Höviskt och vattenkammat – och fullt av kärlek till Lemarc
En kväll för Lemarc Tele2 arena, Stockholm, onsdag
Peter Lemarc är en rivig och rolig figur när han är på det humöret. Bestämd med vad han tycker och uppenbarligen fast besluten att stå vid sitt ord att aldrig vara på en scen igen.
Nu skulle andra i stället sjunga hans sånger åt och för honom. Vännen och kollegan Tomas Andersson Wij bokade Cirkus och ringde in artister. När biljetterna släpptes gjorde anstormningen att hela projektet styrdes om till betongborgen Tele2 arena.
Jag fattar varför. Klart att så många som möjligt skulle få komma på festen. Och jag begriper verkligen varför fler än 15 000 är på plats.
Peter Lemarc och framförallt hans sånger har kramat sig fast vid svenskarnas hjärterötter. Dessutom utan att göra speciellt mycket väsen av sig. Lemarc är innerligare än Tomas Ledin, varmare än Ulf Lundell, elegantare än Winnerbäck och nog på sätt och vis faktiskt folkligare än Per Gessle.
Kärleken till hans sånger handlar också om att ingen annan skrivit och sjungit om vardagens skönhet och vedermödor med samma varsamma hand och uppenbara omsorg som Peter Lemarc.
Han har varit en mjukt mänsklig man bland alla bullriga rockgubbar. Före sin tid på det viset. Och på 90-talet var Lemarc, som Tomas Andersson Wij uttrycker det, romantisk i en oromantisk tid. Sådant håller i längden.
Peter Lemarc fanns på läktaren den här kvällen och möttes med stående ovationer även om det nog bara var ett fåtal som faktiskt lyckades få syn på honom. Arenan var som sagt stor. Alltför stor. Med facit i hand förlorade man i känsla och kontakt det man vann i omfång.
En sådan här föreställning blir oundvikligen spretig och ojämn. Den fastnar lika oundvikligen i något frustrerat och oförlöst över att Peter Lemarc är i huset – men inte däruppe på scenen. Vilken explosion det hade blivit.
Nu är låtarna det som ska vara den röda tråden men även om Lisa Nilsson kallar showen för ”en lyxversion av ’Så mycket bättre’” blir det inte så. Det är svårt att hålla undan originalen när de sitter så inmejslade i medvetandet.
Det inleds smått trevande med svängdörrar på scenen och krånglade storbildsskärm. Thomas Stenström från Uddevalla fattar småstaden i sångerna och får något att lossa när han gör en ”Hungry heart”-tolkning av ”Det som håller oss vid liv”.
Lisa Nilsson sjunger såklart fantastiskt men glider omkring i en onödigt överarrangerad ”Det finns inget bättre”. Hennes ömsinta
”Handens fem fingrar” har svårt i arenaformat.
Peter Lemarc har ju, eller hade, också en extravagant och androgyn sida som Peter Jöback låter glittra i snygga ”Håll om mej” och gör även en elegant ”Det finns inga mirakel”.
Oskar Linnros vill mycket och hoppas kunna visa hur han har soulen, popen och den skenbara enkelheten gemensamt med Lemarc. Det går okej. Inte mer. Jonathan Johansson inleder ”Fyra steg i det blå” med ”Purple rain”-gitarr innan han vrider upp alla reglagen till en elektronisk hymn.
Iiris Viljanen bidrar med frisk luft och artistiskt egensinne i ”Evelina”,
”Tootoolah” och ”Ett av dom sätt”. Det är skönt med någon som är skitcool och inte så himla hövisk. När hon berättar om hur hon som barn i finska Österbotten lyssnade på Lemarc säger det mycket om kraften i hans musik.
En sittande Plura Jonsson hittar flytet tillsammans med Mauro Scocco i ”Drivved” och Lisa Nilsson ställer soulballadskåpet med ”Starkare än ord”. Avslutande ”Little Willie John” är såklart en oerhörd låt även om Thomas Stenström tyvärr tappar bort sig.
Publiken tar över och det blir förlåtande allsång. Men man lyckas aldrig vara i närheten av att piska upp den där euforin som man lätt glömmer att Peter Lemarc också var så bra på. Det är höviskt och vattenkammat. För lite Trollhätte-drag och för mycket duktighet.
Det var ett fint initiativ. Det är lite amerikanskt att hylla en artist som fortfarande lever och det tycker jag vi ska fortsätta med. Men just den här kvällen var det tyvärr bara en skärva av allt det som Peter Lemarcs musik är som tog gestalt på scenen.
Vilket förstås också säger något om hans unika begåvning.
Iiris Viljanen visade på egensinne.
"Man lyckas aldrig vara i närheten av att piska upp den där euforin som man lätt glömmer att Peter Lemarc också var så bra på. Det är höviskt och vattenkammat. För lite Trollhättedrag och för mycket duktighet.
Över 15 500 fans hade samlats för att lyssna på det Lisa Nilsson kallade en ”lyxvariant av ’Så mycket bättre’”.