Katterna räddade Marie från arbetslöshet och missbruk
Hon var fast i missbruk och dåligt psykiskt mående. Men efter över 30 års arbetslöshet hittade Marie Holmqvist sin plats på Purrfect Café – där hemlösa katter håller besökarna sällskap. – Att få jobba här är verkligen en dröm.
Hon hade i princip tappat hoppet. Efter många års alkoholmissbruk trodde inte Marie Holmqvist, 52, att hon skulle kunna få ett riktigt jobb igen. Men så fick hon höra talas om Purrfect Café där hemlösa katter erbjuds ett tillfälligt hem.
– Min kontaktperson på arbetsmarknadsenheten visste att jag är kattokig. Han gillar också katter och kände till detta ställe. Jag blev eld och lågor! ”Dit ska vi gå och fråga om jag kan få arbetsträna”, sa jag. Jag hade varit på kattkaféer tidigare, i England och Polen, men jag visste inte att det fanns ett i Göteborg.
På en av sofforna i kafélokalen slumrar spräckliga Rio. Tvärs över rummet kikar vitfluffiga Maja fram ur en koja.
– Jag började arbetsträna här i januari 2022. Förra året blev jag anställd. Det kändes stort! Någonstans tror jag att jag hade räknat ut mig själv. Jag tänkte ”det kommer bli praktikplats på praktikplats, men aldrig ett riktigt jobb”.
Marie lutar sig tillbaka och berättar sedan att senast hon hade ett jobb var 1989. När hon förlorade det föll hon in i ett långvarigt alkoholmissbruk.
– Jag har egentligen alltid druckit för mycket, festade på helgerna och det blev ofta stökigt. Jag ballade jämt ur. När jag förlorade jobbet gick det helt överstyr. Då drack jag varje dag, konstant.
Att dricka var ett effektivt sätt att stänga av ångesten för stunden, säger hon. Men efter tre-fyra år började hon inse att det inte fungerade.
– Det är ganska slitsamt att dricka på det sättet. Jag erbjöds att åka på behandling frivilligt och tog den chansen. Det var jättebra på behandlingshemmet men utslussningen var sämre. Jag fick ingen stöttning alls och återföll i missbruk. Efter det
åkte jag länge in och ut på psyk och de sa att jag var ett hopplöst fall.
Först när Marie, för omkring fem år sedan, kom i kontakt med Göteborgs stads behandlingsgrupp och började gå i samtalsterapi skedde en form av vändning.
– Där kändes det som om jag äntligen fick rätt hjälp. Jag blev behandlad som en människa och upplevde aldrig att någon dömde mig, trots att jag tog återfall. Vid den tiden fick jag även kontakt med psykiatrin igen. För första gången gjordes en ordentlig utredning och jag diagnostiserades med bland annat posttraumatiskt stressyndrom, säger Marie.
Numera är det katterna och jobbet på kattkaféet som motiverar Marie och får henne att må bra. Hon klappar Rio lite och konstaterar:
– Jag har ett jobb, ett ansvar, då kan man inte balla ur. Ett sammanhang, en plats att gå till – det betyder mycket. Det känns så himla värdefullt att få hjälpa katterna, men även människorna som kommer hit. Ibland tar vi emot besök från äldreboenden. De flesta som kommer har haft katt tidigare och det är så kul att se deras glädje.
Eftersom det finns en regel på kaféet att det alltid måste vara lugnt, för katternas skull, har det blivit en plats där även många med npfdiagnos trivs, förklarar Marie.
– Har man en dålig dag och känner sig less… det bara rinner av en när man går in här. Det är så himla skönt!
Ibland när hon jobbar kväll och har gjort allt färdigt sätter sig Marie en stund hos katterna innan hon beger sig hemåt.
– Det är oftast helt tyst. Någon katt kommer och lägger sig i knät och myser. Det är verkligen att tanka energi för mig. Man laddar batterierna. Det som kan vara lite jobbigt är när katter flyttar härifrån. Det känns ofta sorgligt även om vi vet att de kommer till bra hem. Vissa fastnar mer. Vi hade en katt som flyttade för några veckor sedan, Zelda. Hon var jättegosig!
Men det är inte bara katterna på kaféet som betyder mycket för Marie. Även hemma har hon en älskad kattkompis. Med ett leende berättar Marie om katten Doris som hon adopterat från Purrfect Café.
– När Doris kom hit var hon en skygg liten dam. Hon blev rädd när vi gick emot henne, som om hon tänkte ”ska ni slå mig?”. Men hon ville ändå gärna att man skulle klappa henne. Jag ömmade mycket för Doris, jag kände väl kanske igen mig lite i henne. Efter tre månader flyttade hon in hos mig.
Morgan, en katt som bott på kaféet sedan i höstas, kommer fram för att hälsa. Marie ler återigen när hon utbrister:
– Att jobba här är verkligen en dröm som gått i uppfyllelse. Jag får nypa mig i armen ibland, så är det faktiskt. Katterna och kollegorna känns som en stor härlig familj. Min känsla är att jag ska jobba här tills jag dör.