Storbranden i Tylösand blir grund för årets fars
Den gamle direktören räddade livet på den unga kvinnan och därför lovade hon att de ska gifta sig. Men var det verkligen så det gick till? Det är utgångspunkten i Scendragets nya fars ”Hjälten från Tylösand”, som även tar till vara på historiska händelser i Halmstad. – Det blir förvecklingar, utlovar regissören.
Förra året satte amatörteatergruppen Scendraget upp sin första stora inomhusföreställning. Från att tidigare ha gjort folklustspel på borggården vid Halmstads slott valde de att flytta inomhus med ”Spanska flugan” på Kulturhuset Najaden.
– Farser finns utomhus på Fredriksdal i Helsingborg och Vallarna i Falkenberg, säger regissören Mathias Svensson. Men vi behöver nånting här också, med den typen av föreställningar.
– Halmstad har inte den scenen, säger skådespelaren Lars-göran Svensson. Men att kunna skapa det och följa den traditionen, fast inomhus, är skitkul.
– Najaden har inte mycket teater, säger Mathias. Så det har blivit vår plattform på något vis.
Och fjolårets inomhusdebut gick lysande, tycker han:
– Vi upplevde att det blev en succé och det ger mersmak.
Förutom regissör är Mathias även ordförande i föreningen och han skriver dessutom manus. När det var dags att välja årets föreställning återvände han till en gammal favorit. Med Hallarnas skådespelarlag var han med och spelade i ”Hjälten från Tylöhus” 2009.
– Den var ofantligt rolig! Den bygger på originalet ”Der kühne Schwimmer” (”Den djärve simmaren”) från 1926. Precis som ”Spanska flugan” och flera andra farser är den skriven av det tyska radarparet Franz Arnold och Ernst Bach och har spelats i otaliga varianter genom åren. I Sverige har Nils Poppe gjort den på Fredriksdalsteatern och 1999 satte Stefan & Krister upp den på Vallarna under namnet ”Bröstsim och gubbsjuka”.
Huvudpersonen är en äldre man. I originalet har han räddat livet på en ung kvinna när hon höll på att drunkna, och som tack lovade hon att de skulle gifta sig.
– Detta är inte vad hon vill, men hon har lovat och vill hålla sitt ord. Det var viktigt på den tiden. Samtidigt springer hennes gamla fästman här och stör: ”Varför ska du gifta dig med en gammal gubbe?”
Problemet är bara att direktören inte kan simma, och är dessutom rädd för vatten, vilket hans närstående vet om. Han har alltså ljugit om att han har räddat henne, men det vill han så klart inte ska komma ut.
– Det är typiskt Arnold & Bach, säger Mathias. Förvecklingar. Någon ska försöka hålla en lögn levande. Publiken vet sanningen, vissa av karaktärerna vet sanningen och andra vet en annan ”sanning”. Då blir det förvecklingar.
Mathias har bearbetat manuset så att det passar in i Halmstad på 1950-talet, och även ändrat namnet till ”Hjälten från Tylösand”. I den här varianten har man dock bytt ut drunkningstillbudet mot en eldsvåda – en verklig händelse hämtad ur historieböckerna. En tidig augustimorgon 1952 inträffade en stor brand på restaurang Tylöhus i Tylösand.
I Scendragets version av pjäsen säger sig nu mannen ha räddat kvinnan från översta våningen på den brinnande byggnaden – trots att han är rädd för höjder.
Förutom att man kan luta sig lite mot en verklig händelse finns det en annan fördel med att byta vatten mot eld, säger Mathias:
– När man ska visa en rädsla så är det lättare att få fram höjdskräck än att man på bar backe ska visa att man är rädd för att simma. Här kan man ha en stege som han ska försöka klättra på.
– Han är så höjdrädd att han inte
ens kan ha iläggssulor i skorna, säger Lars-göran.
Det här med att en äldre man lurar en ung kvinna att gifta sig med honom, det kanske inte ses med samma ögon idag som för 100 år sedan. Vad tänker ni om det?
– Vi är medvetna om att man ser på det lite annorlunda idag än på 1920-talet, säger Mathias. När man läser originalmanuset så hajar man till… Det är lite för sexistiskt. Vi försöker dämpa det lite, så att det kommer fram på rätt sätt. Men storyn behöver det. Och vi gör mer om att de ska gifta sig, utan anspelningar på annat. Vi är snälla och försiktiga.
Huvudrollerna som de trolovade spelas av Tommy Markenroth och Carolina Kvarnhäll – som ifjol spelade far och dotter. Det är även flera andra som återvänder, bland annat Lars-göran.
– Jag gick med i ensemblen förra året. För mig var det första gången jag stod på en teaterscen och det här är så fantastiskt kul!
Förutom att vara skådespelare sköter han dessutom marknadsföringen och har hand om scenografin, två saker som han har med sig från sitt ”civila” liv.
– Jag har jobbat med reklam innan, och då bygger man även miljöer.
Kulisserna från ifjol har man nu byggt om till den nya storyn.
– Förra året var det ett vardagsrum. Denna gång är det en fashionabel villa i Tylösand på 1950-talet.
