Hela bygden ställde upp när Jenny förlorade allt i branden
På bara några avgörande minuter kan hela livet förändras. För två veckor sedan förlorade Jenny Augustsson allt hon ägde. Men livet var tvunget att fortsätta, och snart skulle hon och barnen upptäcka att de inte var så ensamma som det först kändes.
Jul och nyår har passerat. Lugnet efter storhelgerna lagt sig. På övervåningen leker yngsta sonen med en kompis. Jenny Augustsson sitter uppkrupen med ena katten i soffan framför tv:n. Tända ljus brinner i fönstren.
Om bara några minuter kommer allt hon äger vara pyjamasen som sitter på hennes kropp och en mobiltelefon i handen.
Nio dagar senare träffas vi på en helt annan plats.
– Vill ni ha kaffe? Jag har just fått en kaffebryggare! Men jag har inget kaffemått så vi får väl se hur det kommer att smaka.
Jenny tar emot oss klädd i en varm, stickad tröja som luktar någon annan. Den är en av alla gåvor som hon fått av personer hon aldrig träffat eller pratat med.
Hyreslägenheten som hon lyckats få tag på var nästan tom när hon fick nycklarna för ett par dagar sen. Ett bord och några stolar hade ställts in av fastighetsägaren. Växterna i fönstret har stått kvar efter de tidigare hyresgästerna.
Hon sover på en madrass. Barnen fick varsin ny säng igår. En Ikea-byrå står halvt hopskruvad på golvet.
Jenny blickar ut genom ett av de stora fönstren som vetter ut mot snötäckta åkrar. Fem kilometer norrut ligger hennes hus i ruiner.
Efter att klockan passerat halv tio kvällen den 2 januari går allting snabbt. Jenny och katten får avbryta soffmyset när sonen ropar från övervåningen.
– Han och kompisen behövde hjälp med en sladd. Han skulle ladda sitt Nintendo och det var någon kabel jag skulle sätta i. Det kan max ha tagit några minuter innan jag gick ner igen, berättar Jenny.
När hon ska återvända till soffan och tv:n brinner det i vardagsrumsfönstret. Jenny griper tag i en filt och går närmare elden för att se om den går att kväva.
– Men jag kunde inte gå särskilt nära för det var redan kraftig rök och det började sticka i lungorna. Jag är astmatiker och vågade inte göra mer.
Jenny tar beslutet att hon och barnen ska ta sig ut. Hon ropar ner pojkarna från övervåningen, får på dem jackor och skor. Tar själv på sig en jacka, stövlar och ringer SOS på vägen ut. Vart katterna tagit vägen vet hon inte.
När Jenny står i farstun hör hon hur en fönsterruta går sönder. Lågor slår ut omedelbart.
– Gud, det går så fort. Det går så fruktansvärt fort. Det är ett 215 år gammalt trähus, med gamla fönster och det är väl därför elden sprids så snabbt.
Jenny och barnen skyndar sig till det närliggande stallet som ligger på gården. När de vänder sig om ser de hur hela huset brinner och att elden redan sprider sig under de gamla plåttaken.
Ungefär 20 meter från Jennys villa ligger ett Attefallshus. Där bor hennes pappa.
– Jag ser hur allting ryker ditåt. Men skulle jag våga lämna barnen för att springa och varna honom?
Jenny springer till slut och bankar på pappans hus och ser genom rutan att han somnat i sin fåtölj. Hon har inga nycklar eftersom de ligger kvar i det brinnande huset. Hon bankar en bra stund innan pappan vaknar och förstår att han måste ta sig ut.
När räddningstjänsten anländer till gården är hela huset övertänt. Det finns ingenting att rädda. Insatserna handlar om att undvika spridning.
I två timmar står Jenny och ser sitt hus slukas av lågorna. För det är precis så lång tid det tar innan våningsplanen kollapsat, rasat ner i källaren och endast de två murstockarna står blottade kvar.
– Jag står och skriker och gråter.
Jag kan inte fatta att det händer. Jag tänker på katterna. Undrar om de tog sig ut eller blev kvar i huset.
Hela tiden som räddningstjänsten är på platsen ber Jenny om vatten.
– Jag drack hur mycket som helst. Jag var så törstig. Efteråt fick jag veta att det är en chockreaktion.
I skenet av lågorna står hon och tänker på allt som inte går att ersätta.
– Min farfars tavla. Farmor och farfars bröllopsporslin. Mina barns doppresenter. Det är så mycket minnen som bara brinner upp.
Det klassiska tankeexperimentet som handlar om vad man skulle ta med sig ut ur ett brinnande hus känns väldigt avlägset. För verkligheten är en annan.
– Mina barn har mediciner som de behöver ta varje dag. Inget sånt fick jag med mig. Inte ens mina bilnycklar, till bilen som står precis utanför huset.
Vid ett på natten lämnar Jenny gården för att sova hos en vän. Sonen har fått följa med kompisen och hans föräldrar hem för att sova där. Pappan väljer att stanna kvar i sitt hus.
