De har paus från blod och amputationer
Vardagen består av skyttegravar, blod och amputationer. Men under en vecka får 100 ukrainska vårdarbetare en andningspaus i Sverige. – Jag är väldigt glad över att få släppa tankarna på kriget, säger läkaren Valeria Osadtjuk.
En del av Valeria Osadtjuks vardag på militärsjukhuset i Odessa är att förklara för soldaterna att det inte finns någon bot – eller ens lindring. Även om man överlever en granatexplosion kan hörseln vara permanent skadad.
– Tyvärr har de här patienterna skador som inte kan behandlas. Jag får förklara att du får lära dig att leva med det, säger öron-, näsa- och halsspecialisten.
Som militärläkare har Osadtjuk också gjort en vända till ett sjukhus nära fronten, där hon under tre månader så gott hon kunde lappade ihop skadade. Hon visar upp mobilbilder på en soldat där en kula gått in via kindbenet, och fastnat i näsan.
– Han märkte inte att han hade en kula där. Han hade väldig tur, för hade den hamnat lite högre upp hade han dött. Nu är han frisk, säger hon.
Patienterna hade splitterskador, förlorat lemmar eller skador från handeldvapen. Ofta behövde hon och kollegorna genomföra amputationer då tourniqueter, en slags tryckförband, suttit på för länge. Osadtjuk berättar att hon fysiskt inte är tillräckligt stark för sågandet och att hon i stället under ingreppen fick hålla fast patienterna.
Hon beskriver det som att hon går in i ett tunnelseende, trycker bort alla känslor och försöker att inte tänka.
– Man känner så klart att man förändrats, att man själv har posttraumatiska stressymptom, men man hinner inte fundera på det.
Under en vecka får hon och 100 ukrainska kollegor en andningspaus från krigets fasor. Genom stiftelsen Repower har de åkt på en veckas rehabiliteringsresa till Sverige. På programmet står uppvisningar och museibesök och programpunkter om att hantera psykisk stress.
Jurij Motsyks vardag är en evakueringsplats nära fronten. Han koordinerar tre grupper av vårdpersonal som transporterar skadade till punkten, där de stabiliseras, innan de skickas vidare bakåt för vård. Under besöket i Sverige har han fått reda på att hans grupp, som varit på permission, kallats tillbaka till fronten.
– Det känns lite sorgligt att de åker utan mig, men jag vet att de klarar sig.
Han är glad över att ha fått chansen att resa till Sverige.
– Många bränner ut sig under kriget. Jag hade inte förväntat mig att få komma hit. Att folk pratar med dig och frågar hur du mår, att de bryr sig, det är nytt för mig efter de här två åren, säger han.