Johan Rylander: Med ”Svennis” tänds bengalerna på riktigt i Idrottsgalan
Det går på krystad halvfart i Idrottsgalan. Tills Sven-göran Eriksson kliver in. Då lyfter det. Då står alla upp. Då tänds bengalerna i mörkret. Då blir det äntligen en gala värd att minnas.
Tv-sända sportgalor brukar i ärlighetens namn inte vara särskilt minnesvärda – även om ”alla” tittar. Det är lite som med Melodifestivalen. Några sekunders underhållning som sällan eller aldrig lämnar ett hjärta som bultar. Men ibland brinner det till. Ibland skickas det ut en bengal som lyser upp i vintermörkret.
Mitt allra starkaste minne är när Börje Salming hyllades i Globen i november 2022.
Han tog in ögonblicket på galan för tidernas allra bästa hockeyspelare, han fattade allt som skedde, han formade händerna till ett hjärta … och en vecka senare flög han vidare.
Det var sorgligt och tårframkallande.
Det var vackert och starkt. Det var alla känslor på en och samma gång.
Det var samtidigt mil ifrån när Peter Settman skulle kyssa en obekväm Charlotte Kalla på munnen i en krystad sketch, det var lika långt ifrån komikern Robert Gustafssons smarta karriärsdrag i en träffsäker imitation av den förbisedde speedwayåkaren Tony Rickardsson.
Det var på riktigt.
Det är svårt att göra tv-gala med ett gäng stela idrottare som sitter där i illasittande kläder som de sällan eller aldrig bär i det vanliga livet.
Det blir liksom enklare att ringa nån manusskrivare från just Melodifestivalen som därefter skriver skämt om analkulor i Måns Zelmerlöws tarmöppning i stället för hörsnäcka i örat.
Visst, det var ju på det sättet det sades att schackspelaren Magnus Carlsens motståndare fuskade – men hur många av er tittare vet egentligen det?
Och många inslag är för långa, för trista, för nostalgiska … och på scenen får vi inte heller några talare som briljerar. Möjligen är det Måns Möllers son Viggo som får det att krusa på lite vattenytan – när han säger att alla, även unga med autism, får vara med och idrotta.
Men när Sven-göran Eriksson kliver ut på scenen i Stockholm … ja, då är det på riktigt igen.
Den forne tränaren har drabbats av cancer, en form som inte går att operera.
Läkarna har gett honom ett år att leva – och landets och IFK Göteborgs mest framgångsrike genom tiderna står där på scenen med glädjetårar i ögonen.
Tapper, stolt, rak i ryggen som en fura.
Han vet att hans tid är räknad, precis som Börje Salming visste. Där och då lyfts Idrottsgalan till en nivå som vi aldrig kommer att få uppleva igen.
Den här kvällen får Sven-göran Eriksson skina en allra sista gång.
Jag hoppas innerligt att han hinner uppleva en magisk hyllning på Gamla Ullevi också.
● Årets roligaste citat:
”Tack till Nils van der Poel – som avslutade karriären.”
Därmed hade ju Armand Duplantis fritt fram i kategorin Årets manliga idrottare. Men Jerringprisets omröstning lyckades han inte ro hem – när han ställdes mot Ebba Andersson i finalen.
Längd på svenska går före stavhopp på svengelska, tydligen?
● Årets varmaste scen:
När Daniel Ståhls mormor Leila höll ett tal på finska – och rörde bragdmedaljören till tårar.
● Årets längsta:
Sju minuter för att presentera vareviga presentatör – som därefter skulle säga ”och de nominerade är ...” Nästa år kan galan klaras av på en fotbollshalvlek?
● Årets bästa:
Carolina Klüft. Hon är numera ett fullblodsproffs – även som programledare. Att Måns Zelmerlöw kan leda en gala har vi vetat sedan länge. Även om hans manus inte är lika vasst som ett ”Cara mia”-framträdande.