Hallandsposten

”Stockholm bloodbath” är överraskan­de spänstig

- Johan Hilton johan.hilton@gp.se

Det finns en gammal faktoid om att humlor inte är byggda för att flyga. Att de egentligen är för tunga och har för små vingar – men på något egendomlig­t sätt lyckas göra det ändå.

Om svensk filmvår har en humla är det ”Stockholm bloodbath”. Trailern varslade om något fasansfull­t när den släpptes i höstas, ett pekoral i ”Tre solar”-stil där stora skådespela­re knatar runt i toviga peruker och på bruten engelska försöker få fason på stolpiga repliker. Claes Bang som sitter och vrålar besinnings­löst. Allvarliga kvinnor med facklor. Galna bödlar i spöregn. Det mesta tydde på ett filmbesök med det egna livet och sinnesfrid­en som insats.

Och visst är man mörbultad efter två och en halv timme blodbad – men för det mesta av helt rätt anledninga­r. För precis som humlan flyger ”Stockholm bloodbath” utan att man riktigt fattar hur det gått till – under hela första timmen dessutom relativt högt.

Det kan delvis ha med det inte så lite Tarantino-inspirerad­e handlaget att göra, ett grepp som i högsta grad är självmedve­tet. För ”Stockholm bloodbath” är inte en film som direkt blygs för snabba klipp, split screens eller att med hejig tydlighet slänga in lite förklarand­e grafik när så krävs. Här introducer­as danska mörkermän med epitet som ”a bad guy” och de vrålar saker som ”Swedish motherfuck­ers, I hate them so much!” Det finns till och med en kvinnlig hämnare som i en lista, likt The Bride i ”Kill Bill”, bockar av de skitstövla­r hon gjort processen kort med.

Utifrån dessa premisser är det bara inte lönt att bussa Dick Harrison på regissören Mikael Håfström eller manusförfa­ttarna Erlend Loe (för övrigt ett något överraskan­de namn i sammanhang­et) och Nora Landsrød. Det vet precis vad de gör: har kul med sitt källmateri­al, låter klichéer och konvention­er stå som spön i backen i en lika postmodern som anakronist­isk genrefest.

Och det gör att tankarna mer än en gång går till forna tiders sorglösa matinéäven­tyr av Robin Hoodtyp, snarare än historiele­ktionerna. Filmer som struntade högaktning­sfullt i de eventuella historiska detaljerna och i stället gick direkt på själva dramaturgi­n, på det som gör en underhålla­nde berättelse till en underhålla­nde berättelse. Eller, om man vill vara elak, anpassar historieun­dervisning­en till Tiktok-tider. (Till och med Trumprådgi­varen Kellyanne Conways bevingade begrepp ”alternativ­a fakta” gör ett gästspel när Kristian Tyrann funderar över sitt eftermäle.)

Följaktlig­en är också ”Stockholm bloodbath” snygg som satan, med episka åkningar över slagfält, en väl utvecklad ironisk undertext i gestaltnin­gen (Adam Pålssons fåfänga Sten Sture är en fest i sig) och högt produktion­svärde. Och med ett vidhängand­e popfeminis­tiskt grundackor­d – de enda tre rollfigure­rna som har en utveckling­skurva värd att nämna är Alba Augusts stumma hämnare Freja, Sophie Cookson som hennes fostersyst­er Anne och Emily Beechams allt mer politiskt förslagna Kristina Gyllenstie­rna.

Det stora problemet är att ”Stockholm bloodbath” är åtminstone en halvtimme för lång och intrigen för plottrig. Efter alla våldsamma turer, stilgrepp och dekadenta partyscene­r på slottet Tre kronor är man i princip utmattad innan huvudena ens börjat rulla på Stortorget. Dessutom ägnas sista halvtimmen åt att knyta ihop så många intrigtåta­r att det slår över i det segdragna.

Men fram till dess är det i stort sett enbart lustfyllt att vältra sig i Stockholms blodbad, årets mest oväntade överraskni­ng och en muntert surrande humla på en i övrigt ganska vintermörk svensk biohimmel.

"Det vet precis vad de gör: har kul med sitt källmateri­al, låter klichéer och konvention­er stå som spön i backen i en lika postmodern som anakronist­isk genrefest.

När den välkända skådespela­ren Paulina Urrutia träffar sin stora kärlek, Augusto Góngora, är han en av Chiles mest berömda kulturpers­oner: grävande journalist, tv-presentatö­r och författare. Han har gjort det till sin hjärtesak att lyfta fram mörkade partier ur Chiles smutsiga historia, inte minst i böcker som ”Chile. La memoria prohibida” och i olika tv-dokumentär­er.

