Skolinspektionen borde granska skolans styrning
Om vi vill se en förändring av skolans resultat måste styrningen utgå från de verkliga problemen, förutsättningarna för dem som arbetar i svensk skola. Det skriver Susanna Hanson och Pauline Broholm Lindberg apropå Isabella Waxegårds brev till ledarsidan, ”Dags för alla att förstå – det finns ingen skola för alla”, 9/1.
Skolinspektionen arbetar för att alla barn och elever ska få en likvärdig utbildning av god kvalitet utifrån antagandet att alla elever skulle lyckas i skolan om bara alla skolor följde lagar och regler.
Tänk om de har fel uppdrag? Tänk om utmaningarna i svensk skola behöver förstås på ett annat sätt?
Varför riktas allt fokus mot elevernas resultat och inte mot de strukturer, den styrning, som lett fram till dessa resultat.
Skolkommissionen som tillsattes 2015 på grund av svenska elevers vikande kunskapsresultat var tydlig i sina slutsatser. Utredning på utredning bekräftar det vi redan vet. Det är framförallt styrningen av svensk skola som brister.
I stället läggs både skulden och den ökande arbetsbelastningen på Sveriges lärare, rektorer och övrig personal i förskola och skola.
Lärare likt Isabella Waxegård (se brev till ledarsidan) lägger ner hela sin själ i sina försök att leva upp till skrivningarna i svensk skollag – att utbildningen ska främja alla elevers utveckling och lärande. Vi är två före detta förvaltningschefer och skolchefer som i våra roller haft det statliga uppdraget att biträda (hjälpa) de kommunala politikerna att följa det statliga uppdraget. Vi menar att de huvudsakliga problemen med den svenska skolan handlar om styrningen och går att sammanfatta i nedanstående punkter.
• I den statliga utredningen Statens ansvar för skolan – ett besluts- och kunskapsunderlag (SOU 2022:53) konstaterar utredarna att det finns en brist på symmetri mellan uppdrag och resurser eftersom staten sätter uppdraget och kommunen resurserna. Det är nog få som tror att skolan kommer att förstatligas med alla de konsekvenser det skulle innebära. Med största sannolikhet är vi fast i ett system där vi inte kommer att få uppleva att den som anger uppdraget och målen också tilldelar resurserna.
• Den negativa retoriken kring skolan och undervisningen tar aldrig slut. Tilliten till lärarna har inte ökat trots legitimationskrav, Skolinspektionens arbete och de ständiga revisionerna av skolan som förekommer på kommunnivå. De två senaste åren har det skett en tydlig minskning av antalet ansökningar till lärarutbildningarna. Vem är förvånad?
• Medarbetarenkäter i skolan brukar visa att personalen upplever att de har meningsfulla uppgifter men alldeles för tuffa arbetsvillkor. Höjd lön står oftast inte högst upp på önskelistan, däremot en dräglig arbetssituation med möjlighet till det som borde vara självklart, tid till planering och uppföljning av undervisningen.
• Det finns en övertro på hur mycket läroplanen styr verksamheten i förhållande till förutsättningarna för lärarens arbete. Alla lärare vittnar om hur viktigt det är att alla elever har en god läsförmåga och läsförståelse. De flesta skolor har under lång tid arbetat med att utveckla undervisningen vad gäller läsning och språkutveckling i skolans alla ämnen. Ändå har vi många elever som har stora utmaningar med sin läsning. Det handlar inte om att skrivningarna i läroplanen behöver bli tydligare i denna fråga, det handlar till stor del om att lärarna inte har de förutsättningar som krävs för att kunna ge alla elever den undervisning och träning de behöver.
• Oavsett regering har skolan överösts med reformer som inte bygger på vare sig beprövad erfarenhet eller vetenskaplig grund. Ytterst få av reformerna har följts upp och utvärderats på ett systematiskt sätt. Tvärt emot vad som krävs av skolans personal när det gäller deras undervisning. Sedan hösten 2022 har vi en ny läroplan som tagit mycket tid och resurser i anspråk för att genomföras. Nu anser Tidöpartierna att Sveriges lärare undervisar utifrån en felaktig syn på kunskap och har därför gett en särskild utredare uppdraget att utreda en ny läroplan. På vilket problem i lärarnas vardag är det lösningen?
