Civilsamhället sviker judiska barn
I dag bor åtminstone 4 000 judiska barn i Sverige. Var är civilsamhällets röster som står upp för dem?
HP Ledare 26/1. Ingen som har tillgång till internet kan ha missat att hela väst- och arabvärlden brinner av judehat just nu. Ändå har inte en enda av de organisationer som arbetar för barns trygghet och psykiska hälsa i vårt land visat offentligt stöd för de judiska barnen i Sverige.
Varken generalsekreterare eller ordföranden för svenska barnrättsorganisationer dyker upp på minnesstunder för Förintelsens minnesdag den 27 januari. Inga debattartiklar skrivs, inte ens ett litet inlägg på Instagram har gjorts om att man minns de 1,5 miljoner barn som mördades av nazisterna.
Flera av organisationerna har gjort inlägg i sociala medier om att kriget mellan Israel och Hamas (i flera fall felaktigt kallat Palestina) måste upphöra. Man lägger ut generella tips till vuxna om hur de kan prata med barn om oro för krig. Men de judiska barnen i Sverige glöms bort. Inte en enda svensk barnrättsorganisation har visat att man finns där som stöd för de judiska barnen.
Bris har inte gjort några informationsinsatser för att nå dem. Friends har inte en enda folder eller föreläsning om antisemitism på sin hemsida. Hos diskrimineringsbyråerna finns ingen information att hitta. Unicef, som var med och lobbade för att barnkonventionen skulle bli svensk lag, verkar plötsligt ha förträngt konventionens trettionde punkt som handlar om rättigheterna för barn som tillhör en kulturell eller religiös minoritet.
Det har även förekommit att representanter för organisationer som ska bevaka barns och ungdomars rättigheter har delat direkt antisemitiska inlägg i sociala medier. Ett exempel på detta är Hanin Shakrah, jurist på organisationen Malmö mot diskriminering, som bland annat har postat ett fotomontage av Anne Frank i Palestinasjal med texten “From the river to the sea” på sitt Instagramkonto.
Hanna Nir, ordförande för Judiska ungdomsförbundet (JUS) vittnar om att organisationer som arbetar för barns rättigheter inte visar något intresse i att utbilda sina anställda och volontärer om antisemitism. Flera av dem har uttryckt att de inte vill ta offentlig ställning för judiska barns situation i Sverige, eftersom de anser att det kan tolkas som om de väljer Israels sida i det pågående kriget.
Barns upplevelser faller ofta bort i statistiken eftersom det är juridiskt krångligt att snabbt samla in attitydundersökningar från minderåriga. Men efter 7 oktober-massakern finns samstämmiga vittnesmål från de judiska samfunden om att barn ända ner i förskoleåldern känner en ökad oro i vardagen.
Jehoshua Kaufman, psykolog och tidigare ordförande i Judiska församlingen i Malmö, lyfter problemet i en debattartikel i Skånska dagbladet (23/1): Tidigare har judar litat på att samhället tar ansvar för att bekämpa de få, antisemitiska strömningar som fanns. Som erkänd nationell minoritet har judar rätt till just statligt stöd och beskydd för att kunna värna sitt språk, sin kultur och möjlighet att utöva sin religion. Men över hela världen finns det exempel på hur den typen av ekonomiskt stöd till minoriteter kan ryckas undan. Långsamt, eller över en natt.
Vare sig judar eller någon annan nationell minoritet ska behöva förlita sig på välvilliga politiker. Särskilt inte i ett läge där svenska partiledare vill förbjuda import av kosherkött, religiösa friskolor och äldreboenden med minoritetsprofil.
Det säger sig självt att alldeles för många politiker saknar kompetens för att värna den judiska minoritetens intressen när vi har folkvalda partiledare som lajkar antisemitiska inlägg på Instagram, kräver att världens enda judiska stat ska stängas ute från Eurovision song contest eller missar att nästan 300 (!) kandidater med högerextrema kopplingar står på deras valsedlar.
Det är en sliten klyscha, men barnen är Sveriges framtid. Civilsamhället måste resa sig upp och visa att även judiska barn också är en del av den framtiden. Så känner man det inte, om man ringer till Bris och måste ägna en kvart åt att förklara vad antisemitism är, innan man kan berätta hur man mår.
"Vare sig judar eller någon annan nationell minoritet ska behöva förlita sig på välvilliga politiker.