Alex Voronov: Navalnyjs minne måste hedras

Aleksej Navalnyj blev 47 år. Den ryska staten mördade honom. Precis som den har mördat oppositionspolitikern Boris Nemtsov, juristen Sergej Magnitskij, journalisten Anna Politkovskaja och många andra som diktaturen sett som hot genom åren. Det måste kallas mord och inte döljas i juridikens dimma eller i en diskussion om de faktiska omständigheterna runt döden. Han var politisk fånge och redan när han låstes in 2021 stod det klart att regimens plan var att han aldrig skulle komma ut.

Planen var att göra sig av med honom långt tidigare. Under flera år hade han varit besvärlig med sin kompromisslöshet, mod och effektiva kommunikation. Navalnyjs nisch var att avslöja högnivåkorruption, hela vägen upp. När han omvandlade detta förtroendekapital i politiskt stöd fick regimen nog. Först försökte man döda honom politiskt med hjälp av falska åtal och gick sedan vidare till regelrätt mordförsök med gift.

Efter vård och återhämtning ringde Navalnyj upp en av giftmördarna genom att utge sig för att vara assistent till Nikolaj Patrusjev, sekreterare i Rysslands säkerhetsråd och de facto nummer två i makthierarkin. Giftexperten avslöjade sig själv samt bekräftade indirekt Patrusjevs delaktighet. Navalnyj lade ut inspelningen.

Senare avslöjanden av Bellingcat, The Insider och Der Spiegel kopplade samma grupp inom säkerhetstjänsten till flera misstänkta giftmord och mordförsök på regimkritiker.

"Planen var att göra sig av med honom långt tidigare.

I januari 2021 publicerade så Navalnyj och hans undersökningsgrupp sin mest sedda film: ”Putins slott” – ett pågående bygge av ett jättegods på det ockuperade Krim till ett påstått värde av motsvarande 11 miljarder kronor. En stor del av pengarna kom från staten och resten från affärsmän som regimen gjort rika.

Vid den tidpunkten satt Aleksej Navalnyj redan häktad, gripen efter sin hemkomst från Tyskland för brott mot reglerna i sin villkorliga dom efter en falsk anklagelse för förskingring. Han visste att han skulle möta döden i fängelset. Ändå valde han denna väg i stället för att få asyl utomlands. Det hade räddat hans liv men sannolikt även gjort att han upphört vara en relevant röst för ett annat Ryssland. Landsflykt leder i regel till det.

Navalnyjs beslut säger något om hans karaktär. Men många lyfter fram andra sidor av hans politiska person. Under några år fram till 2012 samarbetade han med ryska högerradikaler och fascister, främst genom sitt deltagande i så kallade Ryska marschen som samlade sådana grupper.

Navalnyj har även suttit på flera stolar i frågan om Krims tillhörighet. I en ofta citerad intervju från hösten 2014 säger han att Rysslands annektering visserligen är alltigenom olaglig men att Krim ”inte är en smörgås” som kan lämnas tillbaka hur som helst och att han som president inte skulle förorda det.

Sedan dess har han distanserat sig från allt detta. I en programförklaring från fängelset för ett år sedan gjorde han klart att Ukrainas gränser måste vara de som gällde vid självständigheten 1991, fördömde villkorslöst kriget och sa att ett fredsavtal även förutsätter rysk ekonomisk kompensation till Ukraina.

Så visst har Aleksej Navalnyjs biografi sina fläckar. Men han landade rätt i de viktigaste frågorna när han var som mest utsatt och gav villigt sitt liv i en rättfärdig kamp. Det måste respekteras och hans minne hedras.