LRF:S ordförande försvarar EU:S hårt kritiserade jordbrukspolitik
I Tyskland och Frankrike har arga bönder blockerat vägar och demonstrerat i veckor. Jordbruksstödet är EU:S största utgiftspost och en ständig källa till konflikt. Nu talar allt fler om att det måste göras om i grunden. – Den europeiska jordbrukspolitiken har varit utskälld, inte minst i Sverige. Men jag skulle säga att den varit en succé, säger LRF:S ordförande Palle Borgström.
Palle Borgström bjuder på kaffe med skummad opastöriserad mjölk från den egna gården. I ladugården går 150 mjölkkor. När han och brodern byggde upp verksamheten för 20 år sedan var det dubbelt så många kor som på en svensk snittgård.
Nu är det snarare i närheten av genomsnittet. Så har utvecklingen sett ut sedan Sverige blev en del av EU – gårdarna har blivit större och färre.
Ett par kor närmar sig nyfiket Lrf-ordföranden när han är ute och tittar till kalvarna. Lugn och stillhet råder. Vi är långt från Bryssel, där uppretade bönder i samma ögonblick tänder eld på höbalar, och Frankrike där motorvägarna är blockerade av lastbilar.
Därmed inte sagt att allt är frid och fröjd bland de svenska bönderna.
Jordbruksstödet är EU:S största budgetpost. Varje år betalas 620 miljarder kronor ut i stöd till unionens lantbrukare. Samtidigt pressar ökade kostnader och ett krångligt regelverk jordbrukarna.
Inte minst de senaste tre-fyra åren har varit tunga. Pandemin förstörde leverantörskedjorna. Kriget i Ukraina gjorde allt dyrare – för svenska bönder steg kostnaderna för gödning, bränsle, el och soja med 10 miljarder kronor. Sedan kom sommaren 2023, med torka och regn, som gjorde att skördarna blev både små och dåliga. Parallellt med allt annat skenade räntekostnaderna.
– Dessutom finns det stor irritation över regelverk, både de nationella och de som kommer från EU, och som de sista åren blivit mer detaljerade och svåra att leva upp till, säger Palle Borgström.
På vilket sätt?
– Det kan handla om tidpunkt när man får sprida gödsel, vilka grödor man får odla efter varandra, hur stor andel en gröda får ha av den totala arealen. Just ett sånt här år, då det regnar så mycket, ställer det till det ännu mer.
Den här gången började protestvågen i Tyskland, där regeringen plötsligt lade fram ett förlag om att ta bort återbetalning av dieselskatt till bönder. Totalt handlar det om omkring en miljard euro i förlorade pengar för jordbrukarna.
Oron spred sig till Frankrike, där jordbrukarna bland mycket annat är emot att EU planerar att teckna ett handelsavtal med Sydamerika –och där protektionistiska franska bönder såg framför sig att billigt kött och socker skulle konkurrera ut inhemska varor. Och i Rumänien pressas bönderna av att ukrainskt spannmål tar upp all plats i exporthamnarna och att priserna faller.
Under slutet av förra veckan eskalerade protesterna när bönder eldade upp höbalar och rev en staty i Bryssel.
– Det gick lite över styr. Protester som förstör på det sättet riskerar att skada förtroendet för oss bönder.
Hur går diskussionerna bland svenska bönder?
– Det finns enstaka i Sverige som tycker att vi borde gå ut och demonstrera, men av olika skäl så vore det inte speciellt klokt för tillfället.
Varför?
– Vi delar många av de problem man protesterar mot i andra länder, som den tunga regelbördan och minskad lönsamhet, men jag vågar påstå att vi har en bättre relation med svenska beslutsfattare och de har också gjort en del åtgärder och lagt förslag som är bra för jordbruket.
Redan före det att protesterna bröt ut var jordbrukspolitiken ett hett ämne bland politikerna i Bryssel, konstaterar Eu-parlamentarikern Emma Wiesner (C).
En anledning är diskussionerna om ett ukrainskt medlemskap. Den stödperiod som ska förhandlas fram under nästa mandatperiod sträcker sig fram till 2034 – och det finns starka krafter som jobbar för att Ukraina ska vara medlem före det.
Problemet: Landet skulle sluka minst en fjärdedel av alla pengar, så som stödsystemet är upplagt i dag.
– Det säger sig självt att det inte håller. Alla som jobbar med de här frågorna här nere är medvetna om att det kommer att behövas en omstrukturering av jordbrukspolitiken, säger Emma Wiesner.
