Lillebror Kurtulus valde HBK: ”Är där jag kan utvecklas mest”
Han har dagligen kontakt med sina storebrorsor, Edvin och Egon. Antingen på Facetime eller via några datorspel. Men när de valde att lämna för Hammarby gick jättetalangen Bleon Kurtulus ändå sin egen väg och skrev på ett treårskontrakt med HBK. – Det är där som jag kan utvecklas mest, säger 16-åringen.
Förra måndagen körde HBK igång försäsongen inför allsvenskan 2024.
– Jag har bara varit här bara en dryg vecka och älskar det redan. Varje dag som jag vaknat är det kul att veta att jag ska komma hit och göra mina timmar här, ler Bleon.
– Jag menar, det här är ju en dröm att få sitta i samma omklädningsrum som de stora killarna som jag sett spela på Örjans vall sedan jag var fyra år! Det är detta som jag har krigat och tränat för varje dag så det är skönt att se att det lönade sig.
Från att som fyraåring ha börjat i HBK:S fotbollsskola har Bleon gått hela den långa vägen via ungdomslagen. Först som ”målspruta”. Sedan som mittfältare för att därpå, när det blev niomannaspel, gå i storebror Edvins fotspår och bli – mittback.
På slutet gick det också undan. Ett halvår i U17, ett halvår i U19 och nu – A-truppen. Och upptill det fem landskamper med U17-landslaget.
– Jag har hållit igång med mina bröder, men känner mig redo för nästa steg. Fast det var skönt att få U19-säsongen för att få lite matchträning. Det har gynnat mig. Men Edvin och Egon valde Hammarby, medan du blev kvar i HK. Varför?
– HBK visade stort intresse och själv ville jag också stanna och fortsätta utvecklas här. En stor anledning var familjen, att jag har mamma och pappa här, vänner och skolan. Men också miljön – jag känner mig mest trygg här.
På vilket sätt är du och Edvin lika som mittbackar?
– Vi är båda mentalt starka och har bra fötter, är spelande mittbackar. Jag ser upp till min storebror, men min förebild är (Virgil) van Dijk i Liverpool. Han är komplett för mig, har allt som en bra försvarsspelare ska ha.
– Sedan har vi har även den råa, tuffa biten för vi har krigat och kämpat mot varandra en mot en-spelet sedan vi var små med dueller och kamper och vinnarinstinkt. Alla tre.
Men det hade också sitt pris:
– Ja, jag är ju åtta år yngre än Edvin så jag har nog sprungit gråtande till mamma en och annan gång.
"Det är detta som jag har krigat och tränat för varje dag
Men det får man köpa. Det är så som jag har härdats, skrattar Leon.
Gång på gång återkommer han till brödernas och familjens betydelse.
– Jag tror inte att det är många bröder som är så tajta som vi är. Vi har daglig kontakt, antingen i Fa
cetime-samtal eller via datorspel. Så även om både Edvin och Egon har flyttat hemifrån känns det som om vi har samma kontakt nu som när de också bodde här.
Vad pratar ni om?
– Allt! De ger mig tips om allt från fotbollen till vardagen. Vad som är bra och vad som är dåligt. Det känns tryggt, men det är väl därför som man har storebrorsor.
Och du visste naturligtvis att Edvin var på gång till Serie A och Hellas Verona?
– Ja, självklart. Vi pratar ju om allt, men det stannar ju inom familjen.
– Men det är samma sak med mamma (Merita) och pappa (Özcan). De är – guld, går inte att beskriva. Det spelar ingen roll var jag spelar eller tränar. De är nästan alltid där och stöttar och när jag kommer hem har mamma fixat maten. Så det är också en viktig del i att jag blev kvar.
Så visst blir det mycket fotbollssnack och fotboll på tv hemma, ”mamma kan klaga och fråga om hon inte kan få kolla på någon serie ibland”, där Bleons stora mål i framtiden är spel i någon av topp 5-ligorna.
Och gärna då i PSG. – Det är för att Messi, och delvis Mbappe, spelar där nu. När Messi spelade i FC Barcelona så var det mitt favoritlag, ler lillebror Kurtulus.
Som vill bli bättre på allt, men framför allt en sak:
– Att styra spelet bättre under 90 minuter. Tidigare har jag snackat mycket första 30–40 minuterna, men sedan när jag själv har börjat bli trött har det börjat dö ut.
Fast nu har du ju den bäste läromästaren av dem alla, Andreas ”Ante G” Johansson.
– Ja, verkligen. Ante ger mig alltid tips och är den som kommer fram till mig och snackar. Han är som en pappa för mig och jag ser hur han styr och ställer – det är så som jag också vill bli.
– Jag var, ärligt talat, lite nervös första dagen som jag kom hit. Då fick jag ett sånt lugn när han kom fram och började snacka med mig. Så jag är stolt över att ha honom i laget.