Karoline Pettersson fick plötslig och livshotande sjukdom
På kvällen somnade Karoline Pettersson med feber. Morgonen därpå var hon så dålig att pojkvännen tvingade henne till akutmottagningen. Där fick familjen höra att hennes liv var i fara.
”Du måste överleva, jag kan inte leva utan dig”. Karoline Pettersson blir fortfarande rörd när hon läser meddelandet hon fick från sin storebror när hon vårdades på intensiven på Sahlgrenska sjukhuset.
– Vi står varandra väldigt nära. Jag kan börja gråta om jag tänker mig in i hur det skulle varit ifall jag inte överlevt. Jag blir ledsen när jag tänker på att min familj behövde se mig så sjuk, säger Karoline.
Fem år har gått sedan den där vanliga dagen då hon började känna sig lite småsjuk. Hon tog en Alvedon och gick på teater på samma kväll.
– Då fick jag riktig frossa. Jag hade ont i kroppen. Det kändes som influensasymtom som blev värre under natten. Jag hackade tänder och på morgonen sa min kille ”vi måste nog åka till akuten”.
Själv ville Karoline helst ligga kvar hemma och sova, men pojkvännen insisterade.
– Jag var febrig och trött. Men hade också börjat få ont i nacken och ryggen då.
På akuten togs flera prover. Därefter är det mesta suddigt. Läget blev snabbt kritiskt utan att man kunde hitta orsaken till Karolines tillstånd. Till slut konstaterade man att hon drabbats av septisk chock – ett livshotande tillstånd och den allvarligaste formen av blodförgiftning.
– Jag kom till sjukhuset en lördag och i min journal finns en notering från tisdag eftermiddag då man till slut hittat vilken bakterie som orsakade den septiska chocken.
I efterhand har hon läst sig till, i journalen och i den dagbok sjukhuspersonalen skrev, att hon hallucinerade och drabbades av multiorgansvikt. Både hjärta, lever, lungor och njurar påverkades.
– Till mina föräldrar sa läkarna ”det här är jätteallvarligt, vi vet inte om hon överlever”.
Lyckligtvis stabiliserades läget sakta och Karoline kunde efter sex dagar på sjukhus sitta upp i sängen.
– Mamma och pappa var så glada över det. Jag förstod inte … När jag senare flyttades till infektionsavdelningen på Östra sjukhuset sa sköterskan som tog emot mig ”jaha, Karoline – du har gått igenom det här och det här”. Jag tänkte för mig själv ”okej, om du säger det så…”. Jag ville nog inte kännas vid då hur pass sjuk jag var. Men efteråt, när jag läste i dagboken från intensivvårdsavdelningen och gjorde återbesök där, insåg jag att livet kan tas ifrån en snabbt.
I dag är Karoline tacksam att hon överlevde.
– Jag försöker fokusera på det viktigaste: att jag är vid liv. Jag drar inte tacksamhetsbönen varje dag, men jag försöker påminna mig själv, när jag är ute och springer till exempel, ”vad kul att du kan, kroppen!”.
Träning var och är en stor del av Karolines identitet. När hon skrevs ut från sjukhuset efter fem veckor var hennes mål att sju månader senare springa Göteborgsvarvet – trots att läkarna trodde att det förmodligen skulle dröja ett år innan hon var så pass återställd.
– Jag ville så gärna ha tillbaka mig själv och mitt liv. I början kändes allt väldigt orättvist. Varför skulle just jag drabbas av det här? Men jag insåg snabbt att det inte hjälpte mig att vara bitter. Det bästa var att fokusera framåt. Vid mitt utskrivningssamtal sa man att jag hade haft extrem otur. Det finns inget svar på varför det hände mig. Jag hade ett sår på lillfingret, det kan ha berott på det. Men det går inte att veta.
Att läsa journalen och personalens dagbok har hjälpt Karoline att bearbeta och förstå vad hon gått igenom.
– Jag gick också till en psykolog några gånger. Men jag hade redan pratat så mycket med mina nära och kära. Jag har även delat med mig en hel del på sociala medier.
Karoline lutar sig tillbaka och konstaterar att hon aldrig har haft svårt för att prata om allt som hänt.
– Det är en del av mig och mitt liv. Men det känns både sorgligt och läskigt när jag väl tänker på hur illa det hade kunnat gå. Tänk om jag inte hade fått uppleva mer. Om mamma, pappa, min bror och min sambo inte hade fått ha mig kvar. Att det var så nära. Så små, små marginaler.
Hon scrollar på mobilen och visar några fotografier från sjukhuset.
– Det känns fortfarande surrealistiskt att det var jag som låg där i sjukhussängen med slangar överallt. Jag vet faktiskt inte om jag helt tagit in det än. Jag kände till sepsis lite vagt innan men jag visste inte att sjukdomsförloppet kunde gå så snabbt. Det kan hända vem som helst.
I dag har Karoline nedsatt njurfunktion och i framtiden kan hon behöva transplanteras. Utöver det lever hon som vanligt.
– Jag äter mediciner och går på kontroller, men jag mår bra. Jag kan träna som tidigare. Ingenting begränsar mig i mitt liv.
Göteborgsvarvet sprang hon som planerat den våren.
– Det kändes fantastiskt!
I dag har Laura och Lorentz namnsdag. Laura är en italiensk kortform av det latinska Laurentia, i sin tur en feminin form av Laurentius som betyder den lagerkrönte. Namnet Laura kom hit på 1700-talet. Lorentz (eller Lorens), den tyska formen av latinets Laurentius, har funnits i svenskan sedan sent 1500-tal.