Få bra grepp om salt och sand
Pest eller kolera? Ja, lite så är det. Att förhindra halka på vintervägarna är nödvändigt. Än så länge har man dock inte kommit på något bättre sätt än att sanda och salta. Men varför används bägge metoderna?
Utan sand och salt skulle det bli riktigt farligt i vintertrafiken. Bilar skulle slira omkring, krocka och fara av vägen. Då är det tur att vi kan bekämpa det hala väglaget.
– Både sand och salt ökar däckens grepp. Sandlagret skapar en friktionsyta medan saltet sänker fryspunkten och håller vägbanan blöt och fuktig, summerar Christian Eriksson, utredare för vägunderhåll hos Trafikverket.
Kort sagt används salt i förebyggande syfte medan sand sprids ut där det redan har frusit till. En tumregel är att salt nyttjas på högtrafikerade vägar, och sand på sträckor med mindre trafik.
– Det som är avgörande är antalet fordon. På lågtrafikerade vägar ger salt inte så bra effekt. Det kommer helt enkelt för få bilar för att saltet ska kunna jobbas in i vägbanan. Och om man använder sand på vägar med mycket trafik kan den blåsas bort på en halvtimme. Då skulle man behöva sanda igen, säger Christian Eriksson och fortsätter:
– Men salt ligger kvar länge på vägbanan. Hur länge beror på en massa faktorer, men i alla fall en vecka. Om det finns salt på vägen och det börjar snöa fäster snön inte utan kan enkelt plogas bort.
Men vägsaltet är inte enbart av godo. Det gör så att bilarna rostar, försämrar grundvattnet och påverkar växtligheten negativt. Eftersom saltet gör vägbanorna fuktigare blir det mer stänk och en ökad användning av spolarvätska och rengöringsmedel.
Inte heller sanden är helt problemfri. Den tär på grustillgångarna, kan sätta igen brunnar och ger emellanåt upphov till stenskott.
Å andra sidan är målet med halkbekämpningen bättre framkomlighet och ökad trafiksäkerhet. Förr i tiden nöjde man sig dock med plogning. Så var också hastigheterna låga och antalet fordon litet. Men på 1930-talet började vägarna sandas och snart blandades det salt i sanden för att hindra den från att frysa ihop. Detta görs än i dag.
Efter att ha testat kemisk halkbekämpning – salt – slog metoden igenom under 1960-talet. Då hade den moderna trafiken vuxit fram och säkerheten hamnat i fokus. Sedan dess har metoderna förfinats.
– Det har varit en jätteresa! Tidigare spred man ut saltkorn på vägbanan, på samma sätt som sand, men i dag sprutar man ut den i form av hetvatten eller saltlake. Den verkar med en gång och materialåtgången är mindre. Jämfört med förr har saltåtgången mer än halverats, berättar Eriksson.
Och inga halkor eller snöfall är den andra lik.
– Det spelar stor roll var vägen går någonstans, om det exempelvis är över krön och intill sjöar där det oftast är kallare. Saltbilschaufförerna ser sådant och ökar eller minskar mängden salt på olika platser.
Till sin hjälp har de cirka 775 vägväderstationer, som visar alltifrån nederbörd och olika temperaturer till vindriktning och luftfuktighet i realtid. Där finns även kameror som tar bilder av väglaget var tionde minut. Det ger dem goda möjligheter att förutsäga risken för vinterväglag och halka.
– Via tekniska hjälpmedel tittar vi hela tiden på hur vinterväghållningen kan effektiviseras. Men det som ställer till det nu är klimatförändringarna. Vi upplever att temperaturen oftare växlar mellan kallt och varmt. Då blir det svårare att vinterväghålla, konstaterar Christian Eriksson.