Rosanna flydde mormonerna – fick inte leva som lesbisk
Som lesbisk mormon förväntades Rosanna Rönndahl, 38, förtrycka sin sexualitet och gifta sig med en man. Hon förlikade sig med tanken – tills något oväntat hände när hon bad. Nu vill hon berätta om avhoppet och vad det kostat henne. – De ska inte få komma undan med hur de pajat mig.
En tonårig Rosanna Rönndahl sitter på knä i sitt flickrum. Ögonen är slutna, händerna knäppta mot sängkanten.
Det är inte hennes första bön om uppenbarelsen, men kanske den mest intensiva, för nu är hon trött på att tvivla.
Som medlem i Jesu Kristi kyrka av den sista dagars heliga, mer känd som mormonkyrkan, förväntas hon någon gång få en uppenbarelse om att deras doktrin faktiskt är sann. Känna det i hjärtat och inte tro bara för att föräldrarna sagt åt en.
I ärlighetens namn har Rosanna Rönndahl alltid haft svårt att förstå vissa delar, och med åren har pusslet blivit allt svårare att få ihop. Svaren finns dock i religionen, det är hon övertygad om.
Så hon kniper igen ögonen, riktar all tankekraft mot Gud och ber om ”den där känslan”.
Men i stället blir det tvärtom. – Plötsligt säger någonting inom mig: Spring. Bara spring.
– Jag blev helt chockad. Jag trodde ju att den jävla känslan skulle komma, så att jag kunde släppa allt det där andra.
Av en slump hamnade jag jämte Rosanna Rönndahl på en 40-årsfest. Vi kom snart in på familj och relationer, varpå Rosanna liksom i förbifarten nämnde att hon var en mormonavhoppare.
Jag hade just skrivit klart ett reportage om kyrkans vänliga missionärer och blev eld och lågor. Vad intressant med någon som har hennes perspektiv!
– Eller... Förlåt, det kanske är känsligt?
Men Rosanna Rönndahl bara skrattade. Är det något hon vill göra, så är det att berätta.
– Jag har vuxit upp med kyrkan, vet hur de funkar och vilken skada de kan göra. De har pajat mig och det vill jag inte att de ska få komma undan med.
Inom Jesu Kristi kyrka är könsrollerna traditionella. Exempelvis spelade de dåliga skolbetygen ingen roll för Rosanna Rönndahl eftersom hon ändå, liksom sin mamma, förväntades bli hemmafru.
Som liten träffade hon sällan andra barn, dels då hon och hennes syskon inte behövde dagis och dels då kyrkans medlemmar helst inte skulle umgås med icke-mormoner.
– Vi träffade folk utanför familjen och kyrkan första gången när vi började lekis. Och då blev jag direkt kär i en tjej, säger Rosanna Rönndahl.
Jesu Kristi kyrka hymlar inte med sin syn på samkönad kärlek. Av deras hemsida framgår att homosexualitet inte ses som en synd, men att de ”motsätter sig homosexuellt beteende”. M. Russell Ballard, en högt uppsatt ledare, har sagt att ”även om människor inte väljer att ha sådan dragning, väljer de hur de ska reagera på den.”
– Man får ju inte tänka syndiga tankar heller, så jag fick inte ens tänka på att jag var flata, säger Rosanna Rönndahl.
I stället infann sig en dyster acceptans för att hon skulle följa kyrkans lära, alltså gifta sig med en man och skaffa barn. Fantasierna om, och känslorna för, andra tjejer infann sig förstås ändå – ofta med skuld och skam i släptåg.
Rosanna Rönndahl har nära till galghumor och säger att det har krävts för att stå ut. Hon utstrålar också optimism, eller möjligtvis är det kämparglöd. Hur som helst är det ofta en påtaglig skillnad mellan vad hon berättar och hur hon berättar det.
– Jag har varit självmordsbenägen halva mitt liv, säger hon som om vi pratar väder.
