Kanye West visar styrkan som producent – men skojar bort kontroverserna
Kanye West & Ty Dolla Sign ”Vultures 1” (YZY)
Som vanligt när det gäller Kanye West har det nya albumet, ett samarbete med rapparen och sångaren Ty Dolla Sign, kantats av kontroverser. Det började redan för ett par månader sedan med det först utlysta omslaget, omskrivet i media för att det bestod av en målning av Caspar David Friedrich (en av romantikens viktigaste konstnärer, men också en av Hitlers favoriter) och med en albumtitel skriven i samma typsnitt som det norska black metal-bandet Burzums logotyp (grundat av den morddömda nynazisten Varg Vikernes).
Om man vill lägga någon större vikt vid detta – det handlar trots allt om ett rätt vanligt typsnitt och en av Tysklands mest kända konstnärer, verksam långt innan Hitler ens var påtänkt – kan man ju göra det. Den bild som till slut fick pryda omslaget har inte heller gått obemärkt förbi. Här står Kanye i heltäckande svart klädsel och mask medan hustrun Bianca Censori står avklädd vänd med ryggen mot kameran.
Dessutom har Ozzy Osbourne såväl som Donna Summers familj vägrat gå med på att låta honom sampla deras verk på skivan. Enligt den gamle Black Sabbath-sångaren på grund av att Kanye West ”är antisemit”.
Kanye själv bad om ursäkt för tidigare antisemitiska uttalanden i december. Men på ”Vultures 1” återfinns ingen direkt ånger kring dessa. I stället trollar och skojar han om det, eller skryter om att han fortfarande är stenrik trots alla brutna kontrakt med bolag som Adidas och Balenciaga.
På titelspåret lägger han raden ”How I’m anti-semitic? I just fucked a jewish bitch”, vilket möjligen är en blinkning till brittiska Central Cees ”How can I be homofobic? My bitch is gay” men som inte är i närheten av lika kul. I avslutande ”King” förkunnar han att han fortfarande är ”the king” trots att han beskrivits som ”crazy, bipolar, antisemite”. Med ”Carnival” har han redan skapat ännu en skandal då han likställer sig med dömda förövare som R. Kelly och Bill Cosby.
Rent textmässigt är han kanske inte i sin bästa form och vi får inte heller möta den personliga Kanye som på mastodontlånga ”Donda” 2021. Med några undantag. ”Keys to life” där han tycks jämföra exfrun Kim Kardashian med sin älskade, bortgångna mamma. ”Beg forgiveness” där han vill försäkra sig om att hans barn mår bra när han dör. Och så den enkla men fina poplåten ”Good (don’t die)” där han och Ty Dolla Sign sjunger om rädslan för att förlora någon. Annars är det mest självhävdelse och sex.
Det som snarare gör ”Vultures 1” värd att lyssna på är att den visar på Kanyes styrkor som producent. Ljudbilden är ömsom kaotisk och rå, ömsom soft och varm. ”Hoodrat” är ett exempel på det första med en monoton, störig röst som upprepar låttiteln om och om igen. Den stråksamplande ”Burn” däremot är soulig och tidlös och hade lätt kunnat vara med på debuten ”College dropout” för 20 år sedan.
”Paid” är en fartfylld partylåt med medryckande basgångar, ”Carnival” en arena-banger med sina läktarkörer och ”Paperwork” innehåller en skorrande, distig syntslinga som är helt ljuvlig.
Det är inte särskilt sammanhängande och inte alltid behaglig lyssning, men ständigt överraskande och just därför ett nöje att ta del av.
Klart är också att Ty Dolla Sign kompletterar honom utmärkt med sina mjuka r’n’b-melodier. På låten ”Talking” (där också Kanyes dotter North West gästar) ger han oss en sårbar vers om oron för sin 19-åriga dotter:
I övrigt är det kanske Freddie Gibbs som gör det mest minnesvärda inhoppet på den långa gästlistan när han stjäl strålkastarljuset på ”Back to me”.
Nu väntar både en andra och en tredje volym av ”Vultures”-projektet i mars respektive april, om Kanye och Ty lyckas hålla sig till planen. Innehåller dessa bara lite mer självreflektion från Mr West – även om så troligen inte blir fallet – skulle det kunna bli ganska bra.
"I stället trollar och skojar han om det, eller skryter om att han fortfarande är stenrik.