För en förening som Scendraget är det viktigt att ha människor med många olika färdigheter, bakgrund och intressen, berättar Mathias. Det finns dessutom några som inte står på scen.
– De vill vara med i atmosfären.
Några vill vara med och hålla på med kläder och vi har en scripta. På Najaden har vi salongsvärdar som tar hand om biljetter. Det är många frivilliga runtomkring som vill vara med i föreningen och stötta, men som inte har intresse av att stå på scen. Då blir föreningen komplett.
– Det är en speciell liten värld, att driva teater på den här nivån, säger Lars-göran. Alla har sina vanliga jobb och man ska kunna få ihop ett pussel med allting i livet; familjer och barn.
För att fler ska hitta till teatergruppen höll man auditions i augusti och nu har man tre nya skådespelare jämfört med ifjol. Sedan september har de nu repat två gånger i veckan inför premiären på Kulturhuset Najaden den 17 februari.
– Det här blir skitkul, säger Lars-göran. Det är högt tempo och mycket skratt. Det märker vi nu när vi spelar för varandra. Vi sitter och asgarvar trots att vi har sett scenerna om och om igen när vi repar. Det är så dråpligt. Den är rolig och det behövs i dessa tråkiga tider. Lite lättsamt trams.
Då och då kommer en debutfilm som spränger gränser för vad svensk film kan vara. Nya röster kommer till tals. Tidigare obekanta ansikten tar plats på vita duken, nya berättelser rullas fram. Gärna också i högt tempo, kryddat med mörk humor och egensinnigt bildspråk.
Här kvalar Guldbaggevinnaren ”Paradiset brinner” in med besked. Trots sitt blytunga ämne en märkvärdigt upplyftande historia om tre kaxiga systrar som inte tar någon skit, och som bestämt sig för att hålla ihop – vad som än händer. Att deras ensamstående mamma är försvunnen gör att mycket ansvar faller på storasyster Laura. Hon gör sitt bästa för att klara vardagens alla små kriser, men är ju inte mer än tonåring. När socialen ringer för att boka in ett hembesök för att se hur systrarna EGENTLIGEN har det ökar pressen och stressen. Allt mer desperat försöker Laura hitta en lösning även på detta problem – vilket går sådär.
Bianca Delbravo är perfekt som den lillgamla storasystern – och briljerar från start till mål. Att ”Paradiset brinner” blivit en så stark upplevelse beror mycket på den nerv och energi hon tillför rollen – flankerad av sina systrar Mira (Dilvin Asaad) och lilla Steffi (Safira Mossberg, ett komiskt geni!)
Ingen i denna trio har filmisk erfarenhet sedan tidigare, men alla gör fantastiska insatser och kompletterar varandra. Utan dem – ingen vinnarfilm.
2015 hade debutanter vunnit Guldbaggarna för bästa kvinnliga huvudroll tre år i rad: Narmina Lukac (”Äta sova dö”), Edda Magnason (”Monica Z”) och Saga Becker (”Nånting måste gå sönder”). Guldbaggegalan kritiserades då för att inte i högre utsträckning premiera erfarna skådespelare. För att blidka kritikerna infördes 2016 ett pris för årets Nykomling, en kategori som dock slopades bara fem år senare.
Nu har historien upprepat sig med med Guldbaggar till debutanter tre år i rad. Inför årets gala infördes därför en ny regel som effektivt utesluter amatörer från att vinna skådespelarpriser. Ett ”bör” ändrades till ett ”ska”, och vips får bara den som är ”professionell skådespelare” prisas En blivande stjärna som Bianca Delbravo kan därför inte ens nomineras för sin insats som Laura i ”Paradiset brinner”.
Guldbaggejuryns ordförande Anna Carlsson medger visserligen att juryn sett ”fantastiska skådespelarinsatser i år från förstagångsskådespelare”. Ändå understryker hon att de vill kunna ”se att man kan spela en annan gestaltning också”.
Kritiken för regeländringen har varit kraftfull, och idé att införa en ny debutant-guldbagge som kompensation har återuppstått. Sydsvenskans filmredaktion bojkottade till och med hela Guldbaggegalan
i protest mot nyordningen.
Förra året Guldbagge-prisades Sigrid Johnson för sin insats som Sasha i Sanna Lenkens ”Comedy Queen” – en rolltolkning som gick rakt in i hjärtat. 2021 kunde Uje Brandelius gå hem från galan med en smått otymplig Guldbagge under armen. Båda dessa pristagare är värdiga vinnare – liksom Sofia Kappel” som gav allt som Bella i ”Pleasure” – men med dagens regler hade de inte ens blivit nominerade.
Överfört till litteraturens fält hade en debutant som Andrev Walden aldrig kunnat vinna något Augustpris – inte heller Marit Kapla eller Lydia Sandgren. Ingen av dem hade nominerats.
När Nermina Lukac prisades för ”Äta sova dö” fick konkurrenten Pernilla August finna sig i att bli snuvad på Guldbaggen för bästa kvinnliga skådespelare. Jag är säker på att hon har kommit över det. Kanske unnade hon rent av sin yngre, mer okända kollega, att få en stund i rampljuset.