– Eftersom jag inte var bra, enligt kyrkan.
Hon var 19 år dagen då allt brast, när hon bad om en uppenbarelse men i stället hörde en inre röst som sa ”spring”. Rosanna bestämde sig för att lämna kyrkan men också för att berätta öppet om sin läggning. Två enorma livsval som drev på varandra.
En kaotisk tid följde. Föräldrarna anklagade henne för att förstöra familjen och tyckte att hon spred ”gaypropaganda”.
Syskonen reagerade främst med rädsla. Familjen är central inom Jesu Kristi kyrka och medlemmarna tror att familjer som lever rätt får fortsätta vara tillsammans efter döden. Det hade ju Rosanna förstört nu.
Trots deras starka band valde Rosanna att distansera sig från föräldrarna.
– Det var skitjobbigt. Varje gång jag hade träffat dem var jag ett vrak.
– Jag hade ju panik över att de inte kunde övertalas att gå ur kyrkan. Jag visste att den inte var sann – lika mycket som de visste att den var det.
I samma veva började hon googla mormonismen, något som inte var tillåtet som medlem. Hon läste på och plöjde dokumentärer.
– Jag fattade att jag hade levt i en lögn. De hade snott mitt liv!
Bland annat läste hon att kyrkans grundare Joseph Smith suttit i fängelse för att ha brukat häxkonst innefattande två magiska stenar och en hatt. Samma ”häxkonst” som han senare ska ha använt för att översätta skrifterna från profeten Mormon. Hon läste också att Joseph Smith ska ha haft många fruar, inte en som hon lärt sig.
Kan du ha haft otur med vilka människor du haft runt dig, snarare än att kyrkan i sig är dålig?
– Såklart inte. Har jag haft otur i hela mitt liv då, med alla? Jag har ju varit på alla konferenser, ungdomsresor... Allt sånt.
Rosanna Rönndahl plockar fram en liten turkos, fyrkantig väska med blommigt mönster. Det är en så kallad skriftväska hon fick som barn.
Hon tar ut ett tummat exemplar av Mormons bok med hjärtan och stjärnor klistrade på pärmen.
– Ni kanske blir illa till mods av detta... Men så här tror mormonerna att svarta blev till, säger hon och börjar bläddra.
”Han lät förbannelsen komma över dem, en svår förbannelse för deras ondskas skull (...) Och eftersom de var vita och mycket fagra och behagfulla lät herren Gud dem få en mörk hud, för att de inte skulle vara tilltalande för mitt folk. (...) Och på grund av den förbannelse som vilade på dem blev de ett lättjefullt folk fulla av svek och förslagenhet”.
Rosanna Rönndahl tittar upp. – Att vara svart är alltså en förbannelse över ett folk som levde syndigt, och för att man inte skulle beblanda sig med syndens folk så gjorde Gud det lätt att se vilka de är, säger hon.
– Så tror mormonerna.
Hon slår bestämt ihop boken. Insikterna kring religionen och uppbrottet från familjen accelererade Rosannas psykiska ohälsa. Efter ett allvarligt självmordsförsök lades hon in på en stängd psykiatrisk avdelning, men varken elchocker eller tung medicinering hade någon större effekt på hennes svåra depression.
I dag, tio år senare, är hon sjukskriven men mår bättre. En förklaring är duktiga terapeuter, en annan att hon blivit äldre. Dessutom är relationen till föräldrarna reparerad. De är kvar i kyrkan men meningsskiljaktigheterna är inte längre ett problem.
– Vi har jättebra kontakt och äls
kar varandra väldigt mycket. Jag är stolt över min familj.
Den queera gemenskapen har också betytt mycket. Det var via den som Rosanna Rönndahl hamnade i Göteborg.
– Jag hade ett helt flatgäng här som tog hand om mig, de var lite som mammor. De visste att jag var mormon och rädd nyflata, fast jag var alldeles för gammal för det egentligen.
