Johan Hammerby: Stabil inledning utan större floppar eller toppar – tyvärr

Då var vi igång! Årets upplaga av Melodifestivalen kommer att bli unik på flera sätt. Bland annat så visste vi redan innan första deltävlingen att vi kommer att skicka en helt ny artist till Eurovision i maj. För första gången sedan 2009 har vi nämligen ingen tidigare vinnare med i startfältet. Även programledaren är ny. Carina Berg gjorde en väldigt stabil insats. Det var fint att börja med en sång om att man faktiskt får ha roligt även om världen brinner. Hon höll sedan en bra ton programmet igenom. Att Björn Gustafsson skulle dyka upp avslöjade Aftonbladet redan i höstas, men även om de inte hade gjort det så hade man kunnat räkna ut att han skulle vara med på ett hörn. Men det betyder inte att det inte blev bra. Det blev ett härligt triangeldrama när den gamle fotbollsspelaren Erik Berg, Carinas make, kom in på scen.

Att se A-teens på scen var också kul. Jag är i stort sett jämngammal med medlemmarna, och eftersom jag inte är nåt teen längre så är ju inte dem heller det. Men trots detta rörde de sig bra på scenen och det var kul att höra deras gamla låtar (som i de flesta fall är Abbas gamla låtar, men men).

Expertkommentarerna var också ett roligt inslag. Ronny Larsson brukar kunna säga ett sanningens ord om vad han tycker om tävlingen, så jag hoppas att han tillåts göra det även nu och inte blir för tillrättalagd.

Att vinnarrepriserna var tillbaka är bra, och roligt att de har hittat ett nytt upplägg för dem.

"Smash into pieces överraskningsfaktor från ifjol var borta. Nu visste vi vad vi hade att förvänta oss, och det fick vi.

Sådär. Nu har jag pratat om programledaren, statistik, mellanakterna och lite produktionstekniska detaljer. Men låtarna då? Ja, det är det som är grejen. Det var sex stabila låtar, alla bra i sin genre – men de stack inte ut. Det var ingen låt som jag känner att ”Wow, den förtjänar att åka till Malmö... från Malmö”. Smash into pieces var bäst, men låten var en direkt uppföljare på fjolårets megahit. Den var bra och årets låt var bra. Men överraskningsfaktorn från ifjol var borta. Nu visste vi vad vi hade att förvänta oss, och det fick vi.

Lisa Ajax hade en bra låt, bland annat skriven skriven av Jubël-killarna, och hon sjunger jättebra. Men återigen – den stack inte ut tillräckligt. Den var bra, men får den åka tillbaka till Malmö, via Solna? Jag vet inte.

Adam Woods sjöng jättebra, men låten var en sådan som brukar röstas vidare för att sedan glömmas bort när det vankas final. Men den kommer att gå varm på P4 och Rix FM i vår.

Samir & Viktor hade en mysig bromance-version av alla sina tidigare låtar. Det var samma som vi fått förut, och det var väl bra, men inget som stack ut heller.

Melina Borglowe hade en vacker mashup av Lisa Ekdahl och Laleh, men den lyfte aldrig.

Den enda som stack ut var egentligen Elisa Lindström. Men gammal hederlig Charlotte Perrelli-schlager så blev det lite fart på programmet. Hon förtjänade sin plats i andra chans... eh, förlåt, finalkvalet.

För att sammanfatta: Ett trevligt och stabilt program där överraskningarna lös med sin frånvaro. Men det hinner vi nog få. I år får vi en hel extra deltävling mot förut, och flera av de stora förhandsfavoriterna står fortfarande i boxarna och väntar på att få starta. Så jag är inte orolig över att vi får någon värdig låt att skicka till Malmö. Men inte från Malmö.