Johan Hammerby: Ibland behövs det lite galenskap à la Gunilla Persson

Ideltävling tre i Växjö hade vi ett nummer där fyra dansare i tajta Kexchoklad-dräkter och glitterhjärtan-hattar, med ögon i händerna som lekte hattifnattar framför ett megaakvarium/kalejdoskop/blommigt nyckelhål som omfamnade en sångerska iklädd rosa julgransglitter – och ändå var detta inte det märkligaste ikväll. (Cazzi Opeias kläder var för övrigt bokstavligt talat gjorda av rosa julgransglitter...).

Nej, det märkligaste i kväll – och i år – är ändå Gunilla Perssons låt, nummer och medverkande. Jag vet inte riktigt var jag ska börja. ”Varför” är en bra start. Varför är hon med? Varför var det en cowboy-låt? Och varför har jag inte kunnat sluta nynna på den sedan jag fick höra den första gången?

De två sistnämnda frågorna kan nog besvaras med att låtskrivaren Fredrik Andersson vet hur man skriver låtar man kommer ihåg. Oavsett vad man tycker om Björn Ranelids medverkan från 2012 så minns man den – likaså Frans vinnare från 2016. Högt och lågt, men man minns det. Samma med La La Gunillas bidrag. Och där kan vi komma in på den första varför-frågan, om hennes medverkan.

Det här är något som folk kommer att snacka om runt fikaborden på måndag – och har redan gjort. Även de som avskyr den här tävlingen (ja, det finns såna) har känt till två som ska vara med i år: Fröken Snusk och Gunilla Persson. Personligheter som skapar rubriker på löpande band, som rör upp känslor och gör att folk har åsikter, oavsett om de tittar eller inte.

"Det märkligaste i kväll – och i år – är ändå Gunilla Perssons låt, nummer och medverkande.

Tävlingen behöver inte snackisar – men programmet gör det. Ihop med Kalle på julafton är Melodifestivalen ständigt med i toppen på årets mest sedda program, men så har det inte alltid varit. Och det är länge sedan glasdagarna med 00-talets 4,5 miljoner som bänkade sig. Linjär-tv överlag har svårt att hävda sig, och de program som fortfarande är live får göra vad de kan för att skapa intresse.

Därför är snuskiga fröknar och glittriga Hollywoodfruar med. De är inte där för att vinna. Om de har en catchy låt är det ett plus, men bara ATT de är med betyder något.

Detta går heller inte ut över de ”riktiga” artisterna, som är där för att vinna. Kvällens två bästa låtar gick rättmätigt till final, inget snack om saken. Samma sak förra veckan när Fröken Dalahäst fick se sig slagen av Liamoo och Maria Sur.

Förra veckan var ett ”riktigt” band med, Engmans kapell. Professionella musiker som hållit ihop i decennier. Hur många pratade om dem runt lunchborden under veckan som följde? Ingen. Hur många kommer spontant inleda en konversation på måndag med: ”Den där Kim Cesarion, han hade en riktigt rökarlåt!”. Troligtvis lika många.

I min krönika från december när artisterna släpptes skrev jag, halvt på skämt, att vi borde skicka Samir & Viktor till Eurovision, för att släppa på vår präktighet och ge oss hän till det crazy. Just den duon är redan ute, så det går inte. Ska vi då skicka Fröken Snusk eller Gunilla Persson? Tja, kanske. Jag kommer inte skrika mig hes för dem när finalen väl väntar, för jag tror inte att just deras låtar skulle göra bra ifrån sig. Men det kanske vi inte behöver? Vi kanske behöver visa upp för Europa att ibland kan vi få ut pinnen vi sitter på och vara lite avslappnade. Ibland kan vi vara lite skönt galna, och kanske en stapplande Vilda Västern-fru kan göra susen.

Jag kommer nog släppa detta när finalen väl är där. Jag kör hellre på lite Maria Sur-coolhet eller Cazzi Opeisk-galenskap som vinnare. Men som ett samtalsämne som lär hålla i sig länge – där är det inte mycket som slår La La La, La La Gunilla.