22 år gammal gick hon formellt ur Jesu kristi kyrka av den sista heliga. Hennes föräldrar var på besök i Göteborg och till deras stora förvåning ville dottern följa med när det åkte på gudstjänst.
Rosanna var på ett strålande humör där hon satt i baksätet. Först när de var framme, och hon bad om hjälp med att hitta biskopen, förstod föräldrarna varför dottern gjort dem sällskap.
– Jag glömde bara att säga det, jag var så glad och uppe i att jag skulle gå ur, säger Rosanna.
Föräldrarnas ryggradsreflex var inte direkt välvillig, men vid det här laget visste de att dottern hade bestämt sig. Dessutom var de också nyfikna.
– De hade ju aldrig sett hur det går till, så de bad att få följa med in till biskopen.
Jesu kristi kyrka i Utby är en ljus, kantig stenbyggnad placerad på en kulle med vidsträckt utsikt. Som vanligt hos mormonerna finns här inga kors eftersom kyrkan inte vill fokusera på Jesus som död.
Rosanna Rönndahl och hennes föräldrar klev in korridoren innanför huvudingången och fortsatte till ett rum längst ner.
Hos biskopen var processen förvånansvärt enkel. Han tog fram ett blankt papper och bad Rosanna skriva ungefär ”härmed går jag Rosanna Rönndahl ur kyrkan” och därefter signera.
På vägen ut gick hon med lätta steg, fri från skuld och skam och säker på sin sak.
– Det kändes bra. Jag ville bort från allt det där, och de skulle fan inte ha mitt namn registrerat.
Alexandra Tittus är kommunikationsansvarig för Jesu Kristi kyrka av den sista dagars heliga i Västsverige. Under vårt samtal formulerar hon om sig flera gånger.
Tittus menar att uppdelningen man/kvinna är av Gud given, medan förekomsten av homosexualitet inte går att förklara.
– Många lever med olika fysiska utmaningar, det har vi inte heller någon förklaring till. Men vi vet att det finns ett större perspektiv, att den här kroppen är någonting vi lever med och att vår existens på jorden egentligen är att lära oss hantera den här kroppen, säger hon.
Blir man inte olycklig av att inte få leva ut sin sexualitet?
– Det beror på ens perspektiv. Om man tror på Gud och hans lagar och litar på att han har det bästa för ögonen för en, så kan man också vila i att det kommer bli bra.
Enligt Alexandra Tittus behöver i princip alla arbeta på något i sin person. Det betyder inte att människan i sig inte accepteras.
– Men givetvis är det jättesvårt med homosexualitet. Det är kanske vår tids största utmaning, för det har aldrig varit så utbrett tidigare. Det är svårt för samhället, för organisationer, för familjer, ja överallt egentligen, säger hon.
– Men det ändrar inte på att Gud har satt sina lagar, och vi tror att de är eviga.
Det som står i boken är sant?
– Ja.
Det står ju också att svart hudfärg är ett straff?
– Som vi tolkar det så har det i huvudsak med folkets andliga tillstånd att göra: De vände sig bort från Gud och hängav sig till mörker och bort från ljus – ett andligt mörker som också syntes på dem, säger Alexandra Tittus.
Det är utstrålning som avses, inte hudfärg?
– Ja. Det handlar inte om individers hudfärg utan snarare om deras inställning till Gud. Vi har också i dag uttryckssätt där vi säger att det vilar något mörkt över en person.
Alexandra Tittus medger att de aktuella styckena historiskt har tolkats annorlunda, särskilt i en amerikansk kontext.
– Man har nog dragit en del felaktiga slutsatser i kyrkans historia, med all säkerhet färgat av den tid kyrkan upprättades. Men vi tror ju på fortlöpande uppenbarelser och lär oss undan för undan, allt eftersom vi är mogna att förstå saker och ting.