Ddr-sverige går ständigt i repris
Tankesmedjan Timbro anser att man bör riva miljonprogram och återskapa småstadens skönhet. Men i städer över hela Sverige frodas miljonprogramsestetiken.
HP Ledare 30/1. Varför är nästan alla nya stadsdelar och bostadsområden som byggs så trista, ogästvänliga, ja till och med deprimerande? Varför rev man de trivsamma stadskärnorna vilka präglades av grönska, liv och rörelse och handel? Det är funderingar som ofta dyker upp i olika debattforum, på insändarsidor, i sociala medier och överallt där bostadspolitik diskuteras. Även den marknadsliberala tankesmedjan Timbro har engagerat sig i frågan.
I en aktuell rapport med namnet “Småstadens skönhet – riv Ddr-sverige” skriven av Jan Jörnmark, docent i ekonomisk historia vid Göteborgs universitet, har man genom att analysera sex kommuner – Bollnäs, Borlänge, Filipstad, Hultsfred, Söderhamn och Östra Göinge – på djupet, försökt utröna vilka konsekvenser de senaste decenniernas stadsbyggande haft för centrumutvecklingen.
Timbro ger dessutom råd om vilka reformer som är nödvändiga för att ta sig ur fulhetens och centrumdödens klor. I en debattartikel i Dagens Nyheter listar Jörnmark tillsammans med Timbros vd PM Nilsson och kommunpolitiker från två av de kommuner som granskats vad som bör göras för att vända utvecklingen.
För det första bör vi riva miljonprogramsbebyggelse av den typ som består av tröstlösa prefabhus i betong med låg byggstandard och stora renoveringsbehov. För det andra bör man återskapa centrumkärnorna som de var. Skönhet såväl som liv och rörelse är avgörande för städernas ekonomiska utveckling. För det tredje pekar Timbro på att det i högre grad måste gå att bygga vid vattnet. Något som innebär att strandskyddet bör anpassas till glesbygdens behov.
På många sätt är det kloka förslag. Om det finns en rimlig chans att förverkliga något som ens liknar en återgång till attraktivare stadskärnor och avgettoisering är däremot tveksamt.
I dessa tider av bostadsbrist är det få kommunpolitiker som vågar driva på för rivning. Om man jämnar områden som är präglade av socialt och ekonomiskt utanförskap vid marken måste det finnas ett alternativ där fattiga människor kan bo. Vem ska ta ansvar för det? Att bygga nytt är dyrt och även allmännyttan drivs i dag av höga krav på vinst.
Det mesta som byggs i städer runt om i Sverige är dessutom precis tvärtom mot vad Timbro efterfrågar. Det finns forskning som visar vad som skapar attraktivitet i en stad. Sådant som variation, grönska och en mänsklig skala. I dag vill varenda liten håla ha ett eget höghus. Eller i alla fall vill byggbolagen det och kommunpolitikerna hänger på. Solitärer växer fram som svampar i marken. Det som byggs ser dessutom likadant ut oavsett vad det ligger. Grått. Grått och grått. Glas och eventuellt lite trädetaljer för att skoja till det. Deprimerande men uppenbarligen lönsamt. I alla fall på kort sikt.
Att bygga vid vatten kan vara attraktivt. Men är det inte per automatik. Statarlängor på höjden blir inte särskilt mycket attraktivare för att de ligger vid vatten. Särskilt inte ur stadsbyggnadsperspektiv.
Om det ska gå att återskapa småstädernas skönhet kräver det modiga politiker som törs sätta ned foten mot såväl ivriga exploatörer som betongälskande arkitekter, samt kolleger som vill plocka snabba poäng genom att massproducera bostäder. Problemet ligger lika mycket i det som byggs i dag som i 1960- och 70-talens Ddr-arkitektur. Finns det tillräckligt många såna politiker? Tveksamt.
"Att bygga vid vatten kan vara attraktivt. Men är det inte per automatik.