Polisen i Kiev ställs inför nya utmaningar under kriget
I tio år kämpade Niclas Aronsson mot ett spelberoende som tagit över hans liv. Till slut mådde han så dåligt att han inte såg någon annan utväg än döden. – Det var svårt att acceptera att jag inte hade kontroll över spelandet.
Snart två år efter den ryska invasionen har mycket återgått till det normala i de västra delarna av Ukraina. Men med drönarattacker och nattliga utegångsförbud står polisen inför nya prövningar. GP får följa med en patrull under ett arbetsskift i en av Kievs förorter.
Två mil öster om Kiev ligger staden Brovary, ungefär lika stor till invånarantal som Borås kommun. När GP besöker staden i mitten av december har livet till synes återgått till det normala. De ryska styrkor som för snart två år sedan befann sig bara kilometer norrut är nu ett minne blott. Men för distriktets poliser innebär det pågående kriget många förändringar.
Dmytro Shulhin, nytillträdd polischef för distriktet, välkomnar mig in på sitt kontor i Brovarys polishus. Han berättar att antalet brott nu är tillbaka på ungefär samma nivå som innan krigets utbrott. Under invasionens första dagar var det ett helt annat läge. Vissa tillfällighetsbrott ökade medan andra minskade drastiskt. Fullt fokus var på att mota bort de ryska styrkorna och hantera den förödelse som de förde med sig. Alla poliser i distriktet stannade kvar, betonar han. Ingen sade upp sig eller flydde landet.
– En av våra poliser är fortfarande försvunnen. Han åkte till sin hemby för att hämta sin familj och togs av ryssarna. Vi vet fortfarande inte vad som hänt med honom, säger Dmytro Shulhin.
Nu är frontlinjen långt bort från Kievregionen. Men ingen i landet går säker för luftanfallen. Flyglarmet ljuder periodvis dagligen. De flesta invånare ignorerar numera sirenerna eftersom risken att en drönare eller kryssningsrobot ska ta sig förbi luftvärnet är försvinnande liten. Tack vare stödet från väst kan de flesta hot som närmar sig Kiev skjutas ner innan de träffar sina mål. Men det innebär i stället problem med vrakdelar som faller från skyn. De kan i sig leda till bränder, skador på infrastruktur och i värsta fall dödsoffer.
När det händer är polisen först på plats.
– Det kan handla om att dokumentera skadorna, ta hand om skärrade eller skadade människor, röja undan bråte och kommunicera med myndigheter och allmänhet, säger Dmytro Shulhin.
– I grunden är det samma saker som lärs ut på polisutbildningen, som att kunna ge första hjälpen och att bedöma risker i en katastrofsituation. Men ingen hade under sin polisutbildning kunnat ana att de skulle behöva hantera förödelse på den här skalan.
Vid det här laget har poliserna i regionen blivit mer erfarna och vet hur de ska hantera de situationer som kriget för med sig. Men läget kan snabbt förändras. De attackerande drönarna kan till exempel förses med ny utrustning som kräver ändrade sätt att handskas med den förödelse de efterlämnar.
– Det betyder att vi hela tiden måste ligga i framkant och ge våra polisanställda mer utbildning och träningstillfällen.
På parkeringen utanför polishuset möts jag upp av Maksim Babytj och Vlad Bondr, två poliser som har tillbringat sina yrkesliv med att patrullera i Brovary. De ska låta mig följa med dem för ett par timmar för att få en inblick i deras arbete. När jag sätter mig i baksätet i polisbilen förstår jag varför min förfrågan till polisledningen om att få närvara under ett helt arbetspass var väl mycket begärt.
– Vi jobbar 24-timmarspass. Från klockan åtta på morgonen till samma tid nästa morgon, säger Maksim från förarsätet.
En arbetsdag följs av två dagar ledigt, och rådande lagstiftning
ger poliserna fem timmars rast att fritt disponera under arbetspassen. Men de långa dagarna tär ändå på krafterna.
– Det gäller att hålla sig aktiv, se till att få i sig mycket frisk luft och mycket kaffe för att hålla sig vaken och alert, säger Maksim.
– Att ha ett privatliv kan man glömma. Man jobbar först i 24 timmar, sover hela nästa dag och sen har man bara en halv dag kvar som man kan göra nånting med innan det är dags för nästa pass, säger Vlad.
Vi kör mot stadens centrum. Nattens luftanfall kommer på tal. Det var det sjätte luftanfallet hittills i december månad. Drönare attackerade från flera riktningar och i flera vågor. Samtliga ska ha skjutits ner enligt det ukrainska flygvapnet.
– Explosionerna hördes härifrån. Vi var redo att rycka ut. Men nuförtiden är det sällan Brovary drabbas, säger Maksim.
Förutom att rycka ut till platser som drabbats av luftanfallen ingår det i polisarbetet att kontrollera offentliga skyddsrum, se till att de är i brukligt skick och inte låsta eller blockerade. Polisen kan också behöva åka runt i områden där flyglarmen hörs dåligt för att ropa ut uppmaningar om att uppsöka skyddsrummen i sina högtalare.
En bit utanför centrum passerar vi en stor lagerlokal. Nu är den återuppbyggd men i början av kriget totalförstördes den av en kryssningsrobot. Ryssarna hade fått för sig att militären använde lokalen, fastän det bara rörde sig om ett köttlager, berättar Maksim.
