Arg Ulla och full Bellman i det bästa avsnittet hittills av ”Historien om Sverige”
Spännvidden är enorm och rekonstruktionerna av gustavianska festkvällar är fantastiska. Men vi hade kunnat klara oss utan att få veta att Bellman trendar på Instagram.
Det finns ett gammalt amerikanskt uttryck som ursprungligen lyder ungefär ”Shake the hand that shook the hand of John F Sullivan”. Sullivan var boxare på 1800-talet. Uttrycket brukar moderniseras med sin tid. För några år sedan handlade det om skådespelaren John Malkovich. Poängen är att fundera på hur många led – hur många handskakningar – det är till en kändis. Känner jag någon som känner någon som har skakat hand med påven?
Det är lätt hänt att börja tänka på denna sällskapslek när man ser ”Historien om Sveriges” åttonde avsnitt. Det täcker ungefär perioden 1720-1810.
Åtskilliga i dag levande svenskar har träffat människor som träffat människor som levde under slutet av detta tidsspann. Det är inte många handslag till Axel von Fersen.
De som levde i början av det åttonde avsnittets tidsspann kunde å andra sidan mycket väl ha personliga minnen av trettioåriga kriget.
Detta säger något om dilemmat för den redaktion som gjort urvalet till ”Historien om Sveriges” åttonde avsnitt. Det famnar mycket. Det sträcker sig över ett sekel som är oss både mycket fjärran och mycket nära. Det är mycket längesedan och samtidigt alldeles nyss.
Och det är ofattbart många tankespår och berättelser som ska trängas ihop på denna enda timme.
Det är exempelvis en rasande Ulrika Eleonora som dänger igen dörren. Det är en småfull kung Fredrik med jaktgevär. Det är Niklas Sahlgren och ostindiefararna. Det är Peter Forsskål och tryckfriheten. Det är en lagom bladig Bellman och en arg Ulla
Winblad. Det är merkantilismen. Det är encyklopedier och debatter. Det är gustavianska sprätthökar. Det är Eva Ekeblad och brännvinet. Det är Dalupproret och Polhem och finurliga maskiner.
Naturligtvis har man som tv-tittare emellanåt petimätriska invändningar? Var tog Anders Celsius och hans termometer vägen? Carl Wilhelm Scheele? Torbern Bergman? Anna Maria Lenngren? Bengt Lidner? Fredrik Henrik af Chapman? William Chambers?
Och varför envisas Sveriges Television med att genomgående ha alltför välputsade statister? Den tjocke och flaxige Gustav III skulle säkert ha varit mycket nöjd med hur han gestaltades på 2020-talet, men han hör ju trots allt inte till programmets målgrupp.
Men allt detta är randanmärkningar.
”Historien om Sveriges” åttonde avsnitt hinner med förvånansvärd effektivitet teckna det oerhört kuperade landskap av idéer som utgör 1700-talet. Linné får gestalta tidens vånda över att Bibelns världsförklaringar överensstämmer allt sämre med naturvetenskapens observationer. Forsskål blir med sin pamflett om de mänskliga friheterna upplysningens representant. Bellmans roll i Gustav III:S propagandaapparat manas fram. Det för eftervärlden ofta halvt obegripliga spelet mellan kungamakt, hattar, mössor, bönder, präster och ädlingar tecknas med imponerande tydliga linjer.
Ibland blir den pedagogiska ivern måhända för stor. Tittaren lär begripa Bellmans storhet utan att en historiker behöver framhålla att han ”trendar på Instagram”.
Men i gengäld är rekonstruktionerna fantastiska. Framför allt är de gustavianska fylleri- och festmiljöerna enastående: från de stockholmska källarkrogar där verklighetens Ulla Winblad är nattens drottning till konspiratörernas bal före mordet på Gustav III. Elegantast är den supéscen där Bellman sitter vid stearinljus med några officerare och sjunger Gustafs skål.
Det är faktiskt mästerligt. Även om kungarna – åtminstone en av dem – fortfarande är lite för tvålfagra är detta Historien om Sveriges hittills bästa avsnitt. SVT:S skål!
Den tjocke och flaxige Gustav III skulle säkert ha varit mycket nöjd med hur han gestaltades på 2020-talet, men han hör ju trots allt inte till programmets målgrupp.