Den stora delen av EU:S jordbruksstöd betalas ut i det som kallas gårdsstöd och som bygger helt på hur många areal en lantbrukare har. Ukrainas jordbruksmark är enorm. Och jordbruksföretagen gigantiska.
Medan medelarealen för ett jordbruk i EU är 17 hektar är den ungefär 1 000 hektar i Ukraina. Och det finns företag upp emot 200 000 hektar – det är mer än halva Dalsland.
– Ett av de största ägs av en saudisk kapitalfond, ett annat av en amerikansk investeringsfond. Det kommer inte europeiska skattebetalare vara intresserade av att skicka pengar till, konstaterar Palle Borgström.
Den stora frågan politikerna måste lösa under de kommande förhandlingarna är hur man ska hantera detta. En tanke som lyfts är att sätta ett tak på hur mycket en enskild gård ska kunna få i stöd. En annan är att Ukraina ska fasas in i systemet efter hand.
– Men det kan också man ha synpunkter på. Vi vill ju att de ska bli fullvärdiga medlemmar, säger Emma Wiesner.
EU:S jordbruksstöd har varit med ända sedan unionen bildades. Då var situationen en helt annat än i dag. Kontinenten var inte självförsörjande på livsmedel och bönderna behövde stöd för att bygga upp det som förstörts i andra världskriget.
Stödet har visserligen förändrats över tid och minskat i andel av EU:S totala budget – från omkring 70 procent till 30. Men samtidigt har man byggt upp en modell som de europeiska jordbruken är beroende av. Just därför är den svår att förändra, konstaterar Eu-parlamentarikern Jessica Polfjärd (M).
– Det är märkligt att man kan få
stöd för areal och inte för vad man producerar. Men jag tror att det är viktigt att man gör förändringar försiktigt, för det måste ju finnas en trygghet i att man har finansiering, säger hon.
Av de totalt 620 miljarder kronor som delas ut i stöd under ett år landar 10 miljarder kronor hos svenska bönder. Något förenklat kan man säga att de pengarna innebär skillnaden mellan att överhuvudtaget få lön eller ej för en genomsnittlig svensk lantbrukare.
Palle Borgström säger att man kan ha olika uppfattning om huruvida det är mycket eller lite. Eftersom de allra flesta politikområdena inte är en fråga för EU, utan för respektive land är det inte konstigt att ett av de få områden unionen jobbar med är störst.
– Om man summerar medlemsstaternas kulturbudgetar så är de större än vad man lägger på jordbrukspolitik. Därmed inte sagt att kultur är oviktigt, men det sätter jordbrukspolitiken i ett lite annat ljus.
Han konstaterar att EU:S jordbrukspolitik varit utskälld i perioder, inte minst i Sverige.
– Men jag skulle säga att den varit en succé. Det har också gynnat svenska konsumenter – i dag lägger svensken 10 procent av sin disponibla inkomst på mat, innan låg den siffran på 30 procent. När den gemensamma jordbrukspolitiken infördes var Europa nettoimportör, nu exporterar vi.
Men samtidigt: Hade man inte konsumenterna kunna betala det maten kostar i stället för att man delar ut stöd till jordbrukarna?
– Det finns många lantbrukare som tycker att det hade varit det bästa, att slippa politisk inblandning och slippa regleringar. Det kan vara en spännande tanke.
Men det finns en baksida, säger han. Av varje krona en kund lägger på matvaror i butiken når ungefär 10 öre bonden. Resten försvinner längs vägen.
Alltså skulle de 10 miljarder kronor bönderna få i stöd kosta 100 miljarder kronor för kunderna i butiken, resonerar Palle Borgström.
– Så det kanske inte är så dumt för kunderna att få betala det via skatten ändå.
När den stödperiod som sträcker sig fram till 2027 förhandlades fram ändrades inriktningen något, så att gårdsstödet minskade och pengarna för klimatåtgärder ökade. En vanlig uppfattning är att den avgående Eu-kommissionen ville se en fortsättning i den riktningen, men att den senaste tidens protester väckt en oro bland det politiska toppskiktet.
För ett par veckor sedan bjöd kommissionens ordförande Ursula von der Leyen in branschen till en strategisk dialog för att dra upp riktlinjerna för framtiden tillsammans med lantbrukarna.
Vad det kommer att mynna ut i är oklart. Men Eu-parlamentarikern Emma Wiesner säger att det bästa vore om jordbruket på sikt kan stå mer på egna ben.
– Bönder vill inte vara bidragstagare. Men med den verklighet vi lever i är det för tidigt att prata om drastiskt minskade stödnivåer.