• Oavsett regering så detaljstyr man skolan genom tillfälliga och riktade statsbidrag. Statsbidrag som många gånger bygger på goda intentioner från den nationella politiken men som inte underlättar för kommunernas skolnämnder att kunna lägga en mer långsiktig planering för skolans ekonomi.
• De flesta kommunala budgetar kräver en årligen återkommande effektivisering av verksamheterna på 1 till 2 procent. Samtidigt behöver barn och elever i dag mycket mer stöd och hjälp än för bara några år sedan. Isabella Waxegård beskriver i sin artikel hur orimliga krav det ställs på både vuxna och barn i skolan, hur tuffa förutsättningarna är för både barn och vuxna. Krav på effektivisering har funnits under mycket lång tid samtidigt som skolans uppdrag bara har vuxit.
• När man räknar på vad en skola kostar utifrån det statliga uppdraget och befintliga riktlinjer så är det lätt att konstatera att de flesta skolenheter är kraftigt underfinansierade. Lägg till osäkerheten med de tillfälliga statsbidragen, ständiga effektiviseringar och nu också inflationen och höjda priser på det mesta som skolor behöver köpa så är det lätt att förstå hur svårt det är för rektorer att planera sin verksamhet. Det gör att de många gånger inte kan behålla den lärartäthet som de egentligen anser krävs utan måste slå samman klasser och minska antalet lärare.
Oftast handlar det också om att rektor måste minska omfattningen på tjänsterna för de personalgrupper som lagstiftningen säger det ska finnas tillgång till på en skola som speciallärare, studie- och yrkesvägledare, specialpedagog, kurator, skolbibliotekarie, skolsköterska med flera. Detta leder till ohållbara tjänster för många i dessa yrkesgrupper. Det kan handla om att man får dela sin tid mellan flera skolor vilket försvårar samarbetet med övrig personal samt att man får ett kraftigt ökat elevantal att ta hand om. Detta leder till att personalen söker sig till någon annan skola där förutsättningarna är bättre.
• Den ovan beskrivna omsättningen på personal, som också innefattar rektorer, har en enorm påverkan på välmåendet hos eleverna och arbetsmiljön för personalen samt naturligtvis på kvaliteten i undervisningen och möjligheterna för eleverna att nå sina mål. Fråga vilken elev, lärare, rektor eller förälder som helst.
• Så länge den statliga och kommunala styrningen bygger på logiken att det är lagstiftning, planer, inspektioner, revisioner och statsbidrag som skapar kvalitet i verksamheten så kommer vi inte att få den utveckling som alla vill se. Vi menar inte att vi tror på en kravlös skola, tvärtom, men alla som har baskunskaper i ledarskap vet att det också behövs tillit till professionen samt en arbetsverklighet som är hanterbar.
Om vi vill se en verklig förändring av resultaten i svensk skola krävs att den nationella politiken och skolmyndigheterna, exempelvis Skolinspektionen, riktar sitt fokus mot hela styrkedjan, inte bara mot att leta fel i verksamheterna. Analysen och styrningen måste utgå från de verkliga problemen, förutsättningarna för dem som arbetar i svensk skola, inte från en tänkt idé om hur det borde fungera. Skolan behöver en stödkedja, inte styrkedja.
För det krävs följande:
• En över partigränserna gemensamt beslutad skolpolitik som sträcker sig över flera år och som ger skolan en tydlig riktning men inte detaljstyr.
• En samlad (stat och kommun) och förutsägbar finansiering som skapar rimliga planeringsförutsättningar för nämnder och rektorer och som har samma ambitionsnivå som de läroplaner- och kursplaner som styr arbetet i skolan.
• Att lokala politiska skolnämnder, skolornas personal, rektorer och övrig skolledning ges friheten att utifrån en tydlig riktning för svensk skola, och med utgångspunkt i alla barns rätt till utbildning och välmående, planera verksamheten utifrån lokala förutsättningar.
Om vi fortsätter på den nu inslagna vägen kan vi konstatera att tusentals barn och elever kommer att offras medan experimenterandet med skolans styrning fortgår.