojekt på University of Cambridge.
Vid den första flytten var Storbritannien fortfarande en del av EU. Vid den andra gällde övergångsregler, som gjorde att det fungerade ungefär som tidigare.
– Men den tredje gången var det ingen övergångsperiod längre, så då var det en helt annan femma.
Som forskare fick hon en sponsrad plats, vilket innebär att hon inte behövde betala terminsavgift. Däremot fick hon ordna visum för att få komma in i landet och teckna sjukförsäkring på egen hand. Och för att få hyra en bostad måste man först ha ett visum.
– Det var kostsamt och tidskrävande, men jag ser det som en investering. Det är väldigt hög kvalitet på utbildningen och det är ju ett globalt forskningscenter här, säger Sofia Fredin.
Nu är hon tillbaka i London för en doktorandtjänst på King's college – och för att få alla papper på plats fick hon åka hem till Sverige under sommaren och gå igenom ytterligare en visumprocess.
– Men det gick rätt bra den här gången. Jag fick söka om ett studentvisum tillsammans med forskningsprojektet. Det är lättare att få än ett vanligt arbetsvisum.
Adrian Stymne bor i London sedan 2019. Efter att ha läst en master med inriktning mot hur man ska arbeta för att få människor att leva mer klimatsmart och hälsosamt jobbar han på en brittisk myndighet. Vid sidan av är han engagerad i Svenska kyrkan i London och organisationen Svenskar i världen – och han har bra koll på det snåriga regelverk som numera styr vad som krävs för att man som svensk ska få bosätta sig i Storbritannien.
Landet lämnade EU den 1 januari 2021. Adrian Stymne som flyttade till Storbritannien före det, men som hade bott där i mindre än fem år vid tidpunkten, har en status som heter ”pre settled”. Det innebär att han kan leva som vilken engelsman som helst, så länge han inte väljer att flytta till ett annat land.
De som bott i landet längre än fem år betraktas som ”settled” och kan känna sig ännu säkrare. Men för alla som försökt ta sig in i Storbritannien efter den 1 januari 2021 gäller de nya reglerna.
– Det var som en vindbrygga som stängdes, säger Adrian Stymne.
I princip finns det två möjligheter: att komma in som student eller som skilled worker, kvalificerad arbetare.
– Tidigare kom många au pairer hit varje år. Eller folk som ville jobba i en affär. Den kategorin är helt borta. De jag stöter på som kommer nu är ofta sådana med högre kompetens. Läkare till exempel.
Flödet av unga människor finns inte längre på samma sätt, säger han.
– Och de fortsätter att höja visaavgifter och sjukförsäkringsavgifter. Så det verkar inte finnas någon aptit på att ändra det heller, säger Adrian Symne.
"Det var kostsamt och tidskrävande, men jag ser det som en investering
Sofia Fredin
Att unga svenskar inte längre kan komma till Storbritannien på ett enkelt sätt och bättre på sin engelska och få arbetslivserfarenhet från ett annat land bekymrar Svenskt näringsliv. Henrik Isaksson som jobbar med brexitrelaterade frågor
på organisationen berättar att man uppvaktade den förra regeringen för att få dem att teckna ett separat avtal med landet.
– Britterna har ett program YMS, Youth mobility scheme, som syftar till att relativt unga människor ska kunna komma till Storbritannien och arbeta utan en massa tillstånd. Man har avtal med till exempel Japan och Australien, säger Henrik Isaksson.
Han säger att regeringen hittills varit helt ointresserad, sannolikt på grund av solidaritet med andra Eu-länder.
– Egentligen är det en win-win: de behöver arbetskraft och svenskar vill gärna komma dit och jobba. Så det faktum att det inte går just nu är en idiotsituation som uppstår.
Precis intill St Pancras tågstation ligger Francis Crick institute, döpt efter en av männen bakom upptäckten av strukturen hos Dna-molekylen och finansierad med hjälp av det Nobelpris han fick 1962.
Här tillbringar Sofia Fredin en stor del av sina dagar, med att forska på ALS. Hennes forskning går ut på att identifiera de mekanismer som gör att nerver långsamt förändras och orsakar förlamning.
Kontraktet är på tre och ett halvt år. Vad som händer efter det vet hon inte.
– Forskningsbranschen är global, och man brukar kalla Storbritannien för The golden triangle of pharma, med London, Cambridge och Oxford. Det finns oändliga karriärmöjligheter här, så att studera och sedan doktorera här är bland det bästa jag gjort.
Möjligheterna lockar folk från hela världen. Forskningsgruppen hon är en del av är väldigt internationell: det är indier, amerikaner, spanjorer, italienare och tyskar. Av totalt 25 personer är två britter. Sofia Fredin tror att risken är att brexit kommer att påverka forskarvärlden negativt, i och med att de brittiska universiteten inte blir lika tillgängliga.
– Under mina år här har jag aldrig träffat en forskare som sagt något positivt om brexit. Det försvårar livet för så många.
Vad vill du skicka med till andra svenskar som vill komma hit och forska?
– Allting går om man vill – och det är värt besväret. Men man får nog räkna med att det inte blir som man tänkt sig, och det kan dra ut på tiden.
Den brittiska folkomröstningen om utträde ur EU ägde rum sommaren 2016. Scenteknikern Emoni Hansson minns när diskussionerna om medlemskapet började ta fart.
– Först tror jag att alla tänkte: det här kommer inte hända. Så var det nästan fram till valdagen, i alla fall i London. Ingen tyckte att det var en bra idé.
Eftersom hon bott i Storbritannien i mer än de fem år som krävdes fick hon tillstånd och stanna och har samma samma rättigheter som vilken britt som helst. Men hon har vänner som varit här lika länge som det inte var lika enkelt för, och det fanns ingen att vända sig till med frågor när det strulade.
– Min egen oro – fortfarande – är att när vi var en del av EU då fanns det överenskommelser om vad som skulle gälla. Nu finns det inget som säger att regeringen här inte skulle kunna säga: om du inte tjänar så här mycket så är du inte välkommen längre.
Ibland märker hon att attityderna förändrats. Hon berättar om en företagsfest där en av cheferna stod precis framför henne och sa: de här européerna som är här och tar våra jobb, vad har de här att göra?
– Så är inte alla förstås, men det är klart att jag funderade: vet hon att jag är svensk? Gjorde hon det för att hon vet det?
Teaterbranschen är det som i första hand håller henne kvar i London. Hade det inte varit för den, så kanske hon hade övervägt att lämna landet.
– Jag vet att det finns problem i Sverige också, men jag har också känt länge som svensk att England legat i bakvattnet. Föräldraledighet, semester och allt sådant som gör det trevligt att bo i ett land ... Storbritannien har liksom blivit draget in i det med EU. Nu finns det inget som drar längre, så det blir bara ett sämre ställe att bo på.
"Det är synd att det inte går längre. Jag kan tycka att det är en jätteviktig sak när man är ung, att se andra delar av världen.
Emoni Hansson