Regeringen önsketänker kring kriminalvården
En alltför snabb utbyggnad av fängelseplatser riskerar allvarliga effekter, inte minst som arbetsmiljöproblem för anställda inom kriminalvården.
HP Ledare 13/2. Lås in dem och släng bort nyckeln verkar vara regeringens melodi när det gäller kriminalvården. Eller är justitieminister Gunnar Strömmer (M) rentav inspirerad av politiken i El Salvador, där den närmast enväldige president Bukele far fram med hårdhandskarna mot de kriminella. Fängelserna är fulla, men rättssäkerheten ekar tomt. Så illa kan det knappast bli i Sverige.
Men det är ändå relevant att fundera över vart vi är på väg när man hör att antalet fängelseplatser ska trefaldigas till 2033, från dagens 9 000 till 27 000. Enligt Kriminalvårdens beräkningar riskerar antalet fångar då vara 35 000 (SVT Aktuellt 6/2).
Redan i dag börjar den hårdföra politiken märkas ute på landets fängelser. Trängseln ökar och fångarna tvingas dela cell. Inte så konstigt då att larmen om bråk och oro på fängelserna duggar tätt (DN 5/2). Någon vård blir svår att bedriva, trots att det är vad Kriminalvården ska försöka göra. I stället tvingas personalen släcka bränder i både bildlig och bokstavlig bemärkelse.
Det kan lätt bli en ond cirkel. För det är inte bara att låsa in alla kriminella i fängelser, det ska ju till personal att bevaka dem och förhoppningsvis vårda dem också. Om arbetsmiljön blir bristfällig eller rentav farlig är det knappast ett yrke som lockar till sig rätt sorts personer.
Det är uppenbart att regeringen önsketänker kring den kraftiga utbyggnaden, ordet växtvärk är alltför lindrigt för att beskriva situationen. Alltför hårda tag riskerar att slå tillbaka. Även om regeringen gör allt för att höja straffen och ta bort den befintliga praxisen med frigivning efter två tredjedelar av tiden måste fångarna förr eller senare släppas ut i samhället igen. Risken är då uppenbar att de snarare är farligare än innan de dömdes.
Att bygga nya fängelser låter sig inte heller göras i en handvändning. Det ska följa den kommunala planprocessen, vilket ofta innebär åratal av planering. Sannolikt kommer även protester från närboende, ”not-in-my-backyard”-fenomenet, vilket med säkerhet innebär överklaganden. Själva byggandet tar också några år, så tidsoptimismen är uppenbar.
Det går inte att önsketänka sig till en snabb förändring i ett rättssamhälle, men regeringen verkar beredd att gena i kurvorna för att uppnå sitt mål.
Tillsammans med SD har regeringen låst fast sig vid hårdhandskarna till vilket pris som helst. Det tydliggjordes i en debatt mellan två poliser med politiskt engagemang i SVT:S Aktuellt (6/2). Den moderata riksdagsledamoten Fredrik Kärrholm företrädde den hårda sidan gentemot den tidigare Mp-riksdagsledamoten Martin Marmgren. Det gick att tolka Kärrholm som att det närmast är ett självändamål att höja straffen och låsa in brottslingarna så länge som möjligt. Han tog i princip inte ordet vård i sin mun, vilket i stället Marmgren tryckte på.
Om Sverige inte ska bli en stat av El Salvadors kaliber är det bäst att rättssäkerheten värnas. Då behövs också vård och rehabilitering för att på sikt få grovt kriminella att slå in på den rätta vägen.
Straffverket, som Sd-ledaren ville döpa om Kriminalvården till, får inte vara vägen för att straffa fångarna. Då har vi snart ett antal fullständigt omänskliga fängelser som omöjliggör för dömda att byta bana.
"Om Sverige inte ska bli en stat av El Salvadors kaliber är det bäst att rättssäkerheten värnas.