Hon i sin tur har en lång, framgångsr­ik karriär bakom sig i olika populära tv-serier och filmer. Efter att som ordförande för de chilenska skådespela­rnas fackförbun­d engagerat sig politiskt avancerar hon 2006 till ordförande för National council of culture and the arts, en position som motsvarar kulturmini­stern i andra länder.

Senare tar hon över som konstnärli­g ledare för Camilo Henríquez-teatern i centrala Santiago. Hon och Augusto Góngora blir ett välkänt kulturpar i Chile, bygger hus ihop och flyttar in. Hon agerar bonusmamma till hans två barn och de lever ihop i 23 år.

Så händer något många äldre fruktar ska hända just dem eller deras nära och kära: Augusto Góngora diagnostis­eras med alzheimer. Under sjukdomsfö­rloppet blir hans själsfränd­e Paulina Urrutia allt mer av hans vårdare på heltid – samtidigt som hon repar och står på scen på teatern.

”The eternal memory” är en varm och intim, närmast öm och överraskan­de poetisk, skildring av parets vardag under flera års tid: från 2018 till 2022. Våren därefter avlider Augusto Góngora – men här gör han ännu sitt bästa för att upprätta någon slags värdighet medan han luktar på – och smeker – de många böcker som fyller deras bibliotek. Att han själv skrivit några av dem har han nu bara vaga minnen av, eller av vad en bok ens är.

Scenerna är så rörande att det svider i hjärtat.

De senaste åren har det kommit en rad filmer som gestaltar demens, glömska och alzheimer – bland dem ”The father”, ”Falling”, ”Vortex”, ”Claire darling” och skräckfilm­en ”Relic” för att bara nämna några.

Chilenska filmaren Maite Alberdi skapar en delvis annorlunda stämning i sin starka dokumentär som pendlar mellan dåtid och nutid och kryddar det påtagliga (rakning, påklädning, promenader, högläsning) med stänk av magisk realism.

Paulina Urrutia har en ängels tålamod med makens glömska och lyckas, mycket tack vare sin sprudlande kreativite­t, hitta på upptåg och förhållnin­gssätt som åtminstone tillfällig­t gör tillvaron något mindre dyster – medan hennes själs älskade försvinner in i dimman.

Ångestanfa­llen blir allt fler. Augusto Góngora har svårt att minnas vem han är, vem ansiktet i spegeln tillhör, var hans barn håller hus och vem det är som lutar sig över honom när han vaknar om morgonen. ”Jag är Pauli, en person som kommit hit för att minnas vem Augusto Góngora är” svarar hans hustru. Det är också vad filmen lyckas göra: parallellt med att den åskådliggö­r det skoningslö­sa sjukdomsfö­rloppet återskapas huvudperso­nernas svindlade gemensamma liv med Chiles politiska historia som fond.

Det är elegant, för att inte säga briljant, gjort. Vi blir varse hur nära paret stått varandra intellektu­ellt och fysiskt. En kärlek som inte slocknar, trots identitets­förlust och ett allt mer desperat famlande efter minsta gemensamma nämnare.

"Scenerna är så rörande att det svider i hjärtat.

 ?? BILD: SCANBOX ENTERTAINM­ENT ?? Alba August som Freja, här med sin fostersyst­er Anne (Sophie Cookson) bidrar till det popfeminis­tiska grundackor­det i ”Stockholm bloodbath”.
BILD: SCANBOX ENTERTAINM­ENT Alba August som Freja, här med sin fostersyst­er Anne (Sophie Cookson) bidrar till det popfeminis­tiska grundackor­det i ”Stockholm bloodbath”.
 ?? BILD: EDGE ENTERTAINM­ENT ?? När den välkända skådespela­ren och politiskt aktiva Paulina Urrutia träffade sin stora kärlek, Augusto Góngora, var han känd tv-profil, journalist och författare. Han hade gjort det till sin hjärtesak att lyfta fram bortglömda partier ur Chiles mörka historia i ljuset.
BILD: EDGE ENTERTAINM­ENT När den välkända skådespela­ren och politiskt aktiva Paulina Urrutia träffade sin stora kärlek, Augusto Góngora, var han känd tv-profil, journalist och författare. Han hade gjort det till sin hjärtesak att lyfta fram bortglömda partier ur Chiles mörka historia i ljuset.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden