”Vår son vägrar låta oss träffa vårt barnbarn”
Stina Hindström, leg. psykolog, svarar på frågor om föräldraskap och emotionella problem
Hej!
Vi fick ett barnbarn för cirka 2 år sedan. Det första året fick vi se men inte röra honom, men det senaste året har vi inte fått träffa honom alls. Vi är farmor och farfar, men det gäller även mormor och morfar som inte heller får träffa sitt barnbarn. Vi har förstått att pappan inte får ha sin son ensam, för då är mamman rädd för att vi ska träffa honom.
Vi är helt förtvivlade och vet inte vad vi ska göra. Har vi någon rätt att få träffa honom? Från en förtvivlad farmor och farfar
• Hej!
Jag förstår att ni känner förtvivlan, både far- och morföräldrar. Som vill få vara delaktiga. Situationen låter ledsam för mamman och pappan som blir helt utan ert stöd och för det lilla barnet som inte får känna er närvaro.
Som ni säkert vet finns det ingen lagstiftning som säger att den äldre generationen har rätt till umgänge med sina barnbarn. Eller skyldigheter att hjälpa till och vara stöd. Det är bara något som är självklart i en del familjer. Mångas idealbild. Motsatsen till hur ni har det.
På din korta text förstår jag att det varit en gradvis försämring. Ni fick i alla fall se barnet i början. Jag undrar om du har någon som helst aning om vad det handlar om? De vanliga omsorgsimpulserna har möjligen spårat ur, till ett extremt beskyddande. Eller så har mamman i och med föräldraskapet omvärderat sina relationer. Kanske tycker hon att ni har en skadligt inverkan. Alla fyra. Om det inte är så att ni även tidigare hade avstånd och isolering er emellan.
Det du beskriver låter oavsett inte riktigt sunt. Försök ändå förstå vad det handlar om. Även om förklaringen möjligen för er saknar både logik och sans. Först via kontakt med er son. Vet ni hur han har det och hur han mår? Vad tycker han om situationen? Det låter inget vidare att mamman tycker sig kunna bestämma att han inte får ha sonen ensam. Det har hon faktiskt inte rätt till om de har gemensam vårdnad.
Men var inte kritiska och förändringsfokuserade i samtal med honom. Ha tålamod. Var lugna och förstående när ni lyssnar. Jag hoppas ni kan få hans förtroende och ärlighet.
Jag tror även att ni äldre behöver ta stöd av varandra. Förtvivlan är en svår känsla som kan fungera förlamande. Tynga ner som yllefilt som glömts ute i regn. Låt den inte ta över. Ni kan inte tvinga fram förändring. men det finns annat ni kan göra – som att kontakta morföräldrarna och få deras bild.
Förstår de sin dotters val?
Möjligen ligger årtal av upplevt svek bakom hennes beslut. Eller så känner de till en problematik som faktiskt hjälps med vård.
Jag hoppas att ni fyra kan hitta stöd i varandra. Begriplighet. Och gemensamt komma fram till om de ganska nyblivna föräldrarna behöver er hjälp. Var klarsynta kring om barnbarnet har det bra i allmänhet – trots isoleringen från er. Eller om isoleringen gäller från allt och faktisk är skadlig för hans hälsa och utveckling. Det är det viktigaste att ha fokus på.
Hur har barnet det, på riktigt? Släpp inte det även om tiden går. Och om ni blir på riktigt oroliga för hans välbefinnande kan ni ringa socialtjänsten för rådgivning.
Er situation är sorglig och svår. Och samtidigt inte alldeles ovanlig. Kanske har ni märkt det i frågor som återkommer i denna spalt. Det är mycket lättare att berätta om fin kontakt än brutna relationer och bortstötning. Därför hör man inte hur vanligt det faktiskt är. Så nu vet ni att ni inte är ensamma i det svåra. Ha tålamod och tänk långsiktigt. Vårda kontakten med er son och med hans svärföräldrar. Ha ert barnbarns bästa för ögon även när ni inte ser honom.
"
Er situation är sorglig och svår. Och samtidigt inte alldeles ovanlig.