– Explosionen var enorm. Jag känner en som bor i området. Han fick inte bara sina fönster krossade utan märkte hur till och med ytterväggen rubbades av tryckvågen.
Polisradion är tyst. Det är en lugn förmiddag. Maksim och Vlad beklagar att det inte sker något mer spännande för mig att skriva om. Men samtidigt är det så här vardagen ser ut.
– Det handlar mycket om att bara patrullera, hålla oss synliga och tillgängliga. Man blir ganska trött på att köra omkring under ett pass, säger Maksim.
Men Brovary är ingen tråkig stad, påpekar Vlad.
– Det händer mycket, särskilt på helgerna. Slagsmål, bråk mellan grannar, familjedispyter, såna saker. Oftast med alkohol med i bilden.
Nuförtiden råder utegångsförbud om nätterna i hela Ukraina. Tiderna varierar beroende på region. I Kievregionen är det mellan midnatt och klockan fem på morgonen. Det betyder att nätterna är mycket lugnare nu än före kriget. Ingen utan särskilt tillstånd tillåts vistas på offentliga platser under utegångsförbudet, så gatorna blir så gott som öde.
– Det är mest fyllon vi stöter på då. Folk som har glömt bort tiden och missat att de inte får vara ute, säger Maksim.
Polisen kontrollerar att restauranger och barer stänger i tid till utegångsförbudet. I Kiev finns det ställen som officiellt stänger vid midnatt men där gästerna tillåts stanna kvar tills efter utegångsförbudets slut. På så sätt kommer man runt reglerna. Men sånt finns inte i Brovary, menar Maksim.
– Det är lite av en gråzon. Man får inte vara på offentliga platser efter midnatt, men frågan är om en restaurang som har låst sina dörrar ska ses som en offentlig plats.
Att trotsa utegångsförbudet är inte straffbart, så det enda polisen gör är att kolla personens id-handlingar och att sedan skicka hem den med en varning.
De många personkontrollerna är en av de saker som skiljer sig från hur det var att jobba före kriget. Inte bara under nätterna, berättar Vlad.
– Det är en mycket större del av arbetet nu. Vi kollar deras medborgarskap, kollar om de är efterlysta eller om de är eftersökta av rekryteringskontoret.
Snart får jag se hur det kan gå till. Vi svänger in vid en busshållplats. En ung man står och väntar på bussen. Maksim och Vlad kliver ur bilen och går fram till honom. De kollar hans fickor och id-kort, gör en slagning på hans uppgifter. Inga träffar. Han är fri att gå.
När vi sätter oss i bilen igen frågar jag om det var en slumpmässig kontroll.
– Profylax, säger Vlad kort. Det handlar om att förebygga brott och hålla koll på vilka det är som rör sig på stadens gator. Det är framför allt yngre män som polisen är uppmärksam på. De som skulle kunna vara på flykt från en inkallelse till militärtjänstgöring.
Vi åker ett par ytterligare vändor runt stan. Maksim och Vlad stoppar en bilist i en vältrafikerad korsning för en trafikförseelse. De låter henne åka i väg med en varning.
Strax efter lunchtid återvänder vi till polisstationen där jag släpps av. Maksim och Vlad tar en rökpaus innan de sätter sig i bilen igen och kör i väg. Med 20 timmar kvar på arbetspasset har deras dag bara börjat.
"Ingen hade under sin polisutbildning kunnat ana att de skulle behöva hantera förödelse på den här skalan Dmytro Shulhin Polischef i Brovary
”Vi ses i himlen och ta hand om varandra! Och förlåt!”. Avskedsmeddelandet han skrev en kväll i mars 2016 finns fortfarande sparat i Niclas Aronssons mobiltelefon. Han hade vid tillfället återigen blivit påkommen med att ha spelat – och ännu en gång hade han ljugit.
– Jag satt i min bil på en liten grusväg utanför Ljungby. Jag hade kört runt i flera timmar – bilen har alltid varit en plats för mig då jag mått dåligt. Jag var så rädd för vad folk skulle tycka om mig. Jag hade svikit min familj. Det kändes som om jag bara gjorde andra illa. Jag var förkrossad när jag tog upp telefonen och började skriva.
Niclas var runt 16 år när han för första gången spelade poker med kompisarna.
– Det var jättepopulärt. Man köpte marker och byggde egna pokerbord. Vi spelade om pengar, men inte några större summor.
Föga anade Niclas då att spelandet skulle få allvarliga konsekvenser och komma att påverka hans liv under lång tid. Han övergick så småningom till att spela på nätet.
– Det eskalerade snabbt och jag tappade kontrollen. Jag spelade bort fondpengar som mina föräldrar sparat åt mig. Den ångesten jag kände då …
Niclas gör en kort paus. Han berättar därefter om hur åren gick och han blev tvungen att ta lån för att finansiera sitt spelande.
– En dag när jag hade fyllt 21 år kom pappa hem till mig. Då kände jag att mina föräldrar misstänkte något och det gav mig fullständig panik.
Allt uppdagades. Men Niclas konstaterar att ingen egentligen vågade fråga honom något.
– Man pratade inte om sådant här då. Men mina föräldrar såg till så att jag fick träffa en terapeut. Då var jag spelfri ett år ungefär, sedan började det om.
Tiden som följde är ett virrvarr av lögner, konfrontationer och nya försök att sluta spela.
– Jag minns ett tillfälle då mamma förstått att jag spelade och bad mig komma hem till dem. Mina föräldrar