Försäkringsbolaget ordnar med hotell till Jenny och hennes två yngsta barn redan nästa natt.
Dagarna som följer handlar om att börja om. Att inse att ingenting finns kvar och att livet ändå måste fortsätta.
Sonen fyller år. Dottern har en handbollscup. Mediciner behöver hämtas. Skolan ska starta igen efter jullovet. Vad ska de ha på sig? Var ska de bo?
Den skoningslösa verkligheten tvingar gång på gång Jenny på fötter.
Men snart ska hon och barnen få se en helt ny sida av civilsamhället och inse att de inte är så ensamma som det först känns.
– Jag köpte nya handbollsskor till min dotter och ringde till hennes tränare för att fråga om det var tävlingskläder eller träningskläder som behövdes inför cupen. Jag berättade vad som hade hänt och fick bara svaret att jag inte skulle tänka mer på det. Sen la vi på.
Bara några minuter senare ringer tränaren upp.
– Hennes pappa hade varit med om samma sak som liten. Hans barndomshem hade brunnit ner och han visste precis hur det kändes. Därför ville han skänka pengar till mig och barnen.
Några dagar senare när dottern kommer till cupen möts hon av kassar fulla med kläder som lagkamraternas föräldrar samlat ihop till henne och hennes bror.
På Facebook efterlyser Jennys mamma leksaker till barnbarnen. Under bara något dygn kommer hundratals meddelanden från människor som letat i sina förråd och samlat ihop leksaker och gosedjur. De undrar vad de kan göra mer.
I hyreslägenheten står nu lådor och kassar fyllda med skänkta leksaker, köksredskap och kläder.
– Hjälpen vi fått är enorm. Man har ju läst om sådant här innan. Nu går jag bara runt och gråter hela tiden. För folk är helt fantastiska. Personer jag inte känner eller träffat skriver till mig och frågar vad de kan göra. En del swishar pengar.
På sonens säng ligger tre olika gosedjurstigrar.
– Det som varit svårast för honom är att han förlorade sitt gosedjur som han haft sedan han föddes. Tigris. Man kan tro att ett barn skulle sakna sin Ipad, sin dator eller annan teknik mest. Men det är Tigris han sörjer.
Tigrarna på sängen kommer från andra barn. Ett till är på väg.
– Ingen är som Tigris men den som är på väg ska vara ganska lik.
Trots att nio dagar gått kan man fortfarande känna lukten av brandrök vid det nedbrunna huset. Ett stängsel har satts upp runt husresterna för att takplåtarna inte ska blåsa iväg.
Men i dag är det vindstilla och alldeles tyst på gården. Vinterfrosten som täcker stängslet glittrar i solen.
Jenny står och tittar på spillrorna. Hon pekar på en mjölkkanna som knappt går att urskilja i sotet. Längre bort ligger hennes farfars gamla ljusstake i gjutjärn.
– Man känner sig nästan naken. Man äger ingenting. Jo, jag äger ju min mark. Men mitt hem står inte där.
Huset var hennes första egna. Hon köpte det 2017 och älskade det från första stund.
– Jag har haft hus innan men då har jag varit gift. Det här köpte jag själv efter skilsmässan. Och jag tänkte att jag skulle bo här länge. Det här var min och barnens plats. Senaste året har jag renoverat mycket. Mitt sovrum, min dotters rum och vardagsrummet. Balkongen på övervåningen blev precis klar innan vintern.
Jennys dröm nu är att bygga upp ett nytt hus på gården.
– Jag hade en gårdsförsäkring så jag hoppas att försäkringsbolaget kan täcka kostnaderna. Det behöver inte vara ett stort hus likt det jag hade, bara jag och barnen får plats och får komma hem igen.
Jennys egen teori kring varför det började brinna i fönstret är att hennes katt välte ljuset som stod på fönsterbrädan. Hon grubblar inte särskilt mycket kring vad som kunde ha gjort det ogjort. Däremot känner hon tacksamhet över att allt faktiskt gick så bra.
Ett par timmar innan branden var Jennys dotter hemma i huset med två kompisar. De bestämde sig sent för att sova hos en av de andra.
– Jag är så glad för det. Vilken tur att det bara var två barn hemma. Det hade lika gärna kunnat vara fem barn att få ut ur huset. Jag mår bra på det sättet. Att jag vet att alla har kommit ut och att alla mår bra.
Den tolvåriga bondkatten Madicken hoppar runt i snön. Stryker sig mot Jennys ben och protesterar inte när hon lyfts upp i famnen.
– Hon stod och skrek när jag kom hit med bilen morgonen efter. Hon hade förmodligen sovit i stallet. Hankatten dröjde det ytterligare två dagar innan han kom tillbaka. Det var en sådan lättnad att se att de båda levde.
Jenny tittar på Madicken som gör något ljud mot kameran. Hon skrattar.
– Vi finns här. Vi lever. Vi får skapa nya minnen. Sen är det svårt för det är så mycket som är borta. Men i kväll tänkte jag faktiskt försöka laga mat för första gången.