Smärtsam kärlek i fokus i ”Megaheartz”
Megaheartz Regi: Emily Norling
”Megaheartz” är någonting väsentligt på spåren, även om den splittrade hybridfilmen inte riktigt når hela vägen fram. I den uppluckrade berättelsen, fri från kronologi och sedvanlig berättarstruktur, medverkar fyra kvinnor, alla är bekanta med varandra. En av dem är regissören Emily Norling själv, vilket säkert är förklaringen till den oerhört intima ton som genomsyrar hybridfilmen.
Samtliga har upplevt destruktiv kärlek och letar nu efter vägar ut. De vill lämna självförbrännande längtan, destruktivt beteende och självhat bakom sig och börja om på en bättre plats. Samtalen rör sig kring de starka känslor som uppstått – och de medverkande tycks hämta styrka och mod hos varandra att klara uppbrott och omstart. Att kunna få utlopp för sitt eget sökande kreativt, till exempel via film eller konst, verkar också fungera.
En del partier är drömska, visuella och elektro-artisten Eartheaters suggestiva musik gör sitt för att pumpa in magi och levandegöra smärtsamma känslostormar. Annat blir mer rörigt och en biltvätt som får symbolisera den mentala reningsprocessen blir en väl klichétyngd metafor.
Ändå gillar jag det poetiska anslaget och den inblick filmen ger i unga urbana människors liv och dåliga mående här och nu. Trasigheten står i fokus, och att författaren Sara Stridsberg står med som konstnärlig rådgivare framstår därför inte som helt förvånande.
Bambi Jaquline Ronneklew kämpar mot missbruk och bulimi och har nerverna utanpå efter en våldsam relation. Nu gläds hon över att ha varit ”Sos-fri i snart 60 dagar” – och att inte behöva ringa 112 var och varannan dag. Våldet finns hela tiden närvarande i filmen, även om det bara antyds.
Att sitta på en kajkant utan att omedelbart vilja hoppa i vattnet och försvinna blir ett framsteg.
Ambitionen är lovvärd – att närstudera och gestalta tillstånd av sårbarhet, för unga kvinnor som investerat allt i kärleksrelationer där de blivit misshandlade fysiskt eller psykiskt. Som förlorat sin identitet i himlastormande känslor och brutits ner till en punkt där det blir svårt att lämna och gå vidare.
2019 utsågs regissören till Årets nykomling på Guldbaggegalan efter långfilmsdebuten ”Allt vi äger” – som kretsar kring två hemlösa missbrukare som hon då hade följt under fyra års tid.
I ”Megaheartz” ger hon efter för lite väl många infall och impulser och tycks vilja trycka in allt från saga till sanning om nedärvd skam. Ändå finns här en klart egen ton och ett driv som bådar gott inför framtiden.