”Stockholm bloodbath” är överraskande spänstig
Det finns en gammal faktoid om att humlor inte är byggda för att flyga. Att de egentligen är för tunga och har för små vingar – men på något egendomligt sätt lyckas göra det ändå.
Om svensk filmvår har en humla är det ”Stockholm bloodbath”. Trailern varslade om något fasansfullt när den släpptes i höstas, ett pekoral i ”Tre solar”-stil där stora skådespelare knatar runt i toviga peruker och på bruten engelska försöker få fason på stolpiga repliker. Claes Bang som sitter och vrålar besinningslöst. Allvarliga kvinnor med facklor. Galna bödlar i spöregn. Det mesta tydde på ett filmbesök med det egna livet och sinnesfriden som insats.
Och visst är man mörbultad efter två och en halv timme blodbad – men för det mesta av helt rätt anledningar. För precis som humlan flyger ”Stockholm bloodbath” utan att man riktigt fattar hur det gått till – under hela första timmen dessutom relativt högt.
Det kan delvis ha med det inte så lite Tarantino-inspirerade handlaget att göra, ett grepp som i högsta grad är självmedvetet. För ”Stockholm bloodbath” är inte en film som direkt blygs för snabba klipp, split screens eller att med hejig tydlighet slänga in lite förklarande grafik när så krävs. Här introduceras danska mörkermän med epitet som ”a bad guy” och de vrålar saker som ”Swedish motherfuckers, I hate them so much!” Det finns till och med en kvinnlig hämnare som i en lista, likt The Bride i ”Kill Bill”, bockar av de skitstövlar hon gjort processen kort med.
Utifrån dessa premisser är det bara inte lönt att bussa Dick Harrison på regissören Mikael Håfström eller manusförfattarna Erlend Loe (för övrigt ett något överraskande namn i sammanhanget) och Nora Landsrød. Det vet precis vad de gör: har kul med sitt källmaterial, låter klichéer och konventioner stå som spön i backen i en lika postmodern som anakronistisk genrefest.
Och det gör att tankarna mer än en gång går till forna tiders sorglösa matinéäventyr av Robin Hoodtyp, snarare än historielektionerna. Filmer som struntade högaktningsfullt i de eventuella historiska detaljerna och i stället gick direkt på själva dramaturgin, på det som gör en underhållande berättelse till en underhållande berättelse. Eller, om man vill vara elak, anpassar historieundervisningen till Tiktok-tider. (Till och med Trumprådgivaren Kellyanne Conways bevingade begrepp ”alternativa fakta” gör ett gästspel när Kristian Tyrann funderar över sitt eftermäle.)
Följaktligen är också ”Stockholm bloodbath” snygg som satan, med episka åkningar över slagfält, en väl utvecklad ironisk undertext i gestaltningen (Adam Pålssons fåfänga Sten Sture är en fest i sig) och högt produktionsvärde. Och med ett vidhängande popfeministiskt grundackord – de enda tre rollfigurerna som har en utvecklingskurva värd att nämna är Alba Augusts stumma hämnare Freja, Sophie Cookson som hennes fostersyster Anne och Emily Beechams allt mer politiskt förslagna Kristina Gyllenstierna.
Det stora problemet är att ”Stockholm bloodbath” är åtminstone en halvtimme för lång och intrigen för plottrig. Efter alla våldsamma turer, stilgrepp och dekadenta partyscener på slottet Tre kronor är man i princip utmattad innan huvudena ens börjat rulla på Stortorget. Dessutom ägnas sista halvtimmen åt att knyta ihop så många intrigtåtar att det slår över i det segdragna.
Men fram till dess är det i stort sett enbart lustfyllt att vältra sig i Stockholms blodbad, årets mest oväntade överraskning och en muntert surrande humla på en i övrigt ganska vintermörk svensk biohimmel.
"Det vet precis vad de gör: har kul med sitt källmaterial, låter klichéer och konventioner stå som spön i backen i en lika postmodern som anakronistisk genrefest.
När den välkända skådespelaren Paulina Urrutia träffar sin stora kärlek, Augusto Góngora, är han en av Chiles mest berömda kulturpersoner: grävande journalist, tv-presentatör och författare. Han har gjort det till sin hjärtesak att lyfta fram mörkade partier ur Chiles smutsiga historia, inte minst i böcker som ”Chile. La memoria prohibida” och i olika tv-dokumentärer.
Hon i sin tur har en lång, framgångsrik karriär bakom sig i olika populära tv-serier och filmer. Efter att som ordförande för de chilenska skådespelarnas fackförbund engagerat sig politiskt avancerar hon 2006 till ordförande för National council of culture and the arts, en position som motsvarar kulturministern i andra länder.
Senare tar hon över som konstnärlig ledare för Camilo Henríquez-teatern i centrala Santiago. Hon och Augusto Góngora blir ett välkänt kulturpar i Chile, bygger hus ihop och flyttar in. Hon agerar bonusmamma till hans två barn och de lever ihop i 23 år.
Så händer något många äldre fruktar ska hända just dem eller deras nära och kära: Augusto Góngora diagnostiseras med alzheimer. Under sjukdomsförloppet blir hans själsfrände Paulina Urrutia allt mer av hans vårdare på heltid – samtidigt som hon repar och står på scen på teatern.
”The eternal memory” är en varm och intim, närmast öm och överraskande poetisk, skildring av parets vardag under flera års tid: från 2018 till 2022. Våren därefter avlider Augusto Góngora – men här gör han ännu sitt bästa för att upprätta någon slags värdighet medan han luktar på – och smeker – de många böcker som fyller deras bibliotek. Att han själv skrivit några av dem har han nu bara vaga minnen av, eller av vad en bok ens är.
Scenerna är så rörande att det svider i hjärtat.
De senaste åren har det kommit en rad filmer som gestaltar demens, glömska och alzheimer – bland dem ”The father”, ”Falling”, ”Vortex”, ”Claire darling” och skräckfilmen ”Relic” för att bara nämna några.
Chilenska filmaren Maite Alberdi skapar en delvis annorlunda stämning i sin starka dokumentär som pendlar mellan dåtid och nutid och kryddar det påtagliga (rakning, påklädning, promenader, högläsning) med stänk av magisk realism.
Paulina Urrutia har en ängels tålamod med makens glömska och lyckas, mycket tack vare sin sprudlande kreativitet, hitta på upptåg och förhållningssätt som åtminstone tillfälligt gör tillvaron något mindre dyster – medan hennes själs älskade försvinner in i dimman.
Ångestanfallen blir allt fler. Augusto Góngora har svårt att minnas vem han är, vem ansiktet i spegeln tillhör, var hans barn håller hus och vem det är som lutar sig över honom när han vaknar om morgonen. ”Jag är Pauli, en person som kommit hit för att minnas vem Augusto Góngora är” svarar hans hustru. Det är också vad filmen lyckas göra: parallellt med att den åskådliggör det skoningslösa sjukdomsförloppet återskapas huvudpersonernas svindlade gemensamma liv med Chiles politiska historia som fond.
Det är elegant, för att inte säga briljant, gjort. Vi blir varse hur nära paret stått varandra intellektuellt och fysiskt. En kärlek som inte slocknar, trots identitetsförlust och ett allt mer desperat famlande efter minsta gemensamma nämnare.
"Scenerna är så rörande att det svider i hjärtat.