Hon bytte renovering mot livet i Thailand
Vad är väl ett nytt kök? Inte mycket i jämförelse med att förverkliga sin dröm, tyckte Catrin Ferning. I september lämnade hon och sonen Trolle Halmstad för att utforska livet i flip-flops på Koh Lanta i Thailand. – Det är bland det bästa och bland det värsta jag har gjort, säger hon efter fyra månader på paradisön.
Alla har vi väl någon gång drömt oss bort till en vardag med kritvita stränder, palmer, ljummet turkost hav samt sol och värme. För de allra flesta stannar det vid just en dröm. När vi når Catrin Ferning är hon ute och går en långpromenad på en av stränderna på ön Koh Lanta i distriktet Krabi. Hon har avslutat ytterligare en arbetsdag på Lilla svenska skolan och klockan börjar närma sig kväll, men solen lyser fortfarande starkt och lite senare ska hon träffa vänner.
Livet i ”Lanta” skiljer sig med andra ord en aning mot en mörk januaritorsdag i Halmstad. Totalt kommer Catrin, 54, och Trolle, 15, tillbringaett knappt halvår i Thailand.
– Vi åker på utflykter under helgerna, hyr moped hela tiden, går ut och äter och hänger med kompisar, vi har även firat nyår här. Man sitter och äter med fötterna i sanden och så, säger Catrin och skrattar glatt.
– Det är verkligen så skönt som det låter.
Den största vinsten är dock all tid tillsammans med sin son, tillägger hon.
– Hemma går man omlott, här är det kvalitetstid i massor. Lycka!
Catrin Ferning har länge velat veta hur det är att jobba och bo utomlands.
– Det var därför jag åkte. Jag har haft den drömmen ett bra tag och nu är jag så pass gammal att jag inte kunde vänta längre.
Planen var att göra äventyret med sin dåvarande man redan för flera år sedan. Men livet kom emellan, sedan kom covid-19 och därefter en skilsmässa.
– Sedan satt jag och funderade på om det är så här livet ska vara? Det är som skjutdörrar, man vaknar och undrar: ”har jag inte levt den här dagen redan”? Då kände jag, ”nää, jag gör det”.
I egenskap av högstadielärare på Furulundsskolan sökte Catrin jobb på Lilla svenska skolan i Koh Lanta – och antogs. För att finansiera äventyret, som skulle vara i nära sex månader, krävdes dock mer kapital.
– När jag köpte en lägenhet för några år sedan så var räntorna låga och jag tog lite extra på lånet för jag tänkte att jag skulle renovera. Men så har pengarna legat där och skvalpat och vem behöver ett nytt kök, tänkte jag. Jag får nog leva upp pengarna i stället, skrattar Catrin.
– Jag bytte ut en renovering mot att uppleva det här i stället.
Den 22 september, under monsunsäsongen, landade Catrin och Trolle i Thailand. Omställningen – till ”manana manana” där det som inte hände i dag kanske händer i morgon och där saker som internet och ström kan komma och gå lite som det vill – var tidvis svår.
– Man är ganska inrutad hemifrån att allt bara funkar. Sedan är det vänner, familj, barn, barnbarn, det har funnits separationsångest, framför allt i början var det jobbigt, innan man hittade en vardag här. Då var det tufft.
Ganska snart hittade de dock både gemenskap, sociala sammanhang och en vardag.
– Vi bodde på ett ställe som heter Slow down och de som äger det, äger även vår skola. Det är som en stor fritidsgård, alla hänger här, både barn som vuxna. Det spelas volleyboll, det är padel, gym, pingis och det badas. Varje tisdag kväll är det quiz, det har varit spelkvällar på onsdagar, fredagar går man ut och lördagar är det karaoke.
På Lilla svenska skolan har Catrin en mellanstadieklass och Trolle går i nionde klass.
– Han stortrivs. Jättefina kompisar och jättefin klass.
Till hösten början han gymnasiet och betygen får han från sin hemskola.
– Det han gör här nere skickas hem till lärarna i Sverige. Så vi får ner planeringar och arbeten av hans lärare på Söndrumsskolan. De har varit helt fantastiska.
Catrin Ferning ser resan som en ”staycation”, att det är semester fast att hon jobbar.
– Men det är långa dagar och jättemycket jobb. Tror man något annat innan man åker hit så tror man fel. I Sverige har vi 35 timmar plus 10 timmar förtroendetid. Här har vi 40 timmar, så man är mer på arbetsplatsen här än vad man är hemma.
Efter att Expressen i december publicerade artikeln ”Thailandssvenskarnas bluff-skola”, där en skola bland annat avslöjas sakna tillstånd från thailändska departementet, har utlandsskolor hamnat i ropet. Catrin Ferning målar emellertid upp en positiv bild av Lilla svenska skolan i Koh Lanta.
– Eleverna jobbar precis lika mycket här nere, det är liksom ingen semester. De har samma timplan, allting. Det är inte hopp och lek, liksom. Dessutom är de bara tolv stycken i varje klass så det är skillnad.
Det är många svenskar som vill ta en ”thaimout”, men det är inte alla elever som får tillåtelse att gå på utlandsskolor.
– Hans rektor sade okej och det är vi fantastiskt tacksamma för. Annars hade vi inte kunnat åka. Man är beroende av att rektorer och kommuner släpper igenom barnen. De som åker ändå, utan tillstånd, riskerar ju vite.
Som lärare tjänare Catrin Ferning ungefär 45 000 thailändska bath, en ganska bra lön med inhemska mått mätt.
– Men det är drygt 13 000 svenska kronor, så det är nästan ingenting. Du måste ha sparat pengar, eller som jag då, bytt ut renoveringen och åker för dem i stället.
Maten är visserligen billig, men i många avseenden har Koh Lanta Sverigepriser, enligt Catrin.
– Det kostar lika mycket att hyra en padelbana eller gå på yoga som det gör hemma. Det är svenskar som hela den här ön bebos av, känns det som. Så man har tagit svensk verksamhet, svenska priser och applicerat det i Thailand, mer eller mindre.
I mars tar äventyret slut och Catrin och Trolle vänder åter till vardagen i Sverige.
– Det känns bra. Jag längtar efter mina barn och mitt barnbarn, säger Catrin som även har två vuxna barn utöver Trolle.
Det återstår visserligen många veckor, men har livet i Thailand motsvarat dina förväntningar?
– Det är bland det värsta och bästa jag har gjort. Det har varit ups and downs längs vägen. Saker som är lätta att lösa hemma är jättesvåra att lösa här, man har inte rätt kontakter och vet inte hur man ska fixa saker när det strular.
Skulle du göra om det?
– Jag vet inte. I så fall är jag nog sugen på kanske Spanien, där det är europeiska löner och kanske lättare att livnära sig.
– Men går man och funderar på något sådant här så vänta inte så länge som jag har gjort. Bara gör det! Jag tror ingen ångrar en sådan här sak.