En avreglerad marknad löser inte bostadsproblemen
Ett införande av marknadshyra skulle inte lösa de stora problem som vi i dag ser på bostadsmarknaden. Däremot skulle det chockhöja hyrorna och försämra konsumentskyddet. Det skriver företrädare för Hyresgästföreningen.
HP debatt 10/2. När debatten om marknadshyror har tagit fart igen är det dags att skingra myterna kring hyresmarknaden. I en ny rapport visar Hyresgästföreningen att avreglering inte leder till en fungerande bostadsmarknad. Ett lands bostadsframgångar ligger snarare i en sammanhållen politik, från finansiering till markförsörjning och skatter. Argumenten som används i den svenska debatten är bara svepskäl från de som inte vill ta tag i de verkliga problemen på bostadsmarknaden.
Politiken måste hela tiden göra avvägningar mellan individers intressen och effektiviteten för samhällsstrukturen. I bostadspolitiken handlar denna avvägning om å ena sidan de boendes trygghet och å andra sidan marknadens effektivitet. Många som argumenterar för att införa marknadshyra i Sverige menar på att införandet av detta skulle lösa bostadsmarknadens problem och därför också leda till förbättringar för alla boende.
Det är inte sant.
Vi har i vår senaste rapport ”Fem myter om hyresreglering” undersökt hur elva länder presterar vad gäller den privata hyresmarknadens storlek och lönsamhet, dess byggtakt, de boendes rörlighet och nyttjandet av beståndet. I den svenska debatten påstås ofta att hyresreglering leder till att Sverige har ett sämre resultat än jämförbara länder på samtliga områden. Dessa argument som ofta används som “sanningar” kan vi nu avfärda som myter.
Genom att jämföra länder med olika grad av hyresreglering, från marknadshyra till stark reglering, kan vi visa att problemen på den svenska bostadsmarknaden inte löses med avreglering. Andra faktorer spelar en mycket större roll. Tittar vi exempelvis på nyproduktionstakten ser vi att Österrike och Finland presterat bäst, medan Sverige och England intar bottenpositioner – ett resultat som inte kan förklaras genom graden av hyresreglering.
Här blir det tydligt att Österrike och Finlands sammanhållna bostadspolitik, med statlig finansiering, strategisk markförsörjning och skattepolitik, ger ett bättre utfall än Sverige som satsar lite, och i huvudsak på ägt boende.
Eller än England som satsar på konsumentstöd men ytterst lite på byggande.
I många fall går den skarpaste skiljelinjen inte mellan olika grader av reglering, utan mellan ägt och hyrt boende. Hushåll som äger den egna bostaden bor generellt sett större, flyttar mer sällan och kan över tid samtidigt ha förhållandevis låga kostnader jämfört med hyresgäster. När problemen på den svenska bostadsmarknaden diskuteras är det trots det nästan uteslutande det hyrda boendet som hålls fram som dysfunktionellt och i behov av förändring.
I ett hyresförhållande är hyresgästen alltid den svagare parten, vilket ställer stora krav på att lagstiftningen utformas på ett sätt som skyddar konsumenten. Något som är ännu viktigare i tider med stor bostadsbrist. Detta är vad som menas när vi pratar om hyresreglering. Den som vill ändra på maktbalansen till förmån för fastighetsägaren måste ha goda skäl till det. Vår genomgång visar att det saknas sådana skäl.
Ett införande av marknadshyra skulle inte lösa de stora problem som vi i dag ser på bostadsmarknaden. Däremot skulle det chockhöja hyrorna och försämra konsumentskyddet, vilket skulle slå hårt mot familjer, pensionärer och ensamstående.
Debatten om hyressättningen har under en allt för lång tid kommit i vägen för en seriös diskussion om våra bostadspolitiska utmaningar. När avregleringens påstådda effekter avfärdats som myter återstår att ta tag i de problem som verkligen hindrar Sverige från att ha en fungerande bostadsförsörjning.