Extraordinärt kvinnoporträtt i debuten ”Banel & Adama”
Banel & Adama Regi: Ramata-toulaye Sy Med: Khady Mane, Mamadou Diallo, Binta Racine Sy, Moussa Sow mfl Frankrike/senegal/mali mfl, 2023 (87 min)
37-åriga regissören Ramata-toulaye Sy besökte nyligen Göteborg och filmfestivalen för att sitta i juryn för det Nordiska filmpriset. Själv väckte hon stor uppmärksamhet i Cannes när hennes starka debutfilm ”Banel & Adama” i fjol valdes ut att tävla om en Guldpalm.
Berättelsen rymmer ett extraordinärt kvinnoporträtt, som måste fångat juryns intresse. Att Ramata-toulaye Sy som andra svarta kvinna någonsin i festivalens 76-åriga historia deltog i huvudtävlan är i sig ett upprörande faktum. Men bortsett från det är ”Banel & Adama” verkligen värd sin biljett in i alla kulturella finrum. För det är en egensinnig, mörk och bländande vacker historia som presenteras. Åskådaren förflyttas till en liten by i norra Senegal där det förälskade tonårsparet Banel och Adama lever.
De är nygifta och deras passion liknar inte byns övriga relationer, som främst bygger på resonemangseller tvångsäktenskap. I stället drömmer de om att tillbringa all tid tillsammans. Helst vill de vara för sig själva, och så fort de får tid tar de spadarna med sig och beger sig till utkanten av byn. Där gräver de fram vad som visar sig vara två hus som begravts i en sandstorm.
Drömmen är att flytta dit och bygga upp ett eget liv tillsammans: bortom byns krav och plikter. För Banel blir detta livsviktigt – eftersom hon avskyr byns monotona liv, med sina strikta regler, krav på att rätta sig i ledet och följa traditionerna: föda Adama ett barn och uppföra sig fogligt – i likhet med alla andra kvinnor i byn.
Banel är en synnerligen intressant och komplex karaktär som lyfter filmen: frihetstörstande, men också lite egen, rastlös och oempatisk. Trista framtidsutsikter tycks driva henne mer och mer mot vansinnets rand. När hon har tråkigt skjuter hon ihjäl småfåglar, ödlor och andra smådjur med en slangbella. Sedan bränner hon upp dem. Ju mer byns äldste fruktar Gud och hemfaller åt ödestro, desto mer tycks Banel vilja trotsa dem och demonstrera att människan själv har makten över liv och död. Med sina mörka stråk av själviskhet och ondska påminner hon till slut mest om en slags senegalesisk Medea.
Den Paris-födda regissören som är dotter till senegalesiska immigranter som kom till Frankrike som analfabeter har i intervjuer sagt att hon inspirerats just av grekiska tragedier.
Torkan får boskapen att dö. Även barn och gamla börjar duka under av svält. Adama, som vägrat ta över som byns överhuvud efter sin avlidne bror, börjar tvivla på att han fattat rätt beslut. Pressad av sin mamma och byns äldste fogar han sig.
Banel är dock fortsatt en urkraft, envis och otyglad. Det som gör filmen så särpräglad är att den så väl lyckas krydda berättelsen med såväl magisk realism som den typ av vidskeplighet som är vanligt förekommande i området.
Byborna är till exempel övertygade om att det vilar en förbannelse över husen som Banel och Adama gräver fram. Ett av byns barn: Malik är en annan intressant figur – som skrämmer Banel. Han iakttar och skriver upp allt han ser, och framstår som en slags synsk ängel – eller samvetets röst.
Tragedin djupnar medan regnet dröjer – och den elegant utformade filmen väver på sitt poetiska vis samman en mängd stora ödesfrågor och öppnar för diskussion: kolonialism, klimatångest, cementerade könsroller, frihetskamp och brist på framtidstro.
Titta också på:
"Med mörka stråk av själviskhet och ondska påminner hon till slut mest om en slags senegalesisk Medea
”Tori och Lokita” (Jean-pierre och Luc Dardenne, 2022) ”Astel” (Ramata-toulaye Sy, 2021) ”Bamako” (Abderrahmane Sissako, 2006)