Andreas Ivarsson: Hur kan fler barn och unga fortsätta idrotta?
Det är viktigt att vi frågar de barn och ungdomar som är i vår verksamhet vad de upplever gör idrotten roligt. Då kan idrotten bli en ännu starkare samhällsaktör. Det skriver Andreas Ivarsson, professor i psykologi vid Högskolan i Halmstad. På måndag den 26 februari håller han en lunchföreläsning (12.00–12.45) på stadsbiblioteket i Halmstad med rubriken ”Att inte lägga av – hur kan fler barn och unga fortsätta idrotta?”
Deltagande i organiserad idrott för barn och ungdomar är, om den bedrivs på ett bra sätt, förenat med ett antal hälsovinster – både på kort och lång sikt. Forskning har exempelvis funnit att deltagande i organiserad idrott är relaterat till ökad chans för psykisk såväl som fysisk hälsa.
Ytterligare fördelar med deltagande i organiserad idrott är exempelvis bättre social kompetens samt att man, även utanför idrotten gör fler hälsosamma val (exempelvis relaterade till kost och fysisk aktivitet).
I en tid där fler och fler är fysiskt inaktiva, vilket ökar risken för både fysisk och psykisk ohälsa, borde det vara viktigt att få barn och ungdomar att, över så lång tid som möjligt, vara aktiva inom organiserad idrott. Givet de många positiva aspekter som finns med idrottsdeltagande är det dock en oroande trend att många barn och ungdomar väljer att avsluta sitt deltagande i organiserad idrott. Det kan givetvis finnas en rad olika orsaker till denna trend.
När barn och ungdomar får frågan om varför de valt att sluta är det många som anger ”att det inte var roligt längre” som ett av de starkaste argumenten. Detta kanske inte är så konstigt. Om vi själva frågar oss varför vi väljer att vara aktiva i något på vår fritid är jag ganska säker på att vi i många fall skulle ange att ”vi tycker att det är roligt” som ett av de starkaste argumenten för varför vi väljer den aktiviteten framför någon annan. Just denna jakt på positiva känslor är en stark drivkraft för oss människor när det gäller olika val vi gör.
Om vi går tillbaka till frågeställningen kring varför barn och ungdomar slutar vara idrottsaktiva finns det i forskning, som bland annat bedrivs vid Högskolan i Halmstad, en rad faktorer som ökar risken för att man inte tycker att det är roligt längre och därmed väljer att avsluta sitt deltagande. Några av de vanligaste anledningar i dessa studier är, bland annat, upplever mycket press, lite speltid, känner sig inte tillräckligt bra, lågt stöd från ledare, samt skador (ofta till följd av för hög belastning).
Många av dessa faktorer är signifikativa för den idrottsstruktur som har skapats av oss vuxna där man i många fall inte har barns och ungdomars perspektiv för ögonen. I många fall genomförs snarare saker på ett sätt ”som man alltid har gjort det” utan att ta i beaktande att samhället förändras vilket gör att även den organiserade idrotten måste förändras för att möta nya krav och utmaningar.
För att på ett så bra sätt som möjligt göra detta behöver vi bli mycket bättre på att faktiskt fråga våra barn och ungdomar vad de anser gör idrottsdeltagande roligt och sedan, tillsammans med dem, arbeta för att skapa miljöer där just de aspekter som de lyfter fram är de som det är störst fokus på. Med andra ord: att lyssna mer på barnen.
Ser man på den forskning som har gjorts på området är det några anledningar som är mer frekvent förekommande än andra. Exempel på dessa är ”att få kämpa och utvecklas efter mina förutsättningar” samt ”ha en tränare som behandlar mig med respekt”. Dock skall det tilläggas att fler än 80 olika faktorer har identifierats, som alla skulle kunna göra idrottsdeltagande roligt.
Det är därför viktigt att vi frågar just de barn och ungdomar som är i vår verksamhet vad de upplever som gör idrotten roligt. Vi måste därför prioritera att arbeta tillsammans med våra barn och ungdomar för att skapa miljöer där fler vill stanna längre. Om det skulle vara ett tydligare fokus på detta är det stor sannolikhet i att vi från idrotten kan bli en ännu starkare samhällsaktör när det gäller att främja hälsa och välmående i samhället. Detta går dock bara ifall vi ”ger tillbaka idrotten till barnen”.