Vi behöver ett uppsving för ”vi-samhället”

Om det saknas ett ”vi-samhälle” är det svårt att skapa en positiv utveckling för frågor som rör klimat, våld, jämlikhet och trygghet. Det skriver statsvetaren Jörgen Johansson i ett brev till ledarsidan, och som menar att det behövs satsningar på folkrörelser, folkbildning och föreningsliv.

Brev till ledarsidan. Vi befinner oss i en djupgående samhällsoch trygghetskris i Sverige till följd av gängkriminalitet och öppen våldsanvändning. De politiska lösningarna domineras av en stark tilltro till hårdare tag; fler poliser, strängare straff, visitationszoner, övervakningskameror, avlyssning.

Det finns även förslag om att arbeta förebyggande med insatser inom främst skola och socialtjänst. Märkligt nog ser vi dock nedskärningar, inte kraftfulla satsningar, inom exempelvis skolan. Offentliga insatser är naturligtvis nödvändiga men det är uppenbarligen något som saknas.

Jag menar, och med stöd i samhällsforskning, att den felande länken stavas: folkrörelser, civilsamhälle och folkbildning. Den amerikanske statsvetaren Robert Putnam har i en ny bok – The Upswing – och med stöd i omfattande undersökningar, beskrivit detta som att demokrati och samhällsutveckling vilar på ett ”vi-samhälle”.

Putnam visar, för att uttrycka det förenklat, att antalet sångkörer i ett land har ett samband med social och ekonomisk utveckling. Och det är sångkörerna, inte det privata näringslivet eller offentlig politik som utgör den avgörande drivkraften. Putnam konstaterar att ”vi-samhället” nådde sin topp i USA på 1960-talet och att samhället efter dess successivt blivit ett ”jag-samhälle”.

Vi har i dag tappat bort insikter om att människors möten i föreningsliv har stor betydelse för samhällets utveckling. Om det saknas ett ”vi-samhälle” är det svårt att skapa en positiv utveckling för frågor som rör klimat, våld, jämlikhet och trygghet.

Och vi kan här även luta oss mot historiska erfarenheter i de nordiska länderna. Det är egendomligt att debatten i dag saknar det som utgjort drivkraften bakom de nordiska välfärdsmodellerna sedan 1920-talet. Det som inträffade på 1920-talet och framåt var att de nordiska länderna gjorde en häpnadsväckande resa från att ha varit Europas fattigaste länder till att bli blomstrande välfärdssamhällen.

Vi vet att denna utveckling inte ensamt drevs fram av insatser av den offentliga sektorn eller av privata företag. Den avgörande drivkraften utgjordes av folkrörelser som fackföreningar, nykterhets-, kvinnooch frikyrkorörelser samt av den kooperativa rörelsen. Historisk forskning visar att folkrörelserna var välorganiserade och samlades runt idén att gemenskap mellan människor föder ett bättre samhälle.

Grundläggande var att skapa mötesplatser för bildning, kultur, idrottande, deltagande och gemenskap.

Det gav människor tilltro till varandra och framtidshopp. I ”vi-samhället” fanns utrymme att kunna sträcka ut en hjälpande hand.

Vi behöver därmed skapa fler mötesplatser för gemenskap och samtal. Vi behöver stärka alla möjligheter att i föreningar kunna utöva kultur, idrottande, politisk aktivism, bildning, läsning, matlagning. Vi behöver lyssna på den växande skaran av tillbakasatta och utstötta människor.

Vi behöver därmed göra satsningar, inte nerskärningar, på folkrörelser, folkbildning och föreningsliv.

Vi behöver ett uppsving för ”vi-samhället”.

"Historisk forskning visar att folkrörelserna var välorganiserade och samlades runt idén att gemenskap mellan människor föder ett